Jag har indiskt påbrå och är något över 30. Hade jag fötts i Indien hade många skakat på huvudet av oro. Som flicka hade jag uppfattats som en ekonomisk belastning och barndomen och tonåren hade präglats av förberedelser inför det giftermål som väntar, som ger mig min status.

–Madame, du är ogift? Då är det kört, säger taxichauffören till mig.

Även i det nya moderna Indien är den generella uppfattningen fortfarande att en kvinna bör vara gift före 25, framför allt inte en dag efter 30.

Jag får många oförstående blickar. Folk tycker synd om mig. Men framförallt undrar de hur det kommer sig att min indiske far inte lyckats hitta en make till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara att jag tar på mig den uppgiften själv.

I boken The Indians – Portrait of a people som nyligen kommit ut i bokhandlarna i Indien försöker författarna Suhdir och Katharina Kakar förklara hur övergången från det traditionella till det moderna påverkar identiteten och könsrollerna. Indien är fortfarande ett patriarkaliskt samhälle, men det är främst klass och inte kön som anger ställning och förutsättningar. Kastsystemet är formellt avskaffat men lever kvar i det indiska tänkandet. Även om kvinnan är underordnad mannen är det kasttillhörighet som styr. En kvinna från en högre kast har högre status än en man från låg kast.

Bland medelklassens indier får flickor fortfarande lära sig de gamla värderingarna om hur man förväntas vara som kvinna: ta hand om sin man och sina svärföräldrar, vara återhållsam, inte höja rösten, inte ifrågasätta, inte tala med okända män. Enligt författarna brottas medelklasskvinnan med att försöka förena traditionella ideal med nya modernare ambitioner.

Jag ser stora skillnader jämfört med det Indien jag var i för åtta år sedan. Materiell standard och utbud liknar mer det i väst, i alla fall i städerna och än mer i Bombay, (eller Mumbai som den heter officiellt men som ytterst få använder i dagligt tal). Frågan är hur indierna upplever förändringen.

Musiken dånar på Golds gym mitt i Bandra, en av Bombays mest fashionabla förorter. Tjejer i tajta träningskläder cyklar sig svettiga och killar speglar sina muskler. Här trängs studenter, finans- och it-folk, ingenjörer, modeller, Bollywoodstjärnor och västerlänningar bosatta i Bandra.

När jag sitter på spinning­cykeln känner jag att något verkligen har hänt i Indien. Här inne cyklar tjejerna, men ingen av dem skulle få för sig att göra det ute på gatan – en av alla förväntningar som fortfarande finns på indiska kvinnor. En tjej bör inte cykla. Ingen kan riktigt förklara varför, men det anses inte anständigt. Jag har provat att cykla här i Indien, men efter uppmärksamheten förstår jag att många tjejer avstår.

År 1999 var det indiska offentliga rummet fortfarande huvudsakligen mannens. I medierna skrevs det om hur kvinnor kände sig trakasserade på väg till och från jobbet, även av sin egen make om hon kom hem sent.

Indiska män var ovana vid att kvinnor började röra sig fritt på gatorna. Jag minns också hur kvinnorna med hårt bakåtkammat hår samlat i fläta tittade rakt fram eller ner i marken.

Idag ser jag fler kvinnor röra sig betydligt friare, håret är utsläppt. Samhället känns något mer sexualiserat i medier och reklam, men fortfarande flirtar man inte öppet. Sällan syns förälskade som pussar varandra. På de många strandpromenaderna i Bombay kantas murarna varje solnedgång av par som lägger armen om varandra. Dejtar gör alla, men ingen berättar för föräldrarna om pojk- eller flickvännen förrän utbildningen är avklarad.

Förut kunde singeltejer bli trakasserade av sina grannar. Det är fortfarande svårt för ensamstående kvinnor att hitta en bostad. Hyresvärdarna är känsliga för stötande beteenden och vanor som singlar anses medföra. Samboförhållanden börjar förekomma men de är långtifrån accepterade. De flesta bor hemma tills de gifter sig.

