Det är en stilla sommardag i Holte norr om Köpenhamn. Stora hus ligger på rad runt vattnet i Vejlesø, grönskan är frodig. När jag går längs garageuppfarten tänker jag att här, precis här, utspelade sig ett av de mest dramatiska ögonblicken i Arne Nielssons liv. Ändå har han varit med om många. Icke mindre än tio gånger har den 60 kilo lätta dansken paddlat sig förbi stora muskelknippen till en världsmästartitel i kanot. År 1992 knep han silvermedaljen på OS i Barcelona. Strängt taget har allt gått otroligt bra i livet för Arne Nielsson. Han har haft full fart i yrkeskarriären som föreläsare och coach och ­boken ”Viljen til sejr” blev en bästsäljare. Han har hustru, två söner, stort hus i Danmark och ett mindre i Frankrike. ”Det goda livet” har varit en självklarhet för ­honom.

I boken ”Viljen sidder i hjertet” berättar han öppet om hur han på några minuter fullständigt tappade fotfästet i livet, hamnade på botten, grät ut hos vännerna och levde på rågbröd och bananer i månader efter att hans hustru hade lämnat honom.

Arne Nielsson är inte ensam om att skriva sig ur sina relationsproblem. I höstas kom flera svenska män ut med öppenhjärtiga historier om kärleksliv i kris: musikerna Jon Jeffersson Klingberg och Mikael Wiehe, journalisten Dan Josefsson, poeten Bob Hansson.

Att skriva om det mest intima ligger i tiden. Men vinnarskallen Arne Nielsson hade aldrig någonsin tänkt att han skulle skriva en bok på det temat. Hans förra, bästsäljaren, handlade om hur man sätter upp mål och blir en segrare. Han säger att han på många sätt kände sig som en världsmästare, även i sitt privatliv, fram tills den där dagen på garageuppfarten då hustrun Dorthe sa:

”Arne, jag älskar dig inte längre. Jag flyttar.”

Han fick en chock.

– Jag blev oerhört arg och hann säga många hemska saker på bara några minuter. Efter 5–7 minuter lugnade jag ned mig och tänkte: Arne, värdighet!

Kanske var det räddningen. Dorthe svarade att om han kunde hålla fast vid värdigheten, en ömsesidig respekt, så skulle en fortsatt kommunikation vara möjlig. Annars var hon utled på hans vrede.

– Där och då sa Dorthe att hon inte trodde att det skulle kunna bli bra igen. Men om du ångrar dig så står jag kvar, sa jag. Och så körde hon, berättar Arne Nielsson medan han bjuder på kaffe och franska chokladkex i villan med utsikt över Vejlesø.

Han förstod att det var allvar. Något liknande hade aldrig hänt under deras drygt 20-åriga förhållande. Om det var någon som hade kort stubin och behov av att köra iväg ibland var det han. Han hade tänkt att om deras förhållande skulle ta slut var det han som skulle lämna henne. Inte tvärtom.

– Jag kunde inte föreställa mig att Dorthe inte var lycklig eller att hon inte tyckte att jag är fantastisk. Och om det var något hon var missnöjd med skulle jag kunna ändra mig. Jag har alltid varit bra på att se saker från en ny synvinkel och om vi fick stora problem skulle jag, i motsats till många män, tänka mig att ta proffshjälp.

Han hade sett många vänner göra snedsprång, men det var sällan någon som blev lyckligare av det.

När Dorthe flyttade hade Arne nästan aldrig lagat mat, inte handlat, tvättat kläder eller betalat en räkning. Det första han gjorde var att anställa en ny au pair, första bästa som kom förbi.

Han sökte psykologhjälp, men fann ingen som gav tillräckligt. Hans sekreterare ville ställa in föredrag eftersom han var fullständigt under isen.

”Nej, det är det enda jag kan”, sa jag till henne. Jag grät på vägen dit och hem, men jag gick ut och höll några av mina bästa föredrag. Det gav mig feedback, ett slags lycka.

Men de coachverktyg han lärde ut om att hitta motivationen och jobba mot ett tydligt mål fungerade inte nu.

