Annika Hamrud låter sonen Calle träffa andra människor som inte stämmer överens med stereotyperna. ”Bland dem han har träffat finns lika många starka kvinnor som det finns killar som gillar glitter och glamour. Då blir kön ointressant.”
Vilken förälder skulle inte skriva under på att deras barn ska uppmuntras att utveckla sina intressen och förmågor? Och samtidigt, hur många föräldrar finns det som helhjärtat gläds åt att den lille sonen vill bära prinsessklänning på dagis? Homosexuella föräldrar, som är oroliga för att barnen ska bli retade på grund av föräldrarnas sexualitet, kan tycka att det är extra svårt att bryta mot de klassiska pojk- och flickrollerna.
Men Annika Hamrud, författare till boken Queerkids, menar att homosexuella föräldrar har ovanligt goda möjligheter att erbjuda sina barn ett brett spektrum av livsval. För sex och ett halvt år sedan föddes hennes och dåvarande partnern Heidis son Calle. Han sitter vid bordet bredvid iklädd sportiga shorts och ett linne. Hans koncentration fångas mestadels av dagens sudoku, men ibland lyssnar han på samtalet. Ända sedan Calle föddes har han träffat människor som bryter mot de traditionella könsrollerna. Det tror Annika Hamrud är viktigt för att han ska kunna utvecklas till den individ han vill och har förutsättningar att vara.
– Jag tror exempelvis att alla barn kommer in i en prinsessålder, men att pojkar förhindras att leva ut det.
Genom Calle har Annika Hamrud blivit medveten om hur hårt barn formas in i könsrollerna. Hon strävar efter att ge honom en uppväxt fri från stereotyp uppdelning av människor.
Bland samkönade föräldrar finns det dock många som tycker att det är extra svårt att låta sina barn bryta mot könsnormerna. I debatten om homosexuellas rätt att adoptera och inseminera har fokus legat på huruvida barn till homosexuella mår lika bra som andra barn. Därför har många samkönade föräldrar varit måna om att visa upp att deras barn inte avviker från normerna.
Pia är en lesbisk ensamstående mamma som har två barn tillsammans med sin före detta make. Hon poängterar att det kan vara svårare som lesbisk att bryta mot könsrollerna i barnuppfostran.
– Innan jag levde som lesbisk försökte jag uppmuntra min son att leka med dockor och inte bara med bilar. Till min dotter köpte jag inte så mycket rosa kläder, utan satsade mer på könsneutrala färger.
Nu har hon ändrat strategi på grund av rädslan för omvärldens fördömande. Om hon som lesbisk ger sin son en docka tror hon att det kommer att avfärdas med att hon är en ”fanatisk, lesbisk manshatare”. Även om Pia är medveten och lite bekymrad över att unga flickor formas till små prinsessor så gör hon inte klädbiten till ett diskussionsämne.
– Jag vet att det finns lebiska föräldrar som inte vet hur de ska tackla att deras dotter vill vara jätterosa. För mig är det enkelt. Jag låter min dotter vara jätterosa.
Pia håller i en mammagrupp för homo- och bisexuella med barn från tidigare heterosexuella relationer. Där tycker hon sig märka en större osäkerhet än bland lesbiska som skaffat barn ihop.
– Det kan förstås bero på att de har haft fler år på sig. Det kan också bero på att två kvinnor som lever tillsammans har högre motivation att fundera över könsroller.
Pias dotter är fyra år och sonen sju och ett halvt. Hon vill inte förmedla en alltför medveten syn på könsroller till sina barn, utan vill ge dem största möjliga valfrihet.
– Jag lägger inte fram en barbiedocka framför min son. Men sitter jag och målar nagellack, så låter jag både honom och min dotter måla naglarna om de vill. En gång kom min son hem och sa att de andra barnen sagt att pojkar inte har nagellack. Sedan dess har han förstås inte velat måla naglarna.
För knappt ett år sedan träffade Pia sin flickvän. Hon bor i London, men de planerar att flytta ihop i Stockholm inom kort. Pia säger att både hon och flickvännen är stereotypt kvinnliga. I stället för att ta hand om traditionellt manliga hushållssysslor själv, ringer hon kompisar och ber om hjälp.
