Det är sommaren 2009 och Bob Hanssons senaste bok ”Kärlek - hur fan gör man?” har nyligen kommit i pocket. Poeten och författaren har gett sig in i självhjälpsgenren, men frågorna är djupt personliga när Bob Hansson ”interljuvar” tolv personer om hur man ska få ihop det i tvåsamheten. Några av de klokaste svaren kommer från hårdrockaren Jakob Samuelsson, sångare i The Poodles, och förre ärkebiskopen K G Hammar.

Bob Hansson är inte ensam om att lämna ut sig själv i genren manliga bekännelser i 2000-talssnitt. En rad böcker har kommit det senaste året.

– Det kanske är typiskt manligt att profitera på sitt misslyckade kärleksliv, säger Bob Hansson med ett snett leende där han sitter under markisen utanför caféet Gildas rum vid Nytorget på ­Söder.

Det är måndag och i helgen som gick har han vigt ett brudpar. Därför har han funderat över mannens förhållande till tårar. Flera av de manliga gästerna kom fram till honom efter vigseln och berättade hur de kämpat för att hålla tillbaka tårarna.

– Jag såg någon som verkade nicka tillbaka tårarna. Har aldrig sett något liknande. Visst är det sorgligt att killar inte får gråta? Ändå var det mest musiker på det där bröllopet, inte hockeykillar. Helt obegripligt!

Han berättar att några av hans ex-flickvänner, hur feministiskt pålästa de än har varit, haft lite svårt för hans tårar.

– Tjejer säger det är så fint när killar gråter. Sen när det händer kan de bli hemskt nervösa. Jag vet inte om det beror på att de inte gillar det eller om de inte vet hur de ska bete sig för att deras pappor inte grät.

Kvinnor säger att de vill ha mjuka män, samtidigt som de tycks förakta mjukhet.

Också som man är jag offer för patriarkatet. Både kvinnor och män tycks hata manlig svaghet.

– ”Ryck upp dig” säger de. Men ryck upp mig till vad?

Bob Hansson blickar tillbaka till uppväxten i Helsingborg på 1970-talet. Farfar var varvsarbetare, hans pappa försökte bli en modern mjukisman.

– I början fick jag väl fördelar av mjukispappan, men sen saknade jag jävlar anamma. Han var min skola i maskulinitet. Det fanns så mycket i det manliga som jag föraktade. Omklädningsrumsgrabbigheten till exempel. Det tog lång tid innan jag förstod att jag behövde min manlighet. Inte minst i mötet med kvinnor.

Hur då?

– Svårt att säga. Det blir lätt väldigt fel. Men säg så här: mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser, fortsätter Bob. Det stämmer kanske inte med feminismens definition, men det är vad jag ser. Man formar sin identitet både för att höja sig inom den manliga hierarkin och för att få ligga. Ofta är det ju också så att om du går hem hos männen går du hem hos kvinnorna.

Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man.

Kanske breddas mannens möjligheter att visa känslor nu?

– Njae, svarar Bob. Det är väldigt maskulint i Sverige. Alla är så självständiga och så duktiga. Det handlar väldigt mycket om att hålla tillbaka känslorna i alla lägen. Om man tänker på ­machomannen i sydliga länder har han en mycket mer levande feminitet medan den svenske mannen är tillknäppt – som om någon hade dragit ur kontakten på honom.

Sverige är inte särskilt konservativt, vi har ingen kyrka eller gamla familjetraditioner som håller oss tillbaka, vi är helt utlämnade till marknadskrafterna, menar Bob.

– Många kvinnor i Sverige ­lever också upp till de traditionellt maskulina värdena med framgång, självständighet och känslokontroll.

Mannens arena är så trång. Han har möjlighet att få massor med makt, men också ett litet manöverutrymme.

– Jag tycker att mannen har ett jättelitet spelrum. Vi lever i ett så maskulint samhälle. Därför stirrar vi oss blinda på friheten att få göra karriär.

Bob berättar om ett annat bröllop han varit på, i en överklassfamilj.

– I den familjen fick kvinnorna göra som de ville. De kunde vara hemmafruar och ägna sig åt att sjunga i kör. Eller, om de ville, så kunde de jobba på ”pappas” bank. Då fick de kanske lite tuffare än sin bror, men de fick ändå jobba i London och så. Men för snubbarna stod yrkesvalet mellan ekonom och jurist. Till och med att bli läkare ansågs för flummigt.

Man är förtryckt och begränsad också som snubbe, anser Bob. Ta bara det här med kläder. Män ska klä sig i dova färger. Bara några få modiga har börjat med färgglada byxor. I vissa kretsar kan manlig klädfrihet handla om hur många millimeter man har mellan ränderna på skjortan. ”Jaha, så du valde fyra? Jag har tre!” Som kvinna är stilvalet så mycket större.

– Vill jag vara en blommig kvinna eller vill jag vara en strikt kvinna i slips?

För en man är det inte lönt att gå till nästa affär för det finns inte något annorlunda att välja på där heller. Som kille förväntas man vara löjligt stereotyp. Annars blir människor nervösa.

– Som man och 39 kan jag känna en väldig smärta i att inte leva upp till den maskulina normen. Bara att ha lite rött hår räcker för att det ska bli svårare. Nu är det lite mindre rött än vanligt och det är nog inte en slump. Jag lever här i ett litet reservat på Söder och det går bra. Dessutom är jag Poeten, inte mannen som går där på gatan. Då funkar det, kan bli ett plus. Men annars kan jag känna att jag gör människor nervösa och det minskar kärleken i mitt liv – värmen kanske man ska säga för att bli tydlig. Det blir svårare att bli mottagen. Som när man handlar på en bensinstation i ­Oskarshamn. Jag måste lägga ner mycket energi på att visa att ”Jag är inte konstig. Jag är som du.”

En period var Bob ganska korthårig.

– Vilken skillnad! Wow, liksom. Vad lätt det blev i bemötandet – från både kvinnor och män. Jag behövde inte förklara mig ...

Men mannens möjligheter att leka med kläder och smink har ökat. Bob drar sig till minnes ett gäng män i 30-årsåldern som han stötte ihop med i Örebro.

– Det var fotbollskillar, tror jag. De var sminkade när de gick ut av den enkla anledningen att man ser bättre ut när man är lite sminkad. Något har hänt i alla fall. Tänk världen före och efter Jonas Gardell. När han gick ut öppet med sin homosexualitet var det sensationellt.

Samtidigt har han noterat att kroppsfixeringen ökar, liksom manlig anorexi. Gymnasiekillar har med sig handduken ända in i duschen numera.

– Första gången jag såg det tänkte jag att det nog var för att killen hade en liten snopp, men det hängde ju så att det stod härliga till. Men kuken har sexualiserats. Den ska bara visas i sexuella sammanhang. Mannen har objektifierats.

Tänk om Fredrik Ljungberg­affischerna med kalsongreklam hade funnits i Helsingborg när jag var ung. Då hade jag haft gymkort! säger Bob och skrattar.

– Nä, men allvarligt talat. Jag hade påverkats av det där. Inte för att jag var tjock, men för att jag inte hade tvättbräda.

Det är dags att män sinsemellan börjar prata om hur det är att vara man, tycker han.

– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.