David är 23 år, arbetar på ett dagis strax utanför Stockholm och stortrivs med att ha barn omkring sig hela dagarna. Men nu känner han sig tvingad att sluta - på grund sexuella trakasserier från två av mammorna.
- Man blir chockad och tror knappt det är sant. Jag vill bara att de ska lämna mig i fred, säger han.

- Det är väl så här alla de tjejer som utsätts för trakasserier har det, hela tiden. Jag har verkligen haft tur som sluppit växa upp med den ständiga rädslan. För detta att aldrig kunna bestämma sig för om man ska skämmas eller vara arg, det äter upp en inifrån.

Sexuella trakasserier - mobbning med könet som utgångspunkt. Eller för att citera jämställdighetslagen: ”Med sexuella trakasserier avses sådant ovälkommet uppträdande grundat på kön eller ovälkommet uppträdande av sexuell natur som kränker arbetstagarens integritet i arbetet.” Glasklart. Alltihop bygger dock på att den trakasserade träder fram och klargör för sina plågoandar att det de utsätter honom eller henne för inte är okej. Och det
är som bekant oändligt mycket lättare sagt än gjort.

Varför anmäler du dem inte?

David skrattar först uppgivet, men blir nästan genast allvarlig igen. Lutar sig närmare.

- Inte en chans. Både du och jag vet att det inte fungerar på det sättet. Det är inte direkt så att samhället känner med och för män som blir sexuellt trakasserade. Som jag ser det är det snarare i stort sett omöjligt att bli trodd, än mindre förstådd. Och hur jag än gör mynnar ju alltihop ändå ut i att jag står där och basunera ut till hela världen att jag inte är man nog att ta hand om mig själv. Nej, det lockar inte ett dugg.

David fyller 24 år i september. Ser bra ut. Reslig och vältalig, ”mörk och mystisk”. Det sistnämnda är hans egen beskrivning av sitt utseende. I och för sig sagt med ett ironiskt leende, men ändå. Självförtroendet har aldrig varit något reellt problem för honom. Inte tidigare i alla fall.

- Jag har aldrig varit dryg eller så utan bara litat på mig själv helt enkelt. Vetat både mina begränsningar och förmågor. Nu är jag mer tveksam. Det är inte direkt så att man känner sig speciellt snygg och stadig längre.

För ungefär två år sedan flyttade David från föräldrahemmet och begav sig till Stockholm. Väl där började han studera vid Kungliga Tekniska Högskolan. Men den krävande och omfattande utbildningen var inte vad han hade förväntat sig.

- Jag hoppade av efter några månader. Känns idiotiskt att lägga fyra år på någonting jag egentligen inte vill syssla med. Det är livet alldeles för kort för.

David började söka jobb i stället och fick ganska snart napp på ett dagis beläget några mil utanför Stockholms centrum. Tjänsten var på heltid och de letade speciellt efter killar med tidigare erfarenhet av liknande arbete. David, som till och från extrajobbat med barn under flera år, passade perfekt och fick börja omgående.
- Jag har alltid gått väldigt bra ihop med barn och trivdes verkligen från första dagen. Kanske inte så att man tänkte arbeta kvar där för all framtid men jag tyckte om att gå till jobbet, och det betyder mycket, säger han.

Nu tog det dock inte lång tid förrän två av mammorna började visa ett överdrivet intresse för David. Trots att det ofta fanns annan personal till hands letade de upp och frågade ut just honom. Det blev tydligt för de allra flesta att de båda kvinnorna på ett eller annat sätt fattat tycke för den betänkligt mycket yngre David.

- I början tog jag det med ett skratt. Kände mig nog till och med lite smickrad. Det är ju inte så att de ser ut som några äckliga tanter direkt. Absolut inte. Jag minns att de andra i personalen skämtade om det: Att jag hade mammorna på kroken och så där. Men då var allting fortfarande väldigt oskyldigt. Ingenting som störde någon. Det fanns inte i mitt sinne att det skulle gå så långt som det gjorde.

Till saken hör att dagiset ligger i en av Stockholms förorter där det bor många välbärgade och den mer påfrestande delen av historien inleddes med att de två mammorna pratade mycket och högljutt om att deras män väldigt ofta arbetade över eller var bortresta.

