Jag gjorde som Malin Parada. Om det kunde bli en social acceptans att ta hand om sina barn, högre status. Om det också kunde bli officiellt accepterat att föräldrar gör en insats genom att finnas där för sina barn. Kanske en studie i hur många av barnen som har föräldrastöd som klarar sig från kriminalitet, eller som har ro i själen som äldre.

I den bästa av alla världar trivs föräldrar med varandra och växer inte ifrån varandra fastän en går hemma och tar hand om barn, med de utmaningar det innebär, och den andra stöter på olika yttre utmaningar på arbetsplats och andra ställen.

Måhända är vi så få att det är försumbart eller för litet material för att duga i någon forskning. I synnerhet om det inte går som planerat, utan mamman hamnar där ensam med barnen, barskrapad, utan pensionspoäng och tre barn som behöver nya cyklar och stora kängor.

Flisan

– – –

Jag har varit hemma hela tiden med våra tvillingar som nu är 16 år. Har inte ångrat en dag att jag valde att vara hemma. Nu är som sagt ”barnen” tonåringar men behöver minst lika mycket föräldrastöd som när de var små fast av annan sort.

Nina S-Andersson

– – –

Så intressant att Idagsidan väljer att döpa ett tema till ”En serie om föräldrar på heltid”. Vilka är det som är föräldrar på deltid? Man får intrycket av måndagens skildring (6/9) att det är alla vi som arbetar. Och så klädsamt att det första exemplet i serien är en blond ung kvinna med heltidsarbetande man.

KD har fått sitt annonsutrymme gratis, alldeles före valet. Var det meningen att provocera alla yrkesarbetande föräldrar som upplever att de prioriterar, älskar och gör allt för sina barn samtidigt som de/eller just för att de, arbetar?

Helena

– – –

Tycker det är härligt att läsa om någon som lever annorlunda än normen! Jag vill själv gärna vara hemma med barnen när de kommer, men tror inte det blir ekonomiskt möjligt för oss, och tror att barnen har glädje och nytta av att vara på dagisi alla fall några dagar i veckan. Håller inte med dem som ”hejar på” heteronormativa könsroller, tycker att en pappa lika gärna kan vara hemma med barnen. Det handlar om vad som är bäst för varje familj, och att alla ska ha valfriheten att göra det som passar dem.

En till Malin

– – –

Tänk om jag kunde göra som hon, vad skönt det skulle vara att kunna skaffa familj och ta ansvar för den. Men nej, jag är en av alla grundlurade, högpresterande kvinnor som sitter barnlösa vid 32 års ålder, jobbar heltid och funderar på hur man ska ha råd med en villa.

My

– – –

Kul att se att så många pappor är positiva till Malins prioriteringar. Jag utgår då från att ni pappor själva också har givit upp sju år av er karriär för att ta hand om era barn?

2-barnsmamma

– – –

Håller moderskapet på att utplånas? Det är snarare självutplåning det handlar om. Kvinnorna är de första att ryta till att alla jobb som har med hemmet att göra är en kvinnofälla. Frågan är varför de vill nedvärdera och förminska sig själva.

Erik

– – –

Jag har sett så många olyckliga mödrar (de kanske inte var det de första åren då barnen var små, men sedan när de känt sig allt mer oviktiga i sin mans och sina barns liv, bundna vid något lågbetalt jobb som inte gett dem särskilt mycket) och många barn som farit illa av att bli alltför mycket sina mödrars allt. Det är inte en lätt sak att bära på, att ha mammor som knutit för starka band till en när man som barn ska frigöra sig från sina föräldrar.

Det är tunga lass att bära, antingen man klarar av att frigöra sig och vilket många då kanske känner sig tvingade att göra än mer brutalt eller om man inte förmår det, att sedan ha mödrar som uppoffrat sig alltför mycket för en, inte har egna liv. Det finns rätt många i 50-årsåldern och något äldre idag som nog hellre hade haft glada arbetande mödrar än sådana som inte kunnat och velat släppa dem, för vilka barnen blivit enda meningen med deras liv.

