Jag är väldigt rädd av mig. Jag är känslig och har livlig fantasi.

Erik Helmerson fick pistolen i bröstet. ”Pang!” Död? Nej. ”Det är bara en leksak”, sa den unge killen i parken, som tryckt upp låtsasvapnet, tryckt av och tyckt det var roligt att spela cool inför sina kompisar.

Killen skrattade. Hela gänget av gängliga ynglingar garvade ikapp. Erik, som uppnått medelåldern, skrattade med, och gick vidare på sin promenad mot tunnelbanan. Fast det var med blandade känslor.

Skulle han ringa till polisen? Det kunde ju vara så att de ämnade använda sin soft air gun för att råna någon. ”Å andra sidan”, tänkte han sedan. ”Jag har ju också varit 15. Kanske jag gör en höna av en fjäder.”

Händelsen med pistolen inträffade häromveckan. Erik Helmerson berättar den för att förmedla att han försöker leva som han lär: alla borde ha civilkurage nog att göra sitt bästa för att förhindra meningslöst våld.

Han hade gått fram till tonårsgänget när han sett en av killarna vifta med något pistolliknande och sedan stoppat grejen innanför byxlinningen. ”Jag hoppas verkligen att det där var en attrapp”, hade Erik sagt, innan han kände pipan mot kroppen.

Är Erik Helmerson värsta modiga mannen? Nej, tvärtom, säger han själv. Han är en tänkande och skrivande medelklassman, författare, ledarskribent och kulturkritiker, som avskyr våld. På sitt bokförlags hemsida presenteras han dessutom som praktiserande katolik.

– Jag är väldigt rädd av mig. Jag är känslig och har livlig fantasi. Möjligen är det därför jag ser våld där andra bara tycker att allt är som vanligt.

När han exempelvis kliver in på en tunnelbana kan han välja sittplats efter vilka andra som finns i vagnen. Hotfulla personer undviker han helst.

Det har inte alltid varit så, och det är inte alltid så, utan rädslan har växt fram efter det att han blev pappa och uppmärksamheten är större när han är ute på stan med barnen.

Ibland är hotet reellt. Nyligen var han på en fotbollsmatch och efter matchen skulle han gå och köpa korv med sin dotter. Då råkade familjen hamna mitt i en strid mellan två huliganfirmor.

Men ibland kan han tycka att han är överkänslig, som när han blir illa till mods för att en liten pojke på en lekplats sparkar ilsket eller gungar för vilt.

– Det är som om jag blivit allergisk mot våld. Jag önskar att jag kunde filtrera bort en del jag ser och hör.

Erik Helmerson ser inte det här bara som ett personligt problem.

– Det stör mig att jag måste förhålla mig till en våldsam verklighet. I ett civiliserat land som Sverige ser jag inte något skäl till att en sådan abnormitet ska få finnas.

Många undersökningar visar att kvinnor i allmänhet är rädda för att röra sig ute på vissa platser och vid vissa tidpunkter, mest eftersom de fruktar att bli våldtagna. Även en hel del män är rädda, fast då mest för att få stryk. Erik Helmerson hör alltså till dem.

– Jag är ju inte så kapabel att försvara mig, säger Erik, och syftar på att han är relativt kort och spenslig.

I det uttalandet döljer sig en föreställning att en man kanske borde kunna göra det, erkänner Erik Helmerson. Åtminstone ska han vara man nog att kunna försvara sin avkomma. Ja, till och med sin kvinna, om hon nu vill det.

Detta är alltså inte en politisk åsikt som ledarskribenten Erik Helmerson har, utan en känsla som genom kulturens inflytande är inympad i privatpersonen Erik.

Nyligen kom Helmerson ut med en roman: ”Den onödige mannen”. Huvudpersonen Peter upplever att han inte behövs. Hustrun är kylig, dottern verkar knappt märka att han existerar och chefen, liksom hans yngre kollegor, ser honom som passé.

När han står hjälplös inför ett övergrepp, som dottern Sofi utsätts för i en simhall av ett tonårsgäng, sjunker Peter än djupare. Han växer och får något slags existensberättigande först när han stoppar en våldshandling på en hetsig fotbollsmatch och själv får stryk och sedan vågar polisanmäla detta – trots hot om repressalier.

En kvinnlig recensent ondgjorde sig över bokens tes ”att en människa av hankön på något sätt måste hitta en modern variant av grottmannens agerande för att känna att han förtjänar sin plats på jorden”. Hon frågar sig: ”Var inte tanken att vi skulle bli individer?”

– Ingen skulle mer än jag önska mig att vi kunde vara blott individer, svarar liberalen Erik Helmerson, men det är svårt att komma bort från den verklighet man vuxit upp med.

Till den verkligheten, inte minst för pojkar, hör en hel del våld. Han kan känna igen sig i beteendet hos tonårsgäng, med lockelsen till våld, manbarhets­riter, kukmätningar.

I tonåren fick Erik stryk ett par gånger. Ena gången var det ett hårdrocksgäng som klådde upp Erik och hans kompisar.

Varför då?
– För att vi var syntare.

Andra gången fanns det ingen orsak. Erik gick på Sveavägen med ett par vänner. Plötsligt blev de omringade av sex killar, som gav dem smörj.

Det hände också en gång att Eriks kompisgäng fick för sig att ge sig på en ensam kille och skrämma honom lite. De lyckades.

– Det är något häftigt med våld, att känna makt och kunna göra andra rädda. Säkert är det något härligt med att smälla till någon och sedan försöka undvika att få stryk själv. Många har beskrivit vilken enorm adrenalinkick det är. Man blir hög av det.

I skolan upplevde han ofta att han antingen blev mobbad, eller stod på mobbarnas sida. När han i dag står och tittar på en skolgård tycker han sig kunna se att inte mycket har förändrats från hans egen uppväxt.

Fast det hela började tidigare.

– Jag slogs en hel del på lekis och blev kallad till föräldrasamtal och så.

Varför slogs du?
– Jag vet inte. Adhd kanske. Jag har alltid varit kort till växten, och korta killar har ju alltid något att bevisa som du vet.

Erik tittar på mig och skrattar.

– Du ser vilket schizofrent förhållande jag har till våld, å ena sidan fascination, å andra sidan äckel.

Som en modern kristen man önskar han att våld hörde till historien. Han önskar att han slapp känna att han har en beskyddarroll. Men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut, säger Erik Helmerson, och erkänner att han

i hemlighet beundrar figurer som Carl Hamilton och James Bond, män som har förmågan att använda våld när det verkligen behövs.

– Jag blir löjligt stolt över mig själv när jag vågat gå emellan och stoppa ett bråk.

För ett tag sedan sa han till en berusad man som stod och skällde på en kvinna. Han vet inte om han gjorde rätt, hon tittade så konstigt på honom efteråt, men ändå kände han sig som en hjälte.

– Fast innan jag la mig i gjorde jag förstås en bedömning om jag kunde plocka honom. Han var äldre än jag och rätt så alkoholiserad. Om han hade varit ett stort skinnhuvud hade jag kanske kallat på polis i stället.