– Jag kunde ju inte sätta som mål att Dorthe skulle älska mig igen.

Den bästa vilan från ångesten hittade han på långa mountainbiketurer i skogen. Ju mer svårgenomtränglig terräng desto bättre.

I början sökte han stöd hos många olika vänner. Några lyssnade bara. Det var bra. Men det fanns också de vänner, ofta manliga, som var enormt snabba med att komma med råd: ”Sök dig en ­annan kvinna.” Eller, ännu värre: ”Så attraktiv är inte Dorthe, hon har ju varit besvärlig på sistone, Arne.” Någon fixade snabbt en dejt.

– Jag var ute med någon, men saknade ju Dorthe och jag tror att jag pratade om henne hela kvällen. Stackars tjej!

Han var från början helt klar över att han inte ville leva ensam.

– Jag tror att män har mycket svårare att vara ensamma. Det handlar om både trygghet och prestige. Vi har en beskyddargen. Dorthe längtade ­efter frihet och att vara för sig själv. Jag blev bara rastlös när jag var ensam hemma.

På en kurs i kognitiv terapi, som var en del av hans egen certifieringsprocess till kognitiv coach, mötte han psykologen Bjarne Lellek.

– Jag blev fascinerad av hans sätt att arbeta och ringde upp ­honom och sa att jag står i mitt livs kris och behöver hjälp. Det är ett av de bästa beslut jag har ­tagit.

Vid den tiden hade Dorthe flyttat till en egen lägenhet, men hon och Arne sågs regelbundet. Hon var också olycklig och förvirrad.

– Här hemma bröt hon ihop en dag och jag sa till henne: ”Du ­behöver en psykolog. Jag har hittat en, men du har mer behov av honom.” Alltså började hon först. Sedan fortsatte jag.

Så kom psykologen Bjarne Lellek, som skrivit boken tillsammans med Arne Nielsson, in i ­deras liv. Redan från början bestämde Arne att han ville göra en bok av samarbetet. Bjarne övertygade honom om att Dorthe skulle få vetorätt om huruvida boken skulle publiceras.

– I början var jag nog beredd att ge ut den i vilket fall som helst.

Tvekade du inte om att skriva om det mest privata?

– Jag var rädd för att punktera världsmästarmyten. Men så tänkte jag, skulle jag själv ha velat ha den här boken? Ja! Kan jag hjälpa en enda människa i kris är det värt det – och jag ville gärna sticka hål på myten att ”alla andra” verkar så lyckliga.

I bekantskapskretsen fanns bilden att ”Arne och Dorthe är de sista som kommer att separera”. Deras hem var en samlingspunkt. En och annan vän var nog ledsen för att det skulle bli mindre ”hygge” och färre fester.

En utlösande faktor för Arnes och Dorthes kris var hans vredesutbrott. Hennes nystartade karriär gjorde honom svartsjuk.

– När vi började öppna oss för att hitta tillbaka till varandra viss­te Bjarne precis vilka utmaningar vi står inför baserat på allt som fanns bakom. Det var en enorm fördel.

Brytpunkten kom när Dorthe bad att få ett gemensamt samtal tillsammans med Bjarne. Han satte två stolar mitt emot varandra.

”Säg allt som du gillar hos Arne som person”, sa Bjarne. ­Efteråt skulle jag säga samma sak om henne.

Sedan skulle vi beskriva vad som skett.

– Det var otroligt svårt att inte börja försvara sig, men lärorikt.

Senare enades de om att äta ihop hos varandra två gånger i veckan och att gå promenader för att ge tid för långa samtal. Så småningom blev middagarna allt fler, kvällsturerna dagliga, samtalen allt längre och till slut flyttade ”nya Dorthe” tillbaka till ”nye Arne”.

– Om ett par har separerat och ska leva tillsammans igen är det viktigt att det är två ”nya” som flyttar ihop. Emellanåt dyker ”gamle Arne” och ”gamla Dorthe” upp igen. Då gäller det att vara beredd att konfrontera de skuggfigurerna direkt.