Det berättar 27-åriga Lina Eklund, som doktorerar på världens populäraste nätrollspel, World of Warcraft. Samtidigt påpekar hon att kvinnor är en bortglömd grupp i spelvärlden. Speltillverkarna riktar sig i första hand till män.

– Och mammor är den mest bortglömda gruppen av alla. När speltillverkare talar om kvinnor menar de oftast yngre tjejer, alltså barn snarare än vuxna. Dessutom anses datorspel vara så manligt att många kvinnor, både mammor och andra, tror att det inte är något för dem. Och så provar de inte ens, konstaterar 27-åriga Lina, som själv är uppvuxen med digitala spel.

Som sociolog är hon intresserad av identitetsfrågor, sociala relationer, genus och sexualitet. Syftet med det forskningsprojekt där hon deltar är att beskriva World of Warcraft som social företeelse. Några av frågorna som ska besvaras är: Vilka spelar, vilket utbyte har de av spelet och hur mycket tid lägger de på spelet?

– Det är spelarna i World of Warcraft som är mitt studie­objekt, inte själva spelet. World of Warcraft är en speciell plats som i sig påverkar hur sociala relationer kan byggas, säger Lina, som varit doktorand på sociologiska institutionen vid Stockholms universitet sedan förra sommaren.

Spelat har hon gjort ända sedan hon var liten. Framför allt fascineras hon av World of Warcraft och andra nätrollspel där ett stort antal personer interagerar i en virtuell värld, eftersom sådana spel kräver samarbete. Du är beroende av dina medspelare och de är beroende av dig, och det går inte att sätta spelet på paus medan man tänker. Som Lina uttrycker det: Om en gör fel dör alla.

Samtidigt är det så med World of Warcraft att det går att spela på egen hand – du måste inte ingå i ett lag. Just detta att det finns så många olika sätt att spela på är speciellt för World of Warcraft. Enligt Lina är just flexibiliteten i spelet en av dess största styrkor.

– Man kan välja att bara döda monster eller att bara döda andra spelare. Man kan också välja att bara vara social och inte utföra några uppdrag alls, säger hon och tillägger:

– Det är ett strategispel, där du har din egen karaktär. Det är egentligen mer som en berättelse än ett spel.

För att illustrera vad hon menar tar hon med mig till sin dator, som står i vardagsrummet i lägenheten i Vårby gård. Vi kliver rakt in i spelet och hon hjälper mig att skapa en karaktär. Jag får hitta på ett namn, välja vilket lag jag vill tillhöra, vilken slags varelse jag vill vara och diverse olika attribut. Till exempel kan jag för en gångs skull kontrollera mitt hår till hundra procent – genom att helt enkelt välja en frisyr som jag gillar.

Därefter är det dags för själva introduktionen. En berättarröst ger mig bakgrunden, på engelska. Det rör sig om ett kungadöme där en kamp utkämpas mellan onda och goda. Olika uppdrag ska utföras. Jag hör inte riktigt allt, och dessutom tappar jag koncentrationen, eftersom jag hela tiden tittar på bilderna som visas på datorskärmen. Det trolska landskapet är som hämtat från sagornas värld.

Plötsligt står jag – eller rättare sagt min karaktär, en muskulös kvinna med perfekt frisyr – framför ett tempel. Med vacklande steg träder jag in genom dess portar. Anledningen till att jag vacklar är helt enkelt att den person som är jag utanför spelvärlden inte är särskilt van vid datorspel. Det är meningen att jag ska dirigera min karaktär i rätt riktning genom att trycka på olika tangenter på datorns tangentbord.

Utan förvarning kommer en man rusande genom templet. Han stannar kort när han passerar mig och det svirrar till när han kastar något på mig. Det ser ut som någon form av pulver.

– Nu fick du lite kraft, säger Lina.

Tydligen var det en av mina medspelare som ville vara snäll, något som inte är ovanligt i World of Warcraft, enligt Lina.

Med Linas hjälp rusar jag ­efter och tackar – genom att trycka på T-tangenten.

”Thank you for your generosity”, ropar min karaktär på skärmen med en vackert klingande stämma efter mansfiguren som redan har försvunnit.

Därefter går jag ut ur templet och dödar en varg. För den insatsen får jag bland annat en klo och en bit vargskinn, som jag tydligen kan ha nytta av vid något senare tillfälle.

– Men vad går det ut på? frågar jag fånigt. När har man vunnit?

Lina skrattar lite. Det är just det som är poängen med World of Warcraft; man vinner inte. Man kan visserligen avancera till högre nivåer, men spelet tar aldrig slut. Man kan gå runt och utföra uppdrag i evighet, på egen hand eller tillsammans med andra spelare. Under tiden gör man nya bekantskaper, samtidigt som man fördjupar sina relationer till de gamla vännerna i spelet.

Själv ingår Lina i en sammanslutning, en så kallad guild, med cirka 80 medlemmar från ett tiotal olika länder. Vid det här laget känner hon de andra så pass väl att hon i alla fall vet var de bor i världen utanför spelet, hur gamla de är, om de går i skolan och om de har någon partner.

Spelarna pratar med varandra med hjälp av headset eller genom att skriva på tangentbordet. Ibland pratar de om sådant som händer i spelet. Andra gånger pratar de om världen utanför spelet. Vardagen är ofta närvarande.

– Det är inte ovanligt att folk ursäktar sig och säger att de måste gå och lägga barnen, till exempel. Det gäller både män och kvinnor, och det är accepterat i spelet, säger Lina.

När det gäller kvinnor som har barn tror Lina att det är viktigt att de spelar för att kunna relatera till den verklighet som deras barn ofta lever i.

– Det finns statistik som visar att barn oftare går till bekanta än till sina föräldrar om de har problem som har att göra med datorspel; man kan till exempel träffa folk som är dumma i spelen. Om inte föräldrarna vet något alls om spel blir det ett kunskapsglapp mellan dem och barnen.

Men det är inte enda anledningen till att Lina tycker att fler mammor borde prova på att spela.

– Kvinnor kan få ut otroligt mycket av att spela. Vi får möjlighet att vara stora och starka och kan njuta av att till exempel slå ihjäl ett monster. Man kan känna sig kraftfull och stärkt av det. Dessutom får spelare en viss datorvana.

Det fanns en tid när visionen om ett fritt och jämlikt cyberspace fortfarande levde. I dag kan vi konstatera att det inte blev så som många hoppats. Internet är inte oberoende av världen utanför.

– Vi tar med oss hierarkier och strukturer in på nätet och de ­omskapas där, säger Lina.

Samtidigt finns det ändå möjligheter att prova på nya förhållningssätt i World of Warcraft.

– I spelet kan en 17-årig kille vara ledare och säga till 39 andra personer vad de ska göra. Det kan vara vuxna, börsmäklare, alla möjliga – och de lyder ­honom. Var är det möjligt ­annars i samhället?