Drygt tio år har gått sedan förskolan Tittmyran i Gävle drog igång sitt uppmärksammade jämställdhetsprojekt. Sedan dess har förskollärare därifrån rest landet runt och föreläst om sina erfarenheter. Men hur upplevde barnen den speciella pedagogiken? Och blev de mer jämställda?

På ett kafé i Gävle träffar SvD 15-åriga Elin Gerdin och 17-åriga Niklas Knutsson. De tillhör den första kullen barn som ”utsattes” för Tittmyrans jämställdhetspedagogik.

– Jag tror att jag har blivit lite mer självständig. På högstadiet kändes det som att vi tjejer som hade gått på jämställdhetsdagis kunde ta för oss mer och vågade säga emot killarna om någon exempelvis blev mobbad. Många av de andra tjejerna satt mest tysta om någon kille gjorde något dumt, säger Elin Gerdin.

Niklas Knutsson har svårare att svara på vilken påverkan jämställdhetspedagogiken haft. Det är ju så många saker som formar ens personlighet, menar han.

Ett av målen på Tittmyran var till exempel att ge pojkarna tillgång till ett rikt språk. Niklas berättar att han är känd bland kompisarna för att snacka mycket. Å andra sidan gör hans mamma det också. Så kanske har han fått det därifrån, funderar han.

– Men en sak som nog kommer från jämställdhetsdagiset är att jag inte fördömer folk som bryter mot könsmönstren. Jag skulle till exempel aldrig döma en kille som ville bli dagislärare, säger han.

För att bredda barnens könsroller använde Tittmyran bland annat så kallad kompensatorisk jämställdhetspedagogik. Det innebar att flickor och pojkar delades upp i olika grupper och fick specialträning på färdigheter som traditionellt anses tillhöra det andra könet.

På gymnastiken kunde förskollärarna till exempel ställa ut åtta bandymål till flickgruppen så att alla fick träna sig på att göra mål – medan pojkarna fick öva sig på att passa extra mycket till varandra.

Elin och Niklas har hört talas om den här uppdelningen, men har inga egna minnen av den. Det de minns bäst är i stället att de gjorde mycket tillsammans, både tjejer och killar.

– Kommer du ihåg den där kojan? säger Niklas.

– Ja, alla älskade ju att leka där. Det var en stor koja som vi byggde med hammare och spik. Kanske var tanken att vi tjejer inte skulle tro att det bara var killarna som kunde spika ihop en koja, men det var ju inget som man själv tänkte på, säger Elin.

– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.

Något som både Elin och Niklas minns är däremot lingon- och blåbärsgruppen. Under samlingarna användes dockor för att representera varje barn och de som tillhörde lingongruppen hade röda kläder på sina dockor medan blåbärsgruppen hade blå.

– När man är liten kan ju färger användas för att dela in flickor och pojkar i olika fack och även i vår värld fanns det förstås tjejfärger och killfärger. Men jag minns att vi barn pratade om hur man egentligen kunde veta att rosa och rött var tjejfärger, för det fanns ju killar i lingongruppen som hade röda kläder på sina dockor. Kanske fick dagisfröknarna oss omedvetet att ifrågasätta vissa könsmönster, funderar Niklas.

Till skillnad från många flickor i förskoleåldern hade Elin inte heller så mycket rosa kläder. Men det var nog mest för att hennes föräldrar inte var så förtjusta i den färgen, tror hon.

– Det var absolut inget förbud mot rosa bara för att det var ett jämställdhetsdagis, säger hon.

En annan sak som kan tydliggöra könsmönster är hur leksakerna används. Och här kan man kanske skönja Tittmyrans jämställdhetspedagogik. På frågan om vad som var roligast på förskolan svarar Elin spontant kuddrummet – vilket annars ofta är pojkarnas revir på förskolan. Niklas gillade också att kasta sig bland kuddarna, men minns också att miniatyrköket i dockvrån var jättekul. Han och flera av de andra killarna lekte ofta där.

– Men även om jag gillade kuddrummet, lekte jag med dockor också, inflikar Elin. Bara för att det var ett jämställdhetsdagis försökte de ju inte göra om oss flickor till pojkar och tvärtom. Det fanns inget som helst tvång, utan alla skulle få prova allt.