Ett hemmafrubarn

– – –

I Sverige har det blivit en backlash och lite upproriskt och fint att vara hemmafru igen just på grund av att man tar extremt billigt dagis för givet. I utlandet betalar man 10 000-15 000 kronor i månaden för dagis och det blir ekonomiskt ohållbart för kvinnan (oftast hon tyvärr) att jobba om man har mer än ett barn - då skulle det med rätta bli ramaskri i Sverige och det här tramset inspirerat av ”svenska Hollywoodfruar” skulle sluta. Reformera då också svensk skilsmässorätt så att kvinnan får 50 procent oavsett - liksom i USA/Storbritannien

70-talist

– – –

Tyvärr slutar många äktenskap i skilsmässa och det kan ju tyckas cyniskt att räkna med att just mitt äktenskap ska sluta så - och att jag därför måste göra mig ekonomiskt oberoende. Men det är inte det det handlar om i resonemanget om att inte vara ”beroende” utan det handlar om att kvinnor som saknar egen inkomst de facto hamnar i misär om mannen tar ut skilsmässa eller om mannen skulle visa sig inte vara Mr Right utan till exempel en hustyrann och/eller notorisk vänsterprasslare.

Eliza

– – –

Med barnets behov i fokus, och med jämställdhet mellan könen som självklar utgångspunkt, går det knappast att hävda att kvinnor ska ha en exklusiv rätt att välja att vara hemmaförälder. Hur ska vi någonsin kunna rubba könsmaktsordningen och visa vårt uppväxande släkte att såväl barnomsorg (egen och den vi får professionell hjälp med) som försörjning är båda föräldrarnas ansvar på lika villkor? I dagens läge måste vi tvärtom stimulera pappaledighet och underlätta kvinnors arbete utanför hemmet

Puccini

– – –

Barn klarar sig utmärkt med föräldrar som ger dem tid, uppmärksamhet, kärlek. Det behöver inte betyda att mamman stannar hemma. Mammor har för övrigt i alla tider jobbat: ute på fälten, på gården, med att skaffa mat (oftast har barnen fått hjälpa till). Idealet är möjlighet för (båda) föräldrarna att gå ner i arbetstid till cirka 80 procent. Det motsvarar tre dagar på dagis och fyra dagar hemma för barn. Barnet får stimulans utifrån och mamman får en identitet utanför moderskapet

70-talist

– – –

Det är väl frivilligt att vara hemmafru men det är en stor risk man tar ekonomiskt om förhållandet sedan går åt skogen. Med tanke på hur många förhållanden som slutar i skilsmässa numera så är det bra att ha en karriär att gå tillbaka till.

Mr T

– – –

Jag var själv hemmafru i 20 år och sedan utbildade jag mig till Montessorilärare, startade ett utbildningsföretag och vid 50 år började mitt yrkesliv. Jag kommer från Polen och för mig har det viktigaste varit att sköta mina barn själv, att mina tre söner skulle få ett tryggt och kärleksfullt liv på heltid. Jag ångrar inte en minut.

Ilona Karlöf

– – –

Valfrihet är ju fantastiskt men även vi föräldrar som väljer att ha ett yrkesliv (och kanske något intresse förutom att städa och handla) ser oss som föräldrar på heltid och känner att vi prioriterar våra barn.

Mamma

vd, moderat fritidspolitiker

– – –

Jag fick två barn i början på 70-talet. Åh, så gärna jag bara ville vara hemmafru. Inte lämna bort mina barn till andra som skulle uppfostra dem. Men tyvärr så räckte inte min mans lön till. Jag blev dagmamma, för att få vara hemma med barnen. Vi har en dotter nu också som är född på 80-talet. Jag vet att hon också hon vill bli hemmafru när hon får barn.

