”Det kvinnliga våldet har länge framställts som något ofarligt, ja nästan gulligt. I hur många filmer har vi väl inte sett en man få en välförtjänt örfil? Tänk er det omvända förhållandet? Den slagne mannen har setts som antingen löjlig figur (lilla Fridolf till exempel) eller en man som förtjänar det”, skriver signaturen Biståndsbedömare.

Och Josefine konstaterar: ”Kvinnors våld talas det inte om”.

”Varför kan inte familjerätten och socialtjänsten se att detta finns? Samhället verkar ta mammornas parti per automatik”, skriver signaturen Syster och får medhåll av Kalle:

” Staten diskriminerar män. Barn är i princip mammans egendom”.

Flera läsare tar upp stereotypa könsroller som orsak. Joakim S hävdar att män förtrycks i samhällsdebatten och av politikerna:

” Inte vara traditionell man, men inte vara för jämställd i alla sammanhang, absolut inte svag! Vem skall ändra på detta?, undrar han.

Många läsare berättar också om sina egna upplevelser av familjevåld och uppslitande vårdnadstvister. Här är några utdrag ur deras berättelser:

Bakbunden: ”Är själv mitt uppe i h-vetet. Hon tog våra barn, 9 och 13 år, och stack. Hon vägrar uppge någon ny adress och svarar inte i telefon”.

Olof: ”Varken mans- eller kvinnojourer borde diskriminera på grund av kön utan i stället ta emot alla som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld i hemmet. Kontaktade själv en kvinnojour när jag blev fysiskt misshandlad av min exfru och de var till stor hjälp. Principerna om makt och kontroll är desamma oavsett i vilken riktning våldet sker”.

Emma: ”Jag tänker på mitt och ex-makens förhållande. Vi har aldrig legat i vårdnadstvist, men visst finns det stunder då jag tycker mig ha haft större rätt till sonen. Det är så djupt rotat och så svårt att stå emot!”