Barn på Nicolaigårdens förskola.
Foto: Malin Hoelstad
Länge sågs jämställdhetsarbetet inom förskolan mest som ett ”flickprojekt”. Tjejerna skulle peppas så att de blev starkare och kunde ta för sig mer. Nyare studier visar också att flickor faktiskt tar lite mer plats i dag.
De senaste åren har fokus i jämställdhetsarbetet därför riktats allt mer mot pojkarna. De ses som problematiska eftersom de ofta presterar sämre i skolan, tar till våld i konfliktsituationer och föredrar dataspel framför böcker.
Men att vidga pojkarnas könsroll är inte okontroversiellt. Deras könsöverskridande väcker ofta starka känslor – hos förskollärare, föräldrar och andra barn. Det finns en underliggande oro för att pojkarna ska bli mobbade – eller till och med homosexuella – om de blir för ”flickiga”.
– Samtidigt som vuxenvärlden vill att pojkarna ska förändras, blir vi oroliga om de förändras för mycket. Delvis hänger det ihop med att det feminina är underordnat det manliga i vårt samhälle. En ”pojkflicka” som tar för sig och är orädd, höjer sin status eftersom hon tagit sig in på det traditionellt manliga området. En ”flickpojke” som är hjälpsam och omhändertagande förlorar däremot i pondus eftersom han närmat sig det feminint kodade området, säger etnologen Marie Nordberg.
Tillsammans med bland andra pedagogen Anette Hellman har hon deltagit i forskningsprojektet ”Att göras till riktig pojke” vid Karlstads universitet. Marie Nordberg har följt en förskoleklass och tre förstaklasser, medan Anette Hellman har studerat två avdelningar inom förskolan för att se hur bilden av en ”riktig” pojke skapas.
De flesta barn börjar bli medvetna om de förväntningar som finns på pojkar respektive flickor i fyra-femårsåldern. Ofta utgår de då från kroppen och kategoriserar kön utifrån kläder, färger och fysiska förmågor. När en grupp äldre förskolebarn intervjuades gav nästan alla liknande beskrivningar av hur en ”cool” kille skulle vara: ”Han ska vara snabb, stark och inte mesig. Han leker inte med tjejer eller tjejleksaker och han har fräcka kläder i mörka färger”, förklarade de.
– Medan de yngre barnen oftare och omedvetet bryter mot könsmönstren, börjar fyra- och femåringar att korrigera både sig själva och varandra allt mer. Under en samling hade till exempel en flicka kjol på sig och eftersom hon satt med benen i kors kunde man se hennes underbyxor. Då var det genast en annan flicka som påpekade: ”Så ska man inte sitta om man är en stor tjej.” Ofta kopplar barnen just könsnormerna till att bli stor. De talar inte om ”riktiga” pojkar eller flickor utan om ”stora”, säger Anette Hellman.
Flickan med de synliga underbyxorna accepterade dock inte tillrättavisningen utan svarade att hon väl kunde visa underbyxorna när alla killar i gruppen satt i bara kalsongerna.
Pojkar som bryter mot könsmönstren riskerar dock att dömas hårdare och har ofta svårare att försvara sina ”normbrott”. Anette Hellman berättar om när pedagogen på en förskola hade sytt vackra prinsessklänningar med spets och tyll, som hon visade på samlingen.
Barnen tyckte att klänningarna var helt fantastiska och på frågan om någon ville prova, anmälde sig genast flera. Först ut var en flicka och hon fick direkt höra av kompisarna att hon var jättefin. När sedan en av pojkarna fick pröva, började flera av barnen att skratta åt honom. Några äldre flickor pekade dessutom finger och kallade honom för ”löjlig pojkprinsessa”.
– Pedagogen tog genast en diskussion med barnen om att alla minsann kan leka med alla utklädningskläder, men pojken kände sig ändå ledsen i flera dagar efteråt. Det är extra svårt att bryta mot könsnormerna när man har så många ögon på sig som under samlingen. När pedagogen senare lade ut klänningarna i lekrummet där barnen kunde vara mer osynliga, användes de av både pojkar och flickor, säger Anette Hellman.
Gränsen för hur man får vara som pojke vaktas även av vuxenvärlden som ofta reagerar omedvetet – men starkt – när övertramp sker. Marie Nordberg berättar om en pappa som kom för att hämta sin son på fritids. Sonen hade klätt ut sig i en vacker klänning och när pappan kom in för att hämta honom, började pojken förtjust att framföra en utmanande dans med det glansiga tyget fladdrande kring benen.