Alla kvinnor, eller män också förstås, skulle få vara hemma med barnen, om de ville. Mitt förslag är att då ge dem, som behövde, lite ekonomisk hjälp, ett visst bidrag varje månad, baserat på mannens eller kvinnans lön.

Anita

– – –

Jag är så glad och tacksam för kvinnor som Madeleine Wallin som vågar ha en annan ståndpunkt än vad som är politiskt korrekt att säga i dag. Själv har jag alltid haft som största dröm att vara hemma med mina fyra barn under hela mitt liv. I dag är de alla gifta och har precis fått sina egna barn. De för nu samma kamp som jag alltid gjort för rätten att få vara tillsammans med sina barn och forma deras självkänsla, trygghet och framtid.

Själv minns jag med en suck hur jag arbetade alla kvällar och varannan helg för att kunna tillbringa mer tid dagtid med barnen. När jag inte arbetade extraknäckte min man som väktare nattetid efter att redan ha slitit sina 40 timmars vecka dagtid. För mig är inte hemmafruarbetet en kvinnofälla utan den största och finaste gåva en förälder kan få.

Min man har alltid ansett mig ovärderlig på grund av min kärlek till hemmet och barnen och har alltid värderat mig på ett sätt som inget vanligt arbetes uppskattning kunnat mäta sig med. Att ge tid, omsorg och kärlek till sina barn och sin familj är den bästa investering man kan göra under sitt korta liv på jorden.

Carolina Torebring

– – –

Jag är uppväxt på landet bland bönder och lantarbetare men efter statartiden så minns jag kravet på åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmar sömn. Borde inte dessa lyftas fram igen nu och borde vi inte uppgradera fritiden? Från det att man går från porten på morgonen tills man kommer hem ger man ju bort sin tid för pengar. Det det borde vara max åtta timmar, betalda av arbetsköparen. I vår tid har människorna lurats att förverkliga sig själva på jobbet. Det är ju på fritiden tillsammans med barn, släkt och vänner som samtal och förkovran socialt ska ske.

Jag tycker vi har fått ett utarmat samhälle där mina släktingar åker kvart över fem på morgonen och sen kommer hem kvart över fem på kvällen efter att ha kört grävmaskin hela dagen.

Lennart

– – –

”Jag var missnöjd”

Birgitta Lindén.

Nu först 2010 dyker hemmafrun upp i medievärlden, omhuldad, omskriven, bland annat i dokusåpor. I mitten på förra århundradet rasade debatten om hemmafruns vara eller icke vara. Det bedrevs en jakt på hemmafruar för att få ut dem i i förvärvslivet.

Experter och samhällsdebattörer uttalade sig om denna parasit på samhällskroppen. Hon var en avart, som överlevt sig själv. Enligt de grövsta angreppen smögsöp hon och tillhandahöll sex till maken mot betalning för att klara sin egen försörjning. Hon var inte stort bättre än en prostituerad, en hora med andra ord. Ett inlägg som piggade upp debatten ytterligare. Ett starkt argument mot hemmafru var också detta: hon arbetade ju inte …

Som avslutning släppte man fram en representant för hemmafruarna. Hon bodde i villa, hade tillgång till bil och bodde i ett förnämt villaområde: Så här bra har vi hemmafruar det.

Själv hörde jag till kategorin missnöjda hemmafruar och försökte mig på flera debattinlägg. Inget av dem publicerades.

Detta var ju märkligt. Bara nöjda och belåtna hemmafruar. Inte ett ord om att sambeskattningen gjorde det ekonomiskt olönsamt för familjer om även hustrun yrkesarbetade.

Jag skrev till en av tidningsdebattörerna och frågade, varför man aldrig hörde av dem som inte var nöjda med det miljonprogram som växte fram i bostadsbristens Storstockholm. För egen del levde jag i ett bostadsområde i en förort som utvecklades till ett hemmafrughetto. Jag fick ett vänligt brev till svar.

– Dom är så arga, att deras inlägg kan vi inte publicera.

