– De olika namnen på feminism handlar om hur man förstår och förklarar kvinnoförtrycket, säger Lena Gemzöe, doktor i socialantropologi och forskare på Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet.
Den minsta gemensamma nämnaren för alla riktningar inom feminismen är följande två påståenden: ”kvinnor är underordnade män” och ”detta förhållande bör ändras”. Om man håller med om det ovanstående kan man kalla sig för feminist – oavsett om man själv är kvinna eller man, menar Lena Gemzöe.
– Det är löjligt att säga att feminismen är så himla komplicerad och att det finns hur många inriktningar som helst. Feminister är eniga om många saker. Men sedan finns det vissa konfliktpunkter. Var på höger-vänsterskalan man står politiskt påverkar hur man tycker i delfrågor som pigavdrag, föräldraförsäkring och staten kontra individen, säger Lena Gemzöe, som ändå kan förstå varför feminismen upplevs som spretig och svår att förstå.
– Det är så många skiftande frågor på tapeten i dag och ingen feminist är representativ för någon annan. Vi har ingen gemensam organisation eller något forum där feminister kan träffas, diskutera och samlas kring uttalanden, säger hon.
Lena Gemzöe har skrivit boken Feminism (Bilda förlag) som tar upp feminismens historia och tanketraditioner. Hon ser fyra huvudriktningar inom feminismen, den liberala och den marxistiska, som har rötter i 1700- och 1800-talet samt den radikala och den socialistiska som växte fram på 1960-talet.
Man brukar tala om den första och den andra vågens feminism. Den första vågen, som sträckte sig mellan 1850-1920, handlade mycket om kampen för kvinnlig rösträtt.
Den liberala feminismen (1) ansåg att kvinnor och män i grunden är lika, båda könen har ett förnuft och bör ha samma fri- och rättigheter. Den marxistiska feminismen (2) tänkte sig i stället att när klasskampen var över skulle det inte längre finnas något kvinnoförtryck. 1921 gav feministernas arbete resultat
i Sverige och kvinnorna fick rösta för första gången.
Under 1960- och 1970-talet kom den andra vågens feminism. Nu fokuserade man mer på den privata sfären och hävdade att ”det personliga är politiskt”. Även i privatlivet finns maktstrukturen där män dominerar över kvinnor.
Radikalfeminism (3) utvecklades i opposition mot de två tidigare riktningarna. De radikala förde upp mäns våld mot kvinnor, prostitution och pornografi på dagordningen, ämnen som fortfarande är lika aktuella i dagens debatt.
Under andra vågen växte även den socialistiska feminismen (4) fram. Den plockade idéer både från den marxistiska och den radikala feminismen men betonade att kampen gäller både klass och kön. Nu började man även tala om att könet är socialt och kulturellt konstruerat.
Ett konstruerat kön, vad betyder det? Konstruktivister, eller likhetsfeminister som de också kallas, menar att olikheter mellan könen inte har biologiska orsaker utan är socialt och kulturellt skapade. Vad vi i dag anser vara specifikt kvinnliga eller manliga egenskaper beror på vilket samhälle och vilken kultur vi lever i. Våra ”könsspecifika” egenskaper är konstruerade och går att förändra. Den här tanken är idag den rådande inom genusforskningen och i Sveriges jämställdhetspolitik.
Meningsmotståndarna, essentialisterna, (även kallade för särartsfeminister eller livmodersfeminister) understryker i stället skillnaderna mellan det manliga och det kvinnliga utifrån en biologisk ståndpunkt. Man menar att specifikt kvinnliga egenskaper absolut finns. De ska inte förnekas eller förändras utan i stället uppvärderas för att nå jämställdhet mellan könen.
Konstruktivistiska och essentialistiska idéer förekommer inom alla feministiska tanketraditioner. Det är alltså inga egna ”-ismer” utan en delfråga.
Det fanns även andra delfrågor som samlade grupper av feminister under 1970-talet. Till exempel lesbisk feminism (7) som såg en lesbisk livsstil som ett feministiskt ställningstagande mot patriarkatet eller separatistisk feminism (5) för kvinnor som tyckte att man helt skulle undvika männen.
Under 1980-talet växte en postmodernistisk feminism (9) fram som ifrågasatte alla tidigare riktningar. Postmodernister tycker inte att man kan tala om kvinnor som en grupp med gemensamma intressen. I stället betonar man skillnaderna mellan kvinnor beroende på klass, uppväxtmiljö, ålder, yrke, familjerelationer och ras.
På 1990-talet lanserades begreppet queer (= udda, avvikande). Inom queerfeminism (10) kritiserar man att heterosexualiteten ses som norm i samhället. Den postkoloniala feminismen (8), som också växte fram på
90-talet, menar att tredje världens kvinnor drabbas av helt andra slags förtryck – förtryck som de västerländska feministerna varit blinda för.
Den moderna akademiska feminismen, som är en blandning av flera olika riktningar, handlar inte längre bara om maktförhållandet mellan kvinnor och män utan även om etnicitet, sexualitet och klass.
Kan man tala om en tredje våg inom feminismen?
– Många menar att det kom en tredje våg på 1990-talet. Feminismen etablerade sig som en politisk kraft i Sverige som det är svårt att backa ifrån nu. Att Göran Persson gick ut och sa att han var feminist – oavsett hur djupt eller ytligt han är det – var en stor händelse. De övriga partierna blev tvungna att ta ställning.
– Men fortfarande saknar partierna en positiv vision av hur ett feministiskt samhälle skulle kunna se ut. De har allt att vinna på en dialog med feminister utanför partierna, säger Lena Gemzöe.
