Efter att intresserat ha följt Idagsidans feministserie har jag tänkt följande: Jag är för jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag är för lika lön för lika arbete. Jag är för kvinnofrid. Jag är emot våld mot kvinnor utan att känna kollektiv skuld, endast kollektivt ansvar.
Måste jag för den sakens skull gå runt och kalla mig feminist eller ansluta mig till ett helt parti som utnämner sig feministiskt och kollektivansluta mig till en gångbar populäruppfattning för att bli trodd för mina goda avsikter?
Och vad slags feminist skulle jag i så fall tänka mig vara om jag nu hade svårigheter med att orientera mig själv? Särartsfeminist, livmodersfeminist, radikalfeminist, socialistfeminist, liberalfeminist, klasskampsfeminist eller kanske tokfeminist. Frågorna hopar sig. Kan någon säga vilken grupp Göran Persson tillhör? Är det viktigt att veta nu inför valet år 2006?
Att det finns skillnader vet vi ju, även om jag tror att likheterna mellan könen är betydligt större än skillnaderna. De tre största skillnader som inte borde betyda något för jämställdheten mellan könen är så långt jag kan bedöma, graviditet, födande och amning.
Men för den sakens skull vill väl ingen jämställdhetssträvande människa hamna i en feministdebatt där för mig obegripliga begrepp som könskamp och könskrig förekommer.
Det är då jag brukar tänka på den försonliga hustrun när hon säger: ”Jag har aldrig förstått mig på karlar. Jag förstår mig inte på min man och jag förstår mig inte heller på mina tre söner. Inte heller vår testosteronstinna hanhund. Men jag älskar dom.”
Lars Isaksson

Självklart är jag feminist! Feminism betyder att kvinnor och män har lika värde, lika rättigheter och skyldigheter, vilket inte hindrar att det finns biologiska
skillnader mellan kvinnor och män. Likaså är de sociala villkoren vitt skilda för kvinnor och män och social konstruktion har stor betydelse för hur livet gestaltar sig för kvinnor respektive män.
Det som aldrig upphör att förvåna mig är den laddning begreppet feminism har - många ser rött så snart ordet används. Kanske skulle man införa begreppet maskulinism som en motsats till feminism. Maskulinism skulle då innebära att man accepterar mäns överhöghet över kvinnor och mäns tolkningsföreträde i livets alla skeden. Är man inte feminist blir man med automatik maskulinist. Men å andra sidan håller kanske inte resonemanget för då borde feminism betyda kvinnors överhöghet och tolkningsföreträde. Ett helt annat begrepp borde användas för alla människors lika värde, humanism eller varför inte homonism.
Julia

Jag skulle önska att jag kunde kalla mig feminist, men feministrörelsen förnekar kvinnans värde, anser jag. Den egendomliga hållningen att det inte finns någon skillnad på manligt och kvinnligt, att det bara är socialt betingat är ju en högst egendomlig lösning och en omöjlig väg att få slut på förtrycket. Vi är olika! Det enda rimliga är att acceptera detta och glädjas över det.
Sedan kommer det stora arbetet med att lära den manliga halvan av världen att uppskatta de specifikt kvinnliga egenskaperna. Att påstå att vi är likadana är ju bara en lögn som inte kan inspirera till något förändringsarbete, eftersom varje tänkande människa inser att det är en förfalskning av verkligheten.
Nej, låt oss uppvärdera det typiskt kvinnliga. Moderlighet är inte skamligt. Empatisk förmåga är ovärderligt. Känslighet är ett underbart vapen emot våld. Mjukhet når längre än hårdhet och genererar bättre resultat. Verbal uttrycksförmåga är likaså ovärderlig. Förmågan att sätta andras intressen före sina egna, något som varje sund och frisk mamma helt osentimentalt kan göra är ett nödvändigt vapen mot den totala egoismen som håller på att bryta ned hela samhället.
Samtidigt kunde vi passa på att uppvärdera de typiska
manliga egenskaperna och vi skulle kunna lära oss att igen komplettera varandra; nu på ett nytt sätt, där bådas egenskaper skulle kunna ses som lika nödvändiga.
Monica Tanner Krantz