Jag skrev ett manus om tillvaron för oss hemmafruar och sände det till Bonniers Åke Runnquist. Jag minns att jag började åtminstone ett kapitel med en travestering av Catos: För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras. I mitt manus lät det så här: För övrigt önskar jag att höghusen bör jämnas med marken. Den var tänkt som ett inlägg i bostadsdebatten, men han refuserade mitt manus.

Min förhoppning stod då till romanen, den skulle frigöra mig. När den refuserades rasade världen omkring men jag lyckades bryta mig ut. Det var helt enkelt nödvändigt, och då vände bladet. Jag hade en enorm tur och svarade på en liten skitannons, som visade sig vara ett lyckokast. Så småningom blev jag redaktör för tidningen Civilt Försvar.

Allt detta hände ju för mycket länge sen. Jag har aldrig förstått varför den här hemmafrudebatten aldrig blivit påtalad. Det är som om den aldrig hade ägt rum.

Birgitta Lindén

författare till "Jag, Helga Gregorius"

”Tungt ok för barnen”

Min älskade mamma levde för mig och mina två systrar. Hon var hemmafru under hela vår uppväxt, ville inte lämna bort oss. Hon tyckte om att vara hemma, gillade att laga mat och baka. Vi hade även dagbarn som älskade att vara hos oss.

Men även om mamma aldrig sa det, har jag alltid förstått att hon saknade sitt jobb. Hon berättade ofta om olika jobbarkompisar och roliga upptåg på jobbet. Mamma älskade också att klä upp sig och göra sig fin. Under årens lopp blev det mest föräldramöten och hyresgästföreningens möten hon behövde fixa till sig för.

Pappa hade två jobb och var borta jämt. Minns honom som någon som levde bredvid oss på något sätt.

När jag var 13 år skilde sig mina föräldrar, vilket blev väldigt tufft ekonomiskt för mamma. Vår kontakt med pappa blev nästan ingen alls. Vid den här tiden hatade jag att mamma var hemma med alla dessa dagbarn. Jag ville ha ett tyst och lugnt hem att komma hem till, som mina kompisar hade. Mamma hade ingen lätt tid med tre tonårsdöttrar, men samtidigt var vi hennes allt. Det var jättetufft för oss att flytta hemifrån, särskilt för min yngsta syster eftersom mamma då blivit sjuk. Som vuxna hade vi ständigt dåligt samvete för vår mamma, hon hade bara oss.

Mamma dog i en stroke när hon var 62 år och jag blir så sorgsen när jag tänker på hennes liv. Hon borde fortsatt att jobba, haft ett eget liv också. Det bästa för ett barn är inte att ha en mamma som ger upp allt för en – det är ett tungt ok att bära . Barn blir stolta och trygga av att deras föräldrar har ett eget liv.

Eva

”Mamma skötte allt”

Min mamma dog förra året vid en ålder av 100 år och sju månader, fortfarande klar i hjärnan. Hon hade varit en fattig flicka som efter realexamen arbetade på kontor i sex-sju år innan hon träffade pappa och kom att göra klassresan till välbeställd hemmafru i villa. Bröllopet stod 1933. Vi är två systrar och två bröder födda 1934, 1936, 1943 och 1946. Alla har vi yrkesarbetat och alla är nu pensionärer utom lillebror.

Att sköta ett stort hem var på den tiden ingen sinekur. Som Lissie Åström beskrev i SvD den 8/9 skulle man sylta, safta, konservera, sticka, sy men det fanns fler uppgifter som lappa, laga, bona golv, byka tvätt, ordna middagar, leka med barnen, hjälpa äldre släktingar. Vi syskon var ofta sjuka i långdragna barnsjukdomar som i dag knappt finns eftersom vaccination och antibiotika gör att allt blir lindrigare. En hel vinter var min äldre bror och jag hemma långa tider på grund av öroninflammation medan våra kamrater låg på epidemisjukhuset i scharlakansfeber.