I samma stund som pappan fick syn på detta stelnade han till i hela ansiktet. Sedan började han plötsligt – och ganska forcerat – att ställa frågor om hur det gått i senaste fotbollsmatchen. Sonen slutade genast med sin uppvisning och tog skamset av sig klänningen.
– Det var förmodligen inget som pappan tänkte på, men sonens gränsöverskridande gjorde honom uppenbarligen orolig, säger Marie Nordberg.
Ofta handlar föräldrarnas oro om att deras söner ska bli retade eller mobbade om de klär sig för ”tjejigt” eller leker med ”tjejgrejer”. Men det finns också en underliggande rädsla för att pojkar som intresserar sig för mycket för det feminina ska bli homosexuella som vuxna.
– När jag är ute och föreläser om pojkar och genus får jag ofta frågor från oroliga föräldrar som undrar om deras söner kommer att bli bögar eftersom de leker i dockvrån, säger Anette Hellman.
Även Marie Nordberg har ofta mött den här rädslan och har då fått förklara att det inte finns något vetenskapligt stöd för att pojkar som prövar en mer feminin identitet under barndomen skulle bli homosexuella som vuxna.
– Att bögstämpeln används för att bestraffa pojkars könsöverskridanden beror ju på att homosexualitet underordnas heterosexualitet. Om olika sexualiteter gavs samma status och möjligheter i samhället, skulle det inte vara något problem åt vilket håll individer riktade sin åtrå. Då skulle denna oro för barns framtida sexualitet kanske försvinna.
Hur hårt en pojke som överskrider gränsen för det manliga döms, beror dock på vilken status han har i barngruppen. Marie Nordberg berättar om ett luciatåg där barnen tillfrågades om vad de ville vara. ”Lucia” svarade en av pojkarna genast och på luciadagen tågade han med tindrande ögon och självsäker hållning in till de väntande föräldrarna. Efteråt stod de andra pojkarna i kö för att få prova hans krona. Trots att han överskridit en könsgräns, hade han genom sitt mod blivit den avundsvärde.
– Om man har en bra social ställning i kompisgruppen kan man tänja mer på gränserna. Befinner man sig längre ner i hierarkin råkar man troligtvis mer illa ut, säger Marie Nordberg.
Finns det en sådan könsöverskridande pojke som befinner sig högt upp i hierarkin, kan han ofta gå före och förändra de stereotypa könsrollerna i barngruppen. Marie Nordberg berättar om en liten kille som fick syn på ett diadem med rosa sköldpaddor i en affär. När han ville köpa det, upplyste hans äldre bror honom om att det var en ”tjejgrej”. Men lillebror stod på sig och köpte diademet. När han nästa dag kom till dagis med sköldpaddorna i håret, möttes han genast av frågan: ”Har du blivit flicka, eller?” Men samma pojke som frågat konstaterade lite senare: ”Vet du mamma, William hade sådana där rosa sköldpaddor i håret. Det kan pojkar ha.”
– Könsmönstren är inte statiska utan något som hela tiden förändras genom att det sker förhandlingar om vad som är ”flickigt” och ”pojkigt”.
Att alla barn inte rakt av accepterar könsnormerna har även Anette Hellman sett. I leken pågår ständigt en diskussion kring vad som är ”flickigt” och ”pojkigt”.
På en av de förskolor som hon följt var det populärt att leka Batman. Oftast var det några äldre pojkar som bestämde hur leken skulle gå till och när en 4-årig flicka anslöt sig, blev hon först stoppad med motiveringen att hon inte kunde vara Batman ”för hon var ju alldeles rosa”. ”Men vadå?” sa flickan. ”Batman måste väl inte vara svart”. ”Jo”, menade pojken vars storebror hade sett en riktig Batmanfilm och där var han svart. ”Men hemma på min DVD har Batman faktiskt rosa kläder. Han har bara svarta kläder på sig när de rosa har blivit smutsiga”, fortsatte flickan som med detta argument faktiskt fick vara med i leken.
– Genom reklam, kläder och leksaker utsätts dagens barn för ett oerhört starkt tryck att vara på ett speciellt sätt som pojke respektive flicka. Samtidigt är de omgivna av hela jämställdhetsdiskussionen. Deras pappor hämtar på dagis, mammorna är yrkesverksamma och jämställdhet finns inskrivet i förskolans värdegrund, säger Anette Hellman.
– Även om barnen tidigt blir väldigt medvetna om de stereotypa könsmönstren, fanns det flera barn på mina förskolor som medvetet bröt emot normerna och ställde sig lite vid sidan av. Som en pojke förklarade: ”En cool kille ska ha mörka färger, men jag tycker att rosa gummistövlar är fint och därför har jag det.”
