Män är stora, starka och klarar av att hantera sexuella uppvaktningar. Ja, de ska bli glada över att få inviter och framför allt inte känna sig kränkta. Den gängse bilden av en genomsnittlig man innefattar knappast ofredanden från det motsatta könet.
– Det finns ingen karta för män som blir utsatta för sexuella trakasserier. Till skillnad från kvinnorna så har man inget språk för den typen av upplevelser. Den som drabbas står därför väldigt ensam och känner ofta en total förvirring: Vad är det egentligen jag är med om? säger Malena Ivarsson, socionom och sexolog.
Forskningen kring sexuella trakasserierna mot män är i dagsläget närmast obefintlig. Och även om Malena Ivarsson tror att ämnet kommer lyftas fram mer i ljuset framöver så finns det tydliga och svårforcerade hinder. Debattklimatet i Sverige tillåter inte att man talar om vissa saker.
– Tar man upp det här blir en del arga, ”trakasserierna mot kvinnor är allvarligare och mer omfattande”. Och det är de ju. Men det verkar märkligt att ignorera ett problem bara för att ett annat är större, säger Malena Ivarsson.

Thomas Johansson är mansforskare vid Göteborgs universitet och har även han stött på både sexuella trakasserier mot män som fenomen och männen som råkar illa ut. Skamfyllda och tysta. I de drabbades liv lyser dialogen och den sociala uppbackningen med sin frånvaro. Det finns sällan några liknande fall för de drabbade att luta sig mot; ingen tycks ha varit med om samma sak.
– Det såg ungefär likadant ut för kvinnor så nyligen som 15–20 år tillbaka i tiden. Då var det inte lätt för dem heller att säga sig ha blivit trakasserad. Men sedan dess har mycket hänt. Universiteten, media, politiker, den allmänna opinionen och drabbade som vågat träda fram har slagit fast att det här inte är normalt. Det som tidigare ansågs vara någonting närmast ofarligt som kvinnorna kunde ta, är inte längre accepterat, säger han.

Enligt Thomas Johansson är det svårare att genomföra samma attitydförändring gentemot och bland männen. Både på ett generellt och individuellt plan är det ingen som vågar sticka ut och initiera vare sig debatt eller forskning. Enligt den urgamla devisen ”syns det inte, så finns det inte” avfärdar således många problemet – bara för att det inte pratas om det.
– Jag är ganska övertygad om att vi har väldigt många fler utsatta män än vi tror i det här landet. En större öppenhet skulle kunna nå fram till dem som faktiskt behöver hjälp. Men det är svårt. Att erkänna sig vara trakasserad av en kvinna är ju i mångas ögon att erkänna att man inte är man. Och det dilemmat blir det naturligtvis oerhört svårt att komma runt, säger Thomas Johansson.
Både han och Malena Ivarsson är tydliga med att skilja på det ena och det andra: Männen kommer alltid stå för en närmast uteslutande del av det grova våldet och trakasserandet. Men på den mer vardagliga nivån med ”lättare” och mindre allvarliga insinuationer och tillmälen; på det överfylla dansgolvet eller i kön till det lokala utestället, där är allting så mycket mer komplext.
– Fler kvinnor än män har upplevt anspelningar och dylikt på krogen men andelen män som varit med om samma sak ligger nog inte så vansinnigt mycket efter. Det beror snarare på hur man ser på det man är med om, säger Thomas Johansson.

Det man inte har ett språk för, kan man heller inte uttrycka. Tror man inte att en antydan här eller en tafsande hand där är sexuella trakasserier, så kommer det heller aldrig visa sig som sådant i statistik eller eventuella undersökningar. Den relevanta frågan är dock om det inte alltjämt är sexuella trakasserier.
– Som jag ser det kan man inte gradera sextrakasserandet. Skillnaden är nog snarare att kvinnor är mer medvetna om vad det är som händer. Därför tror jag också att den enskilda mannen skulle bli oerhört stärkt av att se att det också drabbar andra. Det är viktigt att få ut budskapet om att det här inte är någonting som man ska behöva stå ut med bara för att man råkar vara kille, säger Malena Ivarsson.
Men vad är då den bakomliggande orsaken till att vissa kvinnor söker sig till yngre, i många fall, högst ovilliga män? Vissa menar att allt beror på sexualiteten som sådan – de tänder helt enkelt på de hälften så gamla killarna. Men enligt Malena Ivarsson måste situationen problematiseras mer än så. Mycket mer.
– Givetvis spelar sexualdriften in i sammanhanget men jag tror också att det finns någonting djupare där inunder. Vi kvinnor uppfostrades som unga till att vara väldigt dugliga och anpassade. När man sedan blir äldre och får allt mer kontakt med sin maskulina sida kan det slå över och urarta.
– Och där finns också frestelsen att börja ”ge igen”. Vi har varit offer tidigare; kanske gett avkall på vissa saker och försökt vara till lags i största allmänhet. ”Nu är det vår tur.” Som äldre, med mer livserfarenhet och bättre självförtroende har man ett väldigt övertag – och ger sig därför på de yngre killarna. En slags identitetskris; en mognads- och befrielseprocess som gått snett.

Människor tar ut sina svagheter på dem som är ännu svagare. Mönstret är tydligt och känns igen från mellanstadieskolgårdarnas mobbningsringar och vuxenvärldens kontorsutfrysningar. Folk som slår nedåt av den enkla anledningen att de ges möjligheten.
– Det är verkligen sorgligt att det ser ut på det här sättet. Samtidigt så är det en övergångsperiod. Kvinnorna, som tidigare varit förtryckta, börjar nu släppas fria och det är en helt nödvändig och välkommen utveckling förstås men ibland kan det dra över åt andra hållet. Så funkar det inom de flesta områden: Förut var kroppen tabu, nu är intresset för den enormt och närmast maniskt, säger Malena Ivarsson.

Inga mellanlägen. Allt eller inget. En argumentation som på många sätt handlar om vem som kan slå den andra hårdast och där det hela tiden talas om just två separerade parter: Kvinnorna mot Männen och vice versa. Har jämställdhetsdebatten kommit ned till att båda sidor minsann ska få bete sig lika nedrigt?
– Det finns onekligen de som beter sig på det primitiva sättet. Men en annan sida av uppdelningen mellan könen skulle ju kunna vara att vi som män och kvinnor vårdar och lockar fram det bästa hos varandra, säger Malena Ivarsson men tillägger samtidigt:
– Å andra sidan finns det också de som med bestämdhet menar att vi i stället plockar ut det sämsta.
Men hon är ändå hoppfull. Dels anas ett nytt sug efter psykologisk kunskap om varför det blir som det blir. Och dels så finns det enligt Malen Ivarsson ännu en avgörande skillnad mellan kvinnors och mäns sexuella trakasserande.
– Vi kvinnor har en moderlig sida som sätts igång fort och som går väldigt djupt. Det gäller bara att få de drabbade männen till en punkt där de vågar uttrycka sina känslor och säga saker som öppnar ögonen på folk.

Och vad är det då man ska säga?
– Säga hur det känns. ”Jag blir generad när du tar på mig eller förslår träffar, jag vill inte ha det så”. Eller varför inte referera till att ”det här påminner mig om hur de betedde sig i lumpen”. Det behöver inte vara svårare än så. Bara man får i gång tanken. För många av de här kvinnorna är inte medvetna om vad det är de sysslar med; om hur mycket de sårar och river sönder, säger Malena Ivarsson.