Männen var minsann aldrig hemma. Det var framför allt en av kvinnorna som hela tiden refererade till sig själv som ”direktörshustru” och ”olycklig gräsänka”. Dessutom påtalade hon ofta hur mycket pengar hennes man gav henne. Samtidigt var hon verbalt närgången och onödigt personlig.

De förhållandevis harmlösa kommentarerna förändrades efter det gradvis tills det helt plötsligt var minst två kvinnor som varje dag frågade en massa saker som de egentligen inte hade med att göra. Vad ska du göra i kväll? Har du någon flickvän nu för tiden? Kom och sov hemma hos mig i stället - min man är i London med jobbet. Tränar du mycket? Får man se på magrutorna? Vad krävs för att du ska bli attraherad av en kvinna? Tycker du om äldre kvinnor?

- Då såg jag det nog fortfarande som att alla de där frågorna var okej. Om än lite underliga och generande så, ja; flörtar gör väl alla människor. Och de gjorde det helt enkelt på ett väldigt klumpigt sätt. Nu efteråt inser jag dock att de gick för långt redan då, säger
David.

Kvinnorna blev med tiden allt mer seriösa och glimten i ögat fanns inte där längre.

- Humorn försvann rätt snart och de blev med ens obehagligt allvarliga. De gav upp sina försök att få det att låta som om de skämtade och gick i stället på hårdare och tydligare.

När David hade jobbat på dagiset i lite drygt ett halvår började slutligen den mest ihärdiga av kvinnorna - ”den olyckliga gräsänkan” - att tafsa. Mer och mer.

- Jag minns att det förmodligen verkade som om jag varit med på det hela tiden. Därför kom jag mig liksom inte för att göra någonting åt hennes närmanden. Dessutom är det ju väldigt inflytelserika kvinnor vi talar om och jag vågade inte säga emot.

Nu blev de framviskade kommentarerna fort grövre - ”har du smekt ett par så här gamla bröst någon gång?” - och utfrågningar allt mer obscena - ”när och hur hade du sex senast?”. Och det hela verkar göra allt annat än stanna av.

- För någon månad sedan bjöd hon med mig på en semesterresa. Hon har till och med redan pratat med min chef och fått det att låta som att jag vill ha ledigt en vecka för att kunna följa med. Hennes man betalar. ”Han har ingen aning om vad sådant där kostar, han kommer inte fatta att jag köpt en plats till.”

Alltihop följt av en smekning över skrevet på David.

- Man förstår inte hur de tänker: Med ena handen tar de emot sitt eget lilla barn, och med den andra tar de på mig. Det är verkligen äcklande. Riktigt illa. Ofta känns det som att det, om inte annat, vore bäst för barnen om jag slutade. De ska inte behöva se sådant där. Speciellt inte nu när de faktiskt börjar bli så pass stora att de förstår en del av vad som händer.

Enligt David har den övriga personalen aldrig insett vilken omfattningen trakasserierna faktiskt har, men det har hänt att de reagerat på enstaka incidenter. Dock först efter att kvinnan i fråga gått därifrån och då mest i form av nervösa, skämtsamma antydningar.
- Men hade det inte varit för dem jag arbetar med, och barnen, så hade jag sagt upp mig för länge sedan. Och på ett sätt är det väl det mest tragiska med alltihop: Att jag tycker så väldigt bra om allt det andra. Några mammor beter sig som svin, men alla ungarna är fantastiskt charmiga och för en gångs skull känns det faktiskt som att man gör någon slags nytta och skillnad.

Ljus i tunneln och några korta positiva meningar. Det lågt hållna huvudet återvänder dock rätt snabbt.

- Man skäms och undrar vad det är för fel. Varför blev det så här just den här gången och just med mig? Skulle jag gjort någonting annorlunda? Det är inte direkt någonting man pratar högt om. Jag vet att få skulle ställa sig på min sida om sanningen kom ut och det här blev till en offentlig konflikt. Det är i alla fall inte värt risken.

Men kan du förstå de som tycker att din historia verkar allt för osannolik?

- Absolut, säger David snabbt och tillägger efter en stunds tystnad, nästan för sig själv:

- Jag hör ju själv hur sjukt alltihop låter. Män blir inte sexuellt trakasserade av kvinnor. Det går inte till så. Ingen ser det så. Ingen. Knappt ens jag.