Tanya, 28 år, dejtar och är ute och festar flera kvällar i veckan. Hon driver en PR-agentur och arbetar bland annat för Zenzi bar, en av Bombays och Bandras absolut trendigaste vattenhål. Hon berättar om sin syn på indiska kvinnors nyvunna frihet:

–Tjejer tar för sig mycket mer än tidigare. Men det finns vissa saker som jag hoppas inte förändras i den indiska kulturen, som ansvaret för familjen och respekten för äldre. Sådant som kan såra min familj skulle jag aldrig göra. Det är inte en begränsande frihet. Det är en frihet som handlar om respekt och ansvar. Jag blir inte friare för att jag gör vad som faller mig in. Medvetna val är frihet för mig, förklarar hon .

Det har skett en drastisk förändring på bara några få år.

–Det är som att man vill ta igen allt det man inte kunnat göra förut. Jag tillhör nog den generationen som har ett ben i det gamla och ett i det nya. Jag känner att jag lever mitt i förändringen, det är en spännande tid.

Ju friare kvinnan blir desto mer bör kraven på männen öka, tänker jag, och frågar henne om hon kan se förändringar hos männen.

–De är mer känslosamma och tar ett större ansvar. De är mer måna om kvinnan de är tillsammans med. Men ganska många killar har fortfarande gammaldags värderingar.

Vi pratar om hur medelklassens kvinnor känner skuld för att de arbetar och ger mindre tid åt familjen. Många säger att de känner sig som sämre kvinnor när de försöker kombinera arbete och familj. Unga kvinnor tänker ofta att de jobbar några år, sen gifter de sig och då får arbetet ofta stå åt sidan. Äktenskapet blir sannolikt arrangerat. Det är enklast så, säger de.

–Det är tyvärr så många känner fortfarande. Jag förstår dem som väljer det. Uppfattningen om kärlek är att först känna en stark tillhörighet.

Kärleksäktenskap ser de inte som en garanti för evig lycka, i väst slutar ju vartannat äktenskap i skilsmässa. Men även i Indien skiljer sig alltfler par. Ofta på kvinnans initiativ. Det är ett stort steg eftersom en frånskild kvinna inte ses med blida ögon.

Arrangerade äktenskap innebär numera att någon i familjen föreslår en man eller kvinna. Om båda vill ses över en dejt är det sedan upp till dem om de vill gå vidare. Inte märkvärdigare än en blinddejt i Stockholm, tänker jag.

Den indiska kvinnan ses sällan som en egen individ. Det indiska hederstänkandet innebär att faderns, broderns och makens värdighet beror på hur kvinnan beter sig. Gör hon något ”felsteg” drar det skam över familjen. Jag minns hur tidningarna tidigare var fulla av artiklar om kvinnor som fått syra hälld på sig för att ha dragit skam över familjen, ibland räckte det med att hon inte födde en son. I dag skrivs det inte lika ofta om syraattacker, men enligt socialarbetare och journalister förekommer de fortfarande.

Aminashek är 35 år och längtar efter barn. Hon var bara 15 år när hon giftes bort. En kvart före bröllopsceremonin fick hon se vem det var hon skulle dela resten av sitt liv med. Hon arbetar mitt i kärnan av Bandra. Till och från jobbet bär hon burka.

–Den har skyddat mig många gånger, säger hon när jag frågar henne varför alltfler muslimska kvinnor i Indien bär burka. Diskussionen stannar där.

Det gamla och nya Indien blir tydligt på gatan utanför tygaffären där hon jobbar. Kontrasterna mellan dem som har och inte har i Indien har aldrig varit påtagligare. När man tror att det inte går vare sig att bli rikare eller att leva ett fattigare liv, finns det i Indien alltid någon som har det ännu bättre eller ännu sämre.

Aminashek berättar att de har fått det lite bättre ställt de senaste åren. Men de pengar som blir över sparar hon till en fertilitetsbehandling. Bostaden delar hon med svärföräldrarna och maken. Hemma står tv:n på hela dagen.

–Mina svärföräldrar bråkar ofta med mig om att jag inte kan få barn. Även i området där vi bor pratar de om det.

För Aminasheks skull hoppas jag att hon föder en son.