Artisten Kajsa Grytt jobbar i Mariaskolan med att stärka tjejernas självförtroende i klass 3 och 4. Från vänster Anna Selander, Wilma Kaijser , Signe Lagercrantz, Elin Fellman, Kajsa Grytt, Sara Wallin, Frida Öbom Schmidt och Amanda Lidén. (Foto: Malin Hoelstad)
HA, HA, HAA! BLA, BLA, BLAA! En grupp flickor från fyran i Mariaskolan i Stockholm står i ring och nästan skriker åt varandra. Efteråt är stämningen upprymd och fnissig, någon blir rödflammig på kinderna.
De tränar sig i att våga höja sina röster och att synas. Det är ett projekt som ingår i den satsning på ”Genus, jämställdhet och mänskliga rättigheter”, som Mariaskolan inledde förra hösten. Ett av fem områden som skolans hela utvecklingsarbete ska fokuseras på.
Idégivare och ledare för grupperna med tioåriga flickor är artisten Kajsa Grytt som själv tog sig ton tidigt med sitt punktjejband Tant Strul på 80-talet. Sedan dess har hon varvat artistlivet med olika ”civila” jobb och ett socialt engagemang.
- Avsikten är inte att framställa flickorna och deras sätt att vara som ett problem. Men jag vill bejaka det hejdlösa som ännu finns kvar hos dem, därför är det viktigt att börja tidigt. Och att de tränar sig i att arbeta ihop och skapa nätverk som killar ofta är bättre på, menar Kajsa Grytt.
Medan klassens pojkar får ha fröken för sig själva ett par lektioner varannan vecka slår sig flickorna ned i de pösiga sofforna i ett uppehållsrum i källaren.
Lektionerna har teman som ensamhet, att få sin vilja igenom, hur man kan få uppmärksamhet. Även den tystaste, blygaste flickan får prata medan andra lyssnar.
- Det är lättare att prata när vi bara är tjejer, tycker Signe Lagercrantz.
- Ja, här pratar vi om saker som vi inte gör annars, menar Anna Selander.
Men bäst av allt, tycker många, är när de ibland i olika grupper får improvisera fritt kring lektionens tema.
- Vi stannar upp efter varje historia. Talar om vad som hände, varför och hur det kändes att till exempel hamna utanför eller att blir ratad, säger Kajsa Grytt.
Spontant spelar några flickor upp en episod på den lilla scenen i hörnet.
Tre hårda jurymedlemmar och en ensam Idolartist:
- Usch vad du var dålig! Åk hem direkt! ropar juryflickorna.
”Artisten” hänger med axlarna, men muttrar:
- Jag ska visa er, jag tänker bli idol i alla
fall!!
Härligt, tycker Kajsa Grytt, precis det har hon försökt förmedla. Låt varken tevejury, Bert Karlsson eller någon annan stuka er.
Egentligen var rektor Peter Fredriksson tveksam till att dela upp flickor och pojkar. Men syftet här är gott och han ser gärna att även pojkar får träna på liknande sätt om det går att ordna så småningom.
När genusarbetet planlades i fjol var det så rätt i tiden att Peter Fredriksson omedelbart fick Stockholms stads jämställdhetspris.
Men det är inte styrt av att flertalet partiledare numera valt att kalla sig feminister, försäkrar rektorn. Nej, det var i stället egna funderingar och föräldrars undran inför ett känt fenomen:
Vad är det som gör att barnen som obekymrade lekt i blandade grupper på dagis, plötsligt blir medvetna om vilket kön de tillhör när de kommer till skolan?
Är det något med skolans arbetsformer och kultur som gör att de så snabbt utvecklar flick- och pojkbeteenden? Som får könsuppdelningen att bli tydlig på lektioner, raster, i fritidsverksamheter.
Men framför allt är Peter Fredriksson orolig för konsekvenserna av att svenska skolan misslyckats så uppenbart med stora grupper.
- Skolan är full av ordentliga, tysta flickor som fungerar som små hjälpfröknar. De försöker dämpa de många bullriga, skrikiga pojkarna.
Inse att alla är diskriminerade, men på olika sätt, menar han. Inom genusforskningen finns, enligt honom, en olycklig fokusering på flickor. Men i skolan är det pojkarna som är det stora problemet.
- Visst måste vi hjälpa flickorna att höras och synas mer, men frågan är: Varför skriker pojkarna egentligen?
- Och fast de skriker i nio år och tar mer plats, så är det pojkarna som misslyckas. De får generellt sett lägre betyg än flickorna, de slutar grundskolan utan fullständiga betyg, det kommer inte in på gymnasiet som de vill.
Bara i Maria-Gamla stans stadsdel vet Peter Fredriksson att pojkarna besatt 46 av 56 platser i särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av extrastöd.
- Hade det varit omvänt tror jag
det lett till stor debatt. Nu är det som om skolan accepterat att pojkarna fungerar dåligt.
Han och hans lärare försöker i stället tänka omvänt - vad det är i skolan som fungerar så dåligt för pojkar. De försöker individualisera undervisningen så att vare elev kommer till sin rätt, oavsett kön.
Det förhärskande arbetssättet, inskrivet i läroplanen, är att eleverna ska arbeta självständigt och under eget ansvar. Det passar förstås bäst för elever som redan kan det, som är mogna nog. Ett system som gynnar flickorna.
Om det i botten finns några biologiska skillnader eller inte är ointressant i detta läge, menar Peter Fredriksson. Skolans uppdrag är ändå att motverka traditionella könsroller och låta eleverna utvecklas och göra sina val som individer.
- Jag tror till exempel att många pojkar klarar sig bättre om de får avgränsade arbetsuppgifter som dessutom kanske ska utföras på tid, så att ett tävlingsmoment kommer in. En del lärare kan nog vara rädda att uppfattas som omoderna eftersom det är emot den
rådande pedagogiska trenden. Men vi jobbar för att variera metoderna och anpassa dem till skilda elever.
I skolans värld gäller inte det feministiska synsättet att kvinnan alltid är underordnad mannen, menar Peter Fredriksson. Här råder tvärtom kvinnodominans, vilket han tror är ytterligare en negativ faktor för pojkarna.
- Många av lärarna var själva skötsamma skolflickor som irriterade sig på de stökiga grabbarna. Nu kommer de tillbaka som lärare och möter igen de gapiga pojkarna. Man förstår sig inte på dem nu heller, de gör ju inte som man säger.
Mycket av det inledande arbetet har ägnats åt attityder och bemötande, hur man talar till flickor och pojkar och bli medveten om sina skilda förväntningar på dem.
Lärarkåren i Mariaskolan tycks vara med på noterna. Alla ha gått flera studiedagar med föreläsningar av genusforskare och jämställshetsansvariga. Varje arbetslag och ämne har tagit fram ambitiösa handlingsplaner.
Föräldrarna stöttar skolan genom att ha bildat en egen genusgrupp som ordnar
regelbundna föredrag och diskussionskvällar.
- Jag ser det hela som ett demokratiskt projekt. Skolan ska fostra barnen in i samhället när det gäller normer, delaktighet och ansvar. Det förutsätter jämställdhet och jämlikhet. Misslyckas vi kan det bli farligt. Medborgare som inte känner sig lojala mot systemet, kan söka sin identitet i kriminella subkulturer som istället motarbetar samhället, varnar Peter Fredriksson.
