Alexander Bard, jag gillar inte din musik, men dina åsikter är nästan mästerverk.

Johan Bergqvist

Mansrollen förändras ständigt, till det bättre tycker jag. I min värld vill jag leva i ett jämlikt förhållande, och det har jag och min hustru gjort sedan 1971. Jämställdhetsdebatten på 70-talet visade vägen till ett bättre samhälle för mannen men även för barnen och kvinnan. Pjäsen ”Jösses flickor” fick mig att inse att det fanns mycket kvar att göra på jämställdhetens område och våra roller. Det handlar inte bara om att dela på hemsysslor utan mer om hur vi förhåller oss till varandra och andra.

Jag var pappaledig 1978 och jag var tämligen ensam på mina promenader, under två månader träffade jag inte på någon pappaledig utan bara mammor med sina barn. Besöken på BVC var ganska underhållande, en man i en total kvinnlig miljö, man kände sig som ett ufo.

Visst handlar det mer om än att uppfostra barn, städa, vi tillsammans måste ta ett gemensamt ansvar för våra roller. Det kommer våra barn att tacka oss, det är jag säker på.

Christer Berglund

– – –

Uppväxt som jag är med 70-talets ”mjukare man” som förebild (eller fantombild – för den var inte särskilt väldefinierad) kan jag säga att den aldrig gav mig den bekräftelse jag hoppades på. Det finns ett begrepp, ”positiv förstärkning”, vilket innebär att ett visst beteende premieras. Jag har inte känt äkta positiv förstärkning från flickor/kvinnor när jag inte levt upp till ett traditionellt mansideal. De kunde visserligen säga att de tyckte det var bra med annorlunda och mjuka killar men deras handlingar gick i annan riktning.

Om kvinnor vill ha en ”ny mansroll” så måste de premiera den på det sensuella/erotiska området. Annars är en sådan i grund och botten ointressant för oss. Jag inser att jag är heteronormativ här men det är det enda jag känner att jag kan stå för.

1900-talist

– – –

Obalanser som är till kvinnors nackdel problematiseras ständigt ur ett jämställdhetsperspektiv, medan obalanser som är till mäns nackdel sällan, om någonsin, problematiseras. Den inkonsekvensen är störande. Till exempel: Förhållandet att pojkar faller ur skolsystemet eller får sämre betyg för likvärdiga prestationer. Det lindas ofta in i resonemang om genus och utmynnar inte sällan i ett konstaterande att allt blir bra så fort alla påhittade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor utraderats ur folks medvetande. Hade rollerna varit omvända hade det blivit ett ramaskri.

Ett annat exempel på inkonsekvens är myndigheters bemötande. Många myndigheter lägger stora resurser specifikt på kvinnor (till exempel kronofogdemyndighetens riktade insatser). Att män i många fall är mer behövande än kvinnor borde kanske stämma till eftertanke och varför för övrigt inte utforma insatser könsneutralt?

D A

– – –

Närhet till vänner behöver väl ändå inte betyda kroppslig (om än icke-erotisk) närhet? Ett handslag räcker långt. Att även män behöver vänner som vi kan prata om allt med är det väl inte heller någon som ifrågasatt.

Mickest

– – –

Jag har två nyss vuxna söner. Filosofin i deras uppfostran har varit att alltid bekräfta, bejaka och aldrig värdera. Det betyder att de alltid har fått leva ut sina känslor och göra det de själva gillat (till exempel dansa). Vi har aldrig påpekat att vissa saker är ”killiga” eller ”tjejiga”. Mina killar har alltid kunnat klä sig som de velat och i de färger de själva har gillat. Den ena hade i princip alltid rött vilket kunde sticka en del i ögonen för 20 år sedan.

Ibland har det varit tufft och andra (både barn och framförallt föräldrar) har inte varit särskilt positiva och förstående. Det var tydligt att killar skulle vara tuffa och spela fotboll, hockey och så vidare. Mina söner är öppna för allt omkring dem och väldigt ödmjuka inför olikheter. De var goda kamrater till både killar och tjejer. Jag är otroligt stolt över mina söner som bägge går sina egna vägar och vågar välja att utbilda sig till det de alltid har drömt om.

Stolt mamma

– – –

Det var en glädje att få läsa dagens artikel om att välja bort barn i SvD. Jag trodde att jag var sällsynt. Jag är en högutbildad man på 74 år som frivilligt valt bort barn i samråd med min fru. Dels har jag aldrig varit förtjust i barn och dels upplevde jag min barndom som skräckfylld. Jag fick mycket stryk som barn och avskydde min far. Han gick så småningom över till verbal misshandel, något som var ännu värre. Redan som tonåring bestämde jag mig för att aldrig, aldrig skaffa barn. Antagligen skulle jag ha blivit en dålig far, jag påminner nog om min egen något som jag har sett är fallet med alla mina syskon.

Alltså har jag inga barn (min fru, som delar min uppfattning, gjorde en abort när vi hade slarvat vid ett tillfälle) något som jag aldrig ångrat och är tacksam för varje dag. Otaliga är de middagar som vi förstört när vi fått frågan ”När tänker ni skaffa barn?” och sagt som det är. I stället för som ”Tommy” har vi valt att berätta att vi frivilligt avstått från barn. Tydligen betraktas man som konstig när vi svarar ärligt på en så oförskämd fråga.

Björn

– – –

Nisse Simonson har rätt i att man bör ha mer tålamod i utvecklingen. När jag gick ur gymnasiet för 30 år sedan kände killarna försörjningsansvar för familjen, medan tjejerna mest kände ansvar för att kunna försörja sig själva. Det var knappast jämställt, trots att man redan då började prata om delat ansvar i hemmet. Så mannen skulle krasst sett ta huvuddelen av försörjningsbördan samt halva ansvaret för hemmet. Det har säkert ändrats sedan dess, men lite av det tänkandet (mannens försörjningsansvar) finns nog kvar innerst inne.

Stras

– – –

När man var i tonåren var det viktigt att se ut som de där muskelbyggarna. Man tränade musklerna för att få chans på tjejerna och bygga självförtroendet. Detta som en del av att stärka självbilden. Nu verkar det efter flumtiden blivit dags för samma sak igen. Frågan är om detta ideal skapas i kontexten av det ökade kvinnliga frigörandet. Är det så att männen är föremål för sexuell objektifiering från kvinnligt håll?

Pluraword