De senaste åren har det dragits igång liknande jämställdhetsprojekt på en mängd förskolor och när jag berättar att vissa föräldrar oroar sig för att deras söner ska bli för tjejiga – eller homosexuella – om de leker mycket med dockor och bejakar sina feminina sidor, ser Elin och Niklas först bara förvånade ut. Sedan ilsknar de till:

– Det är ju bara töntigt! utbrister Elin. Jag känner många killar som har lekt med dockor och de har inte blivit bögar för det. Det är ju inte det man leker med som gör en till den man är. Och en tjej blir ju inte lebb bara för att hon leker med lego.

Niklas håller med:

– Dessutom skulle jag inte tycka att det var någon katastrof om min son blev bög. Visst skulle det vara lite trist om man inte fick några barnbarn, men annars är det här med bög ingen stor grej för oss som är lite yngre. Vi bryr oss faktiskt inte.

När Elin, Niklas och deras förskolekompisar lämnade Tittmyran och gick vidare till skolan, märkte lärarna ganska snabbt att det var något speciellt med den här barngruppen. Pojkarna upplevdes som ovanligt lugna och trevliga med ett välutvecklat språk och social kompetens. Samtidigt var flickorna frimodiga, självsäkra och kunde göra sig hörda i gruppen. Flera lärare tyckte att flickorna tog lite för mycket plats och nästan dominerade – trots att de var färre än killarna.

– Jag minns inte det här själv, men lärarna var väl vana vid att ge killarna mer utrymme och reagerade därför när även tjejerna tog plats. Det finns en större tolerans för killar som stör på olika sätt. De vuxna nästan räknar med det, säger Niklas.

Att han och Elin gick på en förskola där man aktivt arbetade för att bredda könsrollerna, har dock inte inneburit att de stått helt fria från förväntningar på hur man bör vara som tjej och kille. Särskilt tufft var det på högstadiet konstaterar de och skissar snabbt upp bilden av idealtjejen och idealkillen. Han ska vara vältränad och fräsch, ”typ en fotbollskille”. Hon ska vara blond, smal, sminkad och ”lite gladdum”.

Gladdum?

– Ja, tjejerna ska vara glada hela tiden och samtidigt lite halvdumma så att killarna kan få känna sig överlägsna och omhändertagande, konstaterar Niklas.

– En del verkar ju tro att vi som gick på jämställdhetsdagis blev hjärntvättade, men kolla på de sjuka ideal som pumpas ut dagligen genom medierna. Snacka om hjärntvätt!

Både Elin och Niklas upprörs av att omgivningen reagerar så hårt om en kille bryter mot den manliga könsstereotypen. Där har tjejer en mycket större frihet – och det tycker de är orättvist.

– En kille i rosa tröja och lite smink blir ju oftast betraktad som bög. Men jag kan komma i säckiga byxor och en hängig tröja utan att någon skulle bry sig. Samma sak med rösten: En kille som pratar lite feminint och släpar på orden blir genast stämplad som bög, men om en tjej har hes och lite mörk röst skulle det nästan kunna ses som lite coolt, säger Elin.

– Jag vet, det är helt sjukt, fortsätter Niklas. Att vara en ”pojkflicka” kan ju vara lite tufft, men ”flickpojke” finns ju inte ens som begrepp. Tjejiga killar är riktigt illa ute. Så får man inte vara. I grunden handlar det ju om att tjejer har lägre status i samhället. Det är inget som man går omkring och tänker på, men så är det.

Elin och Niklas tillhör alltså en av de första kullarna barn som blivit föremål för en aktiv jämställdhetspedagogik. Är det något de rekommenderar dagens föräldrar och hur tänker de själva göra om de får barn i framtiden?

– Jag skulle absolut sätta mitt barn på ett jämställdhetsdagis, säger Elin. Flickor behöver lära sig att stå på sig och många pojkar behöver faktiskt lugna ner sig lite.

Niklas har svårt att förstå att det kan vara så mycket snack om jämställdhet i förskolan år 2007.

– Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något, säger han.

– Samtidigt tar det förstås tid. En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring, säger Niklas.