Civilingenjören Christina Björkman stortrivdes till att börja med som lärare i datavetenskap på universitetet i Uppsala. Men kampen på manlig mark visade sig vara hård. Ett halvår i Arizona, USA med studier i feministisk teori fick henne att ändra inriktning. Nu forskar hon med genusperspektiv på datavetenskapen.
En dag i ökenstaten Arizona, USA stod det klart för den svenska civilingenjören Christina Björkman att hon blivit feminist. Hon hade många år bakom sig som datavetare och en studietid då hon tagit det för givet att kvinnor och män har lika villkor.
Med sin fallenhet för matematik och fysik hade hon känt sig utvald bland kvinnor att kämpa på manlig mark. Det där med feminism hade hon avfärdat som ”bara larv”.
- De killar på teknis som betedde sig illa betraktade jag bara som omogna. Jag lät helt enkelt bli att bli kompis med dem. Mitt brinnande intresse var ju matte och fysik. Jag ville göra något nyttigt, förändra världen.
Hon började med att jobba som ingenjör på Karolinska sjukhuset där hon var med och installerade det första systemet med datorbaserat EKG. Sedan dök jobbet som lärare i datavetenskap upp.
- Jag tycker att det är vansinnigt roligt att undervisa så det var ingen tvekan om att jobbet skulle passa mig perfekt.
Till en början stortrivdes hon, men terrängen i arbetslivet var hårdare än hon
ville erkänna. Christina tyckte mycket om sitt ämne, sina studenter och sina kollegor på institutionen för informationsteknologi i Uppsala.
- Vi hade ungefär 90 procent manliga studenter och bara en kvinnlig doktorand. Jag var den enda kvinnliga läraren.
Det kändes tyngre och tyngre att hävda sig.
- Som många kvinnor inom naturvetenskaperna tänkte jag att 'det är nog något fel på mig'. Jag undervisade i datorarkitektur som är ett ganska tekniskt ämne. Det var alltid några killar som tyckte att de visste mer än jag. Jag kopplade aldrig ihop det med att jag var kvinna.
Med tiden började Christina Björkman ana ett mönster. Hon pratade med tjejkompisar som också jobbade i mansdominerade branscher. Under ett år i början av 1990-talet var hon sjukskriven för utmattningsdepression, provade ett annat jobb ett tag, men valde ändå att komma tillbaka till institutionen för informationsteknologi.
En ljuspunkt i tillvaron blev halvåret i Arizona då hon följde med sin man som skulle forska på universitet i Tucson.
Hon blev direkt förälskad i öknen, kaktusarna och den skönt loja stämningen i sydvästra USA. Här passade Christina Björkman på att gå olika kurser. En om artificiella neurala nätverk (ung. datorer som härmar mänskliga hjärnor), en annan om feministiska studier.
Beslutet att bli feminist växte fram här. Efter den starka övertygelsen om att hon ville gå djupare i de feministiska teorierna såg Christina Björkman inga möjligheter att vända tillbaka till Sverige och fortsätta i samma hjulspår.
- Det fanns i praktiken tre möjliga alternativ: 1. Anpassa mig till förutsättningarna på mitt gamla jobb. 2. Sätta mig i en Konsumkassa eller liknande 3. Bli feminist.
Hon kände att det inte fanns något att förlora.
- Det blev val nummer tre. Jag kunde lika gärna bli arg och sluta vara duktig lärare som studenterna gillar, men som inte riktigt respekteras. Är man en uppskattad lärare får man ju sällan något tack, bara mera jobb.
Christina Björkman säger att hon är fostrad att vara snäll, duktig och att aldrig bli arg.
- Jag har haft svårt att frigöra mig. Institutionen och ämnet datavetenskap har ju varit mitt liv.
Det som puffade henne den sista biten mot en ny väg i livet var en kursledare på universitetet i Tucson. Läraren var själv naturvetarprofessor och övertygad feminist. Också hon hade haft det besvärligt med den manliga kulturen inom sitt ämne.
- Hon hjälpte mig att sätta ord på hur jag hade det bland mina datavetare i Uppsala.
