Åke Raask är pedagog på förskolan Vi som växer i Älvsjö.
Foto: Mona-Lisa Djerf
Män är en bristvara i Sveriges förskolor. Bara två procent av personalen är manlig –vilket ofta ses som ett stort problem för jämställdheten.
Männen behövs som motpol till allt det kvinnliga inom barnomsorgen, resonerar många. Särskilt viktiga anses de manliga förskollärarna vara för pojkarna som ”saknar någon att snickra och brottas med”.
De senaste åren har det därför genomförts flera olika projekt för att rekrytera manliga pedagoger till förskolan. Men fler män ger inte med automatik en mer jämställd förskoleverksamhet med vidgade könsroller, konstaterar etnologen Marie Nordberg. Ibland kan det vara tvärtom:
–Det går inte bara att räkna antalet män och bedöma jämställdheten utifrån det. Man måste också se vad som händer med verksamheten. På en förskola som jag studerade hade kvinnorna tidigare gjort många könsöverskridande sysslor, men när en manlig förskollärare anställdes förväntades han ta över alla stereotypt manliga uppgifter. Kvinnorna kunde då uteslutande ägna sig åt traditionellt kvinnliga sysslor. Det blev alltså snarare en ökad polarisering mellan könen, säger Marie Nordberg, som skrivit en avhandling om hur män i förskolan påverkar könsrollsmönstren.
Det här betyder dock inte att männen inte behövs inom förskolan, understryker hon. Eftersom mänskligheten delas in i två kategorier –män och kvinnor –är det viktigt att båda finns representerade där.
–Det är en signal till barnen om att barnomsorgen inte bara är till för kvinnor. Bara genom sitt yrkesval vidgar de manliga pedagogerna definitionen av vad en man får och kan göra, säger hon.
Men en könsblandad personalgrupp ger alltså inte med automatik en jämställd verksamhet. På de förskolor som Marie Nordberg undersökte för sin avhandling såg hon en tydlig koppling mellan hur personalgruppen definierade begreppet jämställdhet och vilken roll de manliga pedagogerna fick på förskolan.
Vissa tolkade jämställdhet som likhet mellan könen och menade att män och kvinnor skulle kunna göra samma saker. På de förskolorna var ”mjukismannen” ideal och männen förväntades delta i verksamheten på samma villkor som de kvinnliga kollegorna.
–Men samtidigt som de här männen förväntades överskrida könsgränserna, misstänkliggjordes de om de närmade sig de feminina positionerna för mycket. Det kunde handla om att kroppsspråket uppfattades som för mjukt eller att de intresserade sig för mycket för traditionellt väldigt kvinnliga områden, exempelvis inredning.
På andra förskolor definierade personalen jämställdhet som att kvinnor och män är olika – men lika mycket värda. Där förväntades de manliga pedagogerna kunna erbjuda barnen speciella aktiviteter och bemötanden just därför att de var män.
–De här särartstankarna kunde också bli lite komplicerade eftersom personalgruppen betonade att männen behövdes främst som män och inte som pedagoger. Som manlig förskollärare hamnar man då i en ganska ambivalent position och har svårt att veta vilken roll man förväntas ha på förskolan.
I vissa fall kan fokuseringen på förskollärarens kön även förstärka könsmönstren inom barngruppen, menar Marie Nordberg. På en förskola delades barnen upp i pojk- och flickgrupper några gånger i veckan. Den manliga pedagogen tog då med sig pojkarna ut i skogen och byggde kojor – något som pojkarna ansågs behöva. Tillbaka på förskolan konstaterade två småkillar som stod och tvättade händerna tillsammans: ”Tjejer kan ju inte jobba.” ”Nej, det kan dom inte.”
–När man ställer flickor och pojkar mot varandra som två grupper, lyfter man samtidigt upp kön som något viktigt och något som barnen bör identifiera sig med. Jag menar inte att man ska förtiga könsskillnader, men man ska vara medveten om bieffekterna.
–Samma sak gäller pedagogerna. Om man fokuserar på yrkestillhörigheten ”förskollärare” i stället för att lyfta fram pedagogen som ”man”, blir kön inte lika intressant. Och om männen känner att de är där för sin pedagogiska skicklighet och inte i egenskap av män, skulle de kanske stanna kvar längre inom barnomsorgen än de gör idag, säger hon.
Fotnot: Marie Nordberg disputerade år 2005 med avhandlingen Jämställdhetens spjutspets? Manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, maskulinitet, femininitet och heteronormativitet.
