Visst är det ovanligt för män att ha riktigt nära relationer med andra män. Jag har en mycket nära relation sedan 15-års åldern med en man som i dag är en framgångsrik företagare i Småland. Jag är 51 år. Vi kan prata om allt. Även sådant som män inte pratar om. Känns bra för oss bägge. Osäkra män skulle nog kunna uppfatta detta som ”kärringsnack”. Helt fel!
I bastun eller på jobbet, män emellan, blir det lätt gärna så att vi försöker positionera oss. Förmodligen i tron att vinna en kvinnas gunst, om än inte i verkligheten.
I tryggheten har jag upptäckt det enorma behov som andra män har att kunna känna tillit till en annan man och kunna tala om sådant som är lite jobbigt. Två av mina arbetskamrater har lättat sina tankar inför mig. Bra! Så, jag kan nog säga att jag har en hyfsat nära relation till dem.
Insikten att kunna prata med män om svåra saker ligger nog i den andlighet som utvecklats i mig. Att kunna prata och förstå män har inget med min manlighet att göra. Min flickvän tycker jag är än mer
manlig och åtråvärd som besitter denna förmåga eller insikt.
Janne

Har man som jag avslutat två långa äktenskap (13 respektive 21 år) och en årslång relation som såg ut att ordna biffen, bytt jobb i sen ålder och flyttat till annan ort, och samtidigt haft oturen bli svårt långtidssjuk, finns det inga naturliga kontaktytor kvar. Är man som jag 61 år och utan ring i örat (hetero) och inte springer på krogen, är det svårt att fixa nya kompisar överhuvudtaget. Man blir lätt missförstådd.
RR

Män har samma behov av djup vänskap som kvinnor. Tyvärr finns det hinder som ”bra karl reder sig själv” och kvinnors syn på hur män ska vara. Men om man tar upp relationer, sin parrelation, barnuppfostran och liknande med andra män, så blir det oftast ett starkt gensvar. Visst kan någon uttrycka att det känns ovant, men jag har många bevis på hur värdefullt det har varit. Hur kan man då öka djupet i mäns samtal? Jo, genom att våga fråga eller genom att våga visa sig svag. Varför kan inte FI och Feminista uppmuntra
till detta?
Rolf Kenmo

Jag följer med intresse SvD:s serie om olika mäns vänskapsförhållanden. Den 2 juni i år kommer jag att fira 40-års jubileum av min sjökaptensexamen i Göteborg. Jag varit till sjöss sedan dess. Av dessa år har jag varit befälhavare i 25; världens ensammaste jobb, när det är på väg att gå åt ”pipan”.
Under hela min tid som tonåring var jag, som jag själv ser det, ”deporterad” till Sigtuna Humanistiska läroverk. Där umgicks jag med några pojkar. Vänner kan jag dock inte kalla dem. Jag har aldrig, sedan jag slutade, träffat någon av mina före detta skolkamrater.
Men, den 18:e maj 1965, blev jag ”ihop” - som det heter på modernt språkbruk - med Marie. Marie är sedan dess min allra bästa och enda vän i livet. Min enda önskan är att jag får gå bort före henne. Själviskt?
Som medlem i bland annat Frimurarorden har jag många manliga kompisar, men ingen riktig vän. Det känns som ett stort privilegium att ha en fru som vet allt om mig och jag vet allt om henne. Att inte ha några som helst hemligheter för varandra är stort.
Nils Haggård

Det bästa med manlig vänskap är att vi kan umgås under lättsamma former. Nackdelen är att man inte har någon annan än flickvännen att prata med om intima grejer. Har många gånger varit med om att killkompisar ”försvinner” när de skaffar tjej. Det saknas solidaritet killkompisar emellan. När alla kompisarna har skaffat var sin tjej blir man utanför.
Berra

I mina relationer har det alltid varit jag som har ringt och tagit kontakt och det känns som att man fått så lite tillbaka. Det verkar som många av de jag träffat inte har värdesatt allt det jag har gett. Man ska liksom spela ett socialt spel - är man för påträngande är det fel - hör man aldrig av sig blir man mer oåtkomlig. Varför ska det vara så? Rent socialpsykologiskt vet jag hur jag skulle kunna manipulera fram mer sociala relationer - men jag vill spela ärligt.
John

Det är stor skillnad på manlig och kvinnlig vänskap. Kvinnor känner tröst i och verkar ha behov av att ringa till andra kvinnor
och bara prata om relationer. Det skulle ”aldrig” män göra. Vi ringer varandra bara om vi har ett konkret ärende. Att kvinnor inte tycker att män har lika nära vänner, beror på att deras vänskap ser annorlunda ut. Oftast har män dock fler vänner.
Aristoteles

Personligen har jag mest kvinnliga vänner. Tycker det stämmer bra att män behöver något att träffas kring. Men att bara träffas och snacka, att bara umgås, att bara gå en promenad och vara tillsammans, det känns underligt för män. Med mina kvinnliga vänner är det hur naturligt som helst.
Nino

Artikeln tar upp någonting som är väldigt viktigt och som jag tror män generellt saknar, ett nätverk av nära vänner. Vänner är någonting att falla tillbaka på när relationer spricker och personliga problem uppstår. Den typen av vänskap borde alla få ha och värna om. Om det sen är mellan man och man eller man och kvinna är kanske inte lika viktigt. Däremot tror jag att många som lever i en relation anser det vara mer legitimt med vänner av samma kön.
Pelle

Det man kan vara lite avundsjuk på, vare sig man är man eller kvinna, är de väldigt tajta grabbgäng som bildas redan i sandlådan eller gymnasiet, och via vilka man får både jobb och fester och kontakter. Detta är naturligtvis grupper som är stängda för de flesta av oss, vare sig man är man eller kvinna. Många kvinnor tror att nästan alla män har tillgång till den här typen av nätverk, men så är det inte alls.
Z

I det här landet har man massor av bekanta men få riktiga vänner. Det verkar som man nöjer sig med de relationer man etablerat tidigt i livet. Sedan orkar man inte engagera sig för djupt i någon annan. Gäller både män och kvinnor. Alla är upptagna av sig själva och har inte tid att vara uppmärksamma och lyssna på någon annan medmänniska. Förödande!
Boco

Som gaykille möts jag dagligen av män som inte vågar vara sig själva. För de flesta män är gruppen norm och man får inte avvika från den och dess regler. Men varför lär ni er inte av gaykillarna? Ni har nyligen börjat använda hudkrämer, något vi gjort i tiotals år. Är det inte dags att våga stå för den man är? Även män kan umgås två och två, i stället för hela fotbollslag. Finn i stället tryggheten inom er och våga bejaka era mjuka sidor. Någon måste börja, varför inte du, i dag.
Galapetter

Bra artikelserie. Jag har en fantastisk tjejkompis som alltid finns för mig. Vi kan gapskratta, gråta, prata och bara vara. Enkelt och bekymmerslöst. Vi är bästa vänner sedan en massa år. Skulle gärna också ha en lika stark vänskap med en man, men det är svårt. Varför kan man inte till exempel ringa och prata lika lätt med en kille? Måste man vara intresserad av motorer, datorer och sport? Varför är det så svårt att bara vara och prata om livet och världen?
Matte