På förskolan ”Vi som växer” i Älvsjö är en tredjedel av tjänsterna reserverade för män. En av dem är Christian Forintos, här tillsammans med Tamia Lionell.
På Vi som växer har man länge ansträngt sig för att rekrytera manlig personal. I dag utgör männen drygt 40 procent.
– Tidigare arbetade jag som ensam man på en kommunal förskola och där kunde jag känna att det fanns förväntningar om att jag skulle snickra, spela innebandy och busa med barnen hela tiden. Till slut blev jag lite ”anti” och höll mig borta från typiskt manliga grejer – trots att jag egentligen tycker att det är ganska kul att bygga och så, säger Åke Raask.
På sin nuvarande arbetsplats känner han inga sådana förväntningar. Här kan han pendla mellan olika roller. Ena stunden är ungarna ute och gräver med honom, nästa sitter de uppkrupna i soffan med en bra bok. Den här professionella inställningen – att det är hans pedagogiska talanger som räknas – tror Åke Raask är en av förklaringarna till att han trivs så bra.
– För barnen ärdet helt naturligt med manliga förskollärare. De har ju inte varit med om något annat. Även föräldrarna är positiva. Särskilt papporna tror jag har lättare att snacka med oss killar. Förskolan blir annars lätt en lite främmande kvinnovärld.
Kollegan Johan Bergsmark hamnade inom förskolan mer eller mindre av en slump. När han erbjöds ett vikariat trodde han att han skulle orka stanna högst ett halvår, men nu har snart fyra år gått och Johan har inga planer på att byta bransch.
– Fördelen med flera män på en förskola är att barnen ser att man kan vara kille på olika sätt. Jag vet till exempel knappt vad som är fram och bak på en hammare. Andra killar är skitbra på att snickra – vilket även vissa av tjejerna är, säger han.
Den som har sett till att det anställts män är Elisabeth Löwenfeldt, rektor och vd för Vi som växer som har förskolor i både Älvsjö och Nacka. När den första förskolan blev privat 1993 beslutade hon att införa positiv särbehandling och reservera en tredjedel av tjänsterna för manliga pedagoger.
– Egentligen är jag emot kvotering, men någonstans måste man ju börja. Det viktiga är att vi anställer bra pedagoger och inte ger jobbet till någon bara för att han är kille, säger hon.
I början gick rekryteringen lite trögt, men numera är förskolan känd i Stockholmsområdet för att ha många män i personalgruppen – vilket gör att ännu fler män söker sig dit och stannar längre.
– Ärligt talat så var det främst personalen jag tänkte på när jag först började rekrytera män. Jag är övertygad om att en arbetsplats blir mer dynamisk med en jämn könsfördelning.
Senare insåg hon även vinsterna för barnen. Eftersom de manliga pedagogerna själva har varit pojkar en gång, har de en djupare förståelse för vad det kan innebära att vara en liten kille.
– Som kvinna minns jag ju hur det var att vara liten flicka, men jag vet egentligen inte hur det är att vara en liten kille. Genom de manliga kollegorna får förskolan tillgång till den erfarenheten.
– Däremot behöver vi inte männen för att snickra eller spela innebandy med barnen – det har vi redan kvinnlig personal som klarar av utmärkt, konstaterar Elisabeth Löwenfeldt.