Christina Björkman tillstår att en del i att hon har fått kämpa med att passa in inte beror på att hon är kvinna. I den hierarkiska akademiska världen är det ibland svårt att bli respekterad fullt ut om man inte har en doktorsexamen i meritlistan. Är man dessutom kvinna som undervisar unga män om datorer där det kommer nyheter varje månad, kan det vara svårt att hävda sin auktoritet. Även om man är mycket kunnig inom sitt område.
- Min manliga kollega pratade om de studenter som jag också hade som att ”de är så trevliga och snälla”. Tillsammans med mig var de provocerande och
skulle hela tiden testa om jag kände till det senaste. Klart att de visste mer än jag om nyheterna på marknaden...
Minnet av striderna med en del av studenterna, känslan av att inte vara till fullo accepterad av kollegorna och frustrationen över att en del unga kvinnor inte stannade särskilt länge på institutionen gjorde att Christina Björkman vävde ihop tankar om ett möjligt forskningsfält.
Hittills har det resulterat i en arbetsrapport med och för kvinnliga studenter i datavetenskap och en licentiatavhandling i genusfrågan i datavetenskap. Nu är hon på god väg med sin doktorsavhandling på Blekinge Tekniska Högskola. Där har har hon fått möjligheten att använda de feministiska teorierna i sitt huvudämne datavetenskap. Christina Björkman är en del av genusprofessor Lena Trojers forskningsgrupp ”teknovetenskapliga studier” inom sektionen för teknokultur, humaniora och samhällsbyggnad.
- Vi kallar oss transvetenskapliga och försöker gå bortom de traditionella ämnesgränserna, säger Christina Björkman. Den tvärvetenskapliga gruppen som består av två män och sju kvinnor med lång erfarenhet i olika ämnen.
För Christina Björkman är det viktigt att vara inom en teknisk fakultet. Hon vill bidra aktivt till förändring där. Till exempel hoppas hon att hennes forskning ska få lärarna i datavetenskap att lära sig mer om olika sätt att närma sig programmering, vilket kanske i förlängningen kan få fler kvinnor att stanna kvar inom ämnet. Ofta frågar man sig varför så få kvinnor studerar naturvetenskapliga och tekniska ämnen.
- Fråga inte vad som är fel med kvinnor - fråga vad som är fel med datavetenskap! säger Christina Björkman.
Inom datavetenskapen diskuteras sällan frågor om vad man lär sig, hur och varför.
- Den feministiska syn på kunskap som jag utgår från står i stark kontrast till den syn som är vanligt inom naturvetenskap och teknik. Inom feminismen ser man att kunskap inte är neutral och objektiv, eller universell.
Många skulle säga att den teknik som unga, vita män i väst producerar är könsneutral och universell. Feministisk forskning handlar mycket om att se gamla invanda mönster på nya sätt.
Datavetarna bygger in sina värderingar och sin kultur i det de skapar. Kunskapen och erfarenheten hos den som skapar ett datorprogram påverkar programmet. Kön är en faktor som påverkar våra erfarenheter. För att synliggöra genusfaktorn måste forskaren gå in och titta hur produkten skapats.
Christina Björkman skulle gärna se att utbildningen i datavetenskap kompletterades med kurser där man sätter tekniken i ett socialt och kulturellt sammanhang.
En annan sak hon vill ta upp till diskussion genom sitt feministiska arbete är hur man ska få en större bredd inom datavetenskapen.
- Genom att datavetare är en förhållandevis homogen grupp så får man heller inte några riktiga diskussioner inom ämnet, annat än interna maktkamper om datavetenskapen ska ses som matematik eller ingenjörskonst. Men de stora debatterna om helt alternativa synsätt uteblir till stor del, då bara några åsikter är representerade.
Christina Björkman hoppas att en större mångfald skulle ge helt andra diskussioner inom ämnet: Vad handlar det här om? Varför gör vi som vi gör? Kan vi inte göra på andra sätt? Vad prioriteras högst?
- En sådan debatt skulle många kunna delta i. Vi lever ju alla i IT-samhället - med allt vad det innebär.