Tillbaka till Annika Hamrud. Inte heller hon tycker att hon bryter mot könsnormerna i särskilt hög grad. Därför låter hon Calle träffa andra människor som inte stämmer överens med stereotyperna.
– Bland dem han har träffat finns lika många starka kvinnor som det finns killar som gillar glitter och glamour. Då blir kön ointressant.
Ofta är det Calle som gör Annika medveten om de fördomar som existerar. Det händer att han hittar på egna kategorier för egenskaper som är viktiga för honom.
– När Calle var liten kallade han vissa människor för daj-daj. Det var ett ord han själv hade hittat på och oftast gällde det andra mammor. När han första gången pekade ut en man som daj-daj förstod jag att det stod för något annat än en mamma. Det var en kategori för omhändertagande personer. Personer som såg om man tappade något, som lyfte upp barn och kände ansvar för dem.
Redan tidigt var daj-daj en viktig kategori för honom. Nu talar han mycket i termer av tuff och fin. Vissa dagar känner han sig fin. Då har han färger som rosa, guld och gul. Och gärna mycket glitter. Andra dagar är han tuff.
– I dag är jag både-och, säger han.
För dagen är det bara det långa blonda håret och ringar på armar och fingrar som skvallrar om att han inte är någon hårt mallad liten pojke. Och möjligen vältaligheten. Han berättar gärna om hur svåra olika sudokun är och om hur det är att ha flera mammor.
Annika och Heidi har i dag separerat och har delad vårdnad om Calle. Båda har träffat nya flickvänner, som fungerar som extraföräldrar för sonen. Calle träffar det biologiska pappaparet ibland, men tanken var aldrig att de skulle axla något föräldraansvar. På frågan om barn har rätt att känna till sitt genetiska ursprung svarar Annika Hamrud att det ligger långt ned på listan. Viktigast är rätten att bli omhändertagen, älskad och att vara efterlängtad.
– Visst är diskussionen om rätten att känna till sitt genetiska ursprung berättigad i någon bemärkelse. Men den har blivit överdriven och används för att förtrycka alla som inte lever upp till normen om den heterosexuella kärnfamiljen.
Många föräldrars största rädsla är att deras barn ska bli mobbade och utstötta. Den som bryter mot normerna löper ofta större risk att bli trakasserad. Och könsnormerna är kanske de som är svårast att utmana i vårt samhälle.
Hur förhåller sig Calle till de signaler som han får av exempelvis andra dagisbarn?
– Han tar inte efter. Det kanske bara är han som är så, men jag tror att det mesta kommer hemifrån. Dagispersonalen har ett ansvar att bekräfta ett barns situation och markera för andra barn att det ska finnas stor tolerans.
När Calle kom till dagis med tofsar i håret en dag var förskolelärarens första kommentar att han var jättehäftig. Det räckte för att de andra barnen skulle acceptera en pojke med tofsar. I det område för övre medelklass där de bor är många av de andra föräldrarna på dagis uttalade feminister. Där har Calles sätt att bryta könsmönstret bara mött positiva reaktioner.
– Men ändå har alla andra pojkar kort hår och militärgröna kläder, säger Annika Hamrud.
Bland dessa föräldrar möter hon en frustration över att barnen motas in i könsrollerna redan som mycket små.
– De flesta heterosexuella föräldrar kommer till en punkt där de diskuterar om sonen kan ha rosa kläder. Sedan slutar det där.
Hon har tre tips till föräldrar som vill ge sina barn en öppen syn på könsroller: Låt dem träffa många olika sorters människor. Protestera mot andra som befäster stereotypa roller. Och använd inte de könsstereotypa kläder som släktingar och vänner ger i present.
– Bara för att man får alla de där kläderna, behöver man ju inte sätta på barnen dem.
Annikas egen uppväxt präglades av en klassisk rollfördelning mellan föräldrarna. Trots att hennes mor hade högre utbildning var det pappan som arbetade och gjorde karriär, medan mammans frustration växte. Det är något hon önskar att Calle ska slippa. Hon hoppas att barnen i hans generation ska få större möjlighet att förverkliga sig själva oberoende av kön.
Vad tror du om framtiden?
– Jag tror att det kommer att bli massor av queerkids. Jag har en förhoppning om identitetspolitikens slut. Att kategorierna och alla stela strukturer ska lösas upp.