Lika mycket som jag länge irriterat mig på vänsterns ovilja att se ekonomiska incitament som den viktigaste drivkraften för människors arbetsvilja, har jag irriterat mig på högerns ovilja att se de förtryckande strukturer som finns i samhället. Den oviljan beror måhända på att en förståelse av könsmaktsordningen problematiserar tanken om individens fria val. Att blunda inför orsaken till diskriminering inom arbetsliv och samhällets övriga sfärer, för att lättare kunna föra en konsekvent liberal politik, är ett problem som jag tror att ”liberal feminism” länge kommer att dras med.
Martin Novák

Jag är en 32-årig tjej och mamma till två små pojkar. Jag är ”mammaledig” med mitt yngsta barn som bara är ett par månader gammalt. Min äldste son är snart två och ett halvt och har nyligen börjat på dagis på deltid.
Jag känner mig lyckligt lottad över möjligheten att få vara närvarande i nuet med mina barn och följa dem i deras utveckling. För mig är det världens gåva och jag längtar inte någon annanstans. Och visst är jag feminist!
Det är klart att vi alla är lika mycket värda - kvinnor som män, unga som gamla! Lika väl vet jag också att det tyvärr inte ser ut så ute i verkligheten alla gånger, och det ska vi naturligtvis aldrig acceptera!
Vilken väg vi ska gå mot ett jämlikare samhälle råder det delade meningar om och jag har inte heller någon enkel paketlösning på detta problem. Men jag tycker i största allmänhet att kvinnor många gånger applicerar ett manligt tänkande och sätt för att accepteras på till exempel chefsposter, och det definierar inte jag som jämlikhet.
För mig är det jämlikhet när kvinnan accepteras, respekteras och uppskattas för den hon är, på sina villkor. Inte på manssamhällets - oavsett om hon är chef, mamma eller kanske både och.
Jag vägrar se mig som en bakåtsträvare bara för att jag trivs med att få vara med mina barn och väljer det just nu! Nyligen när min andre son föddes fick jag återigen erfara många och stora (biologiska) skillnader mellan mig och min man, trots att vi lever i en mycket jämlik relation på alla plan. Att denna potatis är så het att ta i, tycker jag är märkligt. Jag menar, det är väl inte så konstigt att vi tycker, känner och agerar olika i många lägen, då vi faktiskt är olika.
Många gånger har jag upplevt det som oerhört frustrerande att vi ”ska” vara så lika. Som om det vore ett mått på hur jämlika vi är. Eller feministiska för den delen! För mig känns detta synsätt obekvämt. Jag är både feminist och jämlik min man utan att vara likadan som han.
Åsa

Oavsett om det finns biologiska skillnader mellan könen så ska det inte få påverka människors möjligheter i samhället. Om det är så att kvinnor (borträknat kända livsstilsriskfaktorer) även lever längre på grund av skyddande hormoner (östrogen eller andra biologiska orsaker) så ska inte det få konsekvensen att samhället nöjer sig med faktum - utan vitsen är väl då att resurser skall tillföras de svagare (männen) så att de kan uppnå samma livslängd som kvinnorna.
Detsamma gäller debatten om familj, hus och hem kvinnligt/manligt. Det är väl ingen som skulle hävda att afro-amerikaner skulle vara mer lämpade som slavar fortfarande i dag? Även om forskning kom fram till att de hade en något större muskelmassa och något lägre genomsnittlig IQ? (Jag hävdar inte att det finns några belägg för detta - utan bara som ett tankeexperiment).
Det är här som Kerstin Uvnäs med flera gör sina felslut - målet med samhället är att möjliggöra för alla olika mäniskor och att motverka biologin - inte förstärka den. Hela läkarvetenskapen går ut på att motverka biologin - att försöka bota dem vars sårbarhetsfaktorer gjort dem sjuka.
Läkare och pappa

Äntligen har någon vågat tala högt vad många tänker lågt. Härligt att läsa om Helena Eriksson Källgren (SvD 2/12) som tar upp att ”viss kvinnokamp i dag går emot kvinnorna själva.” Jag känner mig upprörd när jag läser och hör om jämlikheters kamp ... man är trött på att se kvinnor som spelar män, som absolut vill förneka deras innersta identitet, som inte vill förstå vad femininet innebär eller kan bjuda på. Vad är vi ute efter, om vi inte är glada att man och kvinna är gjorda för att komplettera varandra, vad är meningen om kvinnorna inte är stolta över sig själva, om de vill klä sig som påsar, och tvinga sina män till underkastelse.
Tror vi att våra barn vill se oss föräldrar som partner, eller som fiender?
Jeanne Tullberg