Mamma höll reda på allt. Min bror som visade sig vara gravt dyslektisk var nog en av de första i Sverige att få diagnos genom att mamma var påläst och envis så att han blev testad av Gustav Jonsson. Samma gällde min tandreglering genomförd av en tandläkare som studerat i USA. Senare ställde hon upp med vård av mormor som drabbades av en försummad höftledsfraktur och sedan aldrig repade sig helt. Pappa fick cancer med metastaser och hon skötte honom hemma ett par års tid, de sista veckorna vakade hon på sjukhuset. Barnbarnsvårdare var hon också under många veckor varje år. Allt detta gjorde hon för att stödja och underlätta för sin allt större familj.

När hon vid 98 års ålder inte längre orkade sköta sig i eget boende flyttade hon till en servicelägenhet. En biståndshandläggare intervjuade henne och frågade vad hon gjort i sitt liv och när mamma redogjorde för detta - hon måste ha glömt att nämna ungdomens kontorsjobb som var så avlägset - fick hon kommentaren: "Jaha, så du har alltså aldrig arbetat." Vi, Mammas gamla barn som vet hur hängivet hon jobbat i alla år, blev lika arga och sårade som hon över detta utlåtande. Undrar om de som är yngre idag och som har maskiner för tvätt, disk och städning, sylt, saft, bröd och annat färdiglagat i affären, praktiska kök, lackade parkettgolv, och som har råd att slänga de trasiga kläderna, förstår hur mycket kraft ett stort hushåll kunde kräva förr.

Jag anser att man bör satsa tid på barnen när de är små. Det är ofta en så kort tid av ens liv och de oftast ljuvliga småbarnsåren kommer aldrig åter. Men för den skull behöver man ju inte vara hemmafru för gott. Själv lyckades jag få långa lediga somrar när barnen var små till priset av förlorad arbetad tid men kunde ändå skrapa ihop tid för full ATP. Jag bytte faktiskt jobb några gånger under de där åren för att få ett långt sommarlov. Det ångrar jag inte. Mina 50-åriga barn och jag talar fortfarande med värme om de härliga somrarna på landet. Och nutidens föräldrar har ju mycket längre ledighet när barnen är små och kan vara hemma när barnen är sjuka. Undrar om de vet hur förspänt de har det?

Birgitta Swartz

född 1934, senior, trebarnsmor, läkare

”Som en husa”

Fram till för cirka fyra år sedan levde jag, min man och tre barn ett normalt medelklassliv. Allt rullade på som det brukar hos en vanlig svensk familj. En evig kamp att få tiden att räcka till. Båda heltidsarbetande, ett barn på dagis och två i skolan.

Jag gick upp 5.15 varje morgon, var på jobbet runt 7 och jobbade fram till 16.00. Sen dagis, hämta vid skolan, handla mat, laga mat, skjutsning till aktiviteter och så vidare. Min man lämnade barnen på morgonen.

Så kom då chansen och möjligheten för min man till ett jobb utomlands i fyra år. Jag fick tjänstledigt från mitt jobb, vi sålde huset och åkte iväg. Kom till ett fantastiskt fint område där vi bodde i ett stort härligt hus. Barnen i privatskola och jag blev då medföljande hemmafru!

För oss medföljande hemmafruar är detta, eller rättare sagt ska detta vara, en fantastisk chans att förverkliga sig själv – ett dignande smörgåsbord fyllt av det mesta! Bara att välja och vraka bland alla möjligheter som erbjuds! Jag plockade för mig verkligen. Började träna, spela tennis, tog upp mitt sidointresse sedan många år – sången. Engagerade mig i en kör och blev invald som sekreterare i styrelsen. Deltog i flera ideella arbetsprojekt. Kulturutflykter, matlagningskurser och massor av socialt liv bestående av middagar och cocktailpartys. För väldigt många, ett paradis helt enkelt.

Ganska snart insåg jag att hur mycket jag än gjorde för egen del och hur mycket jag än försökte se glädjen och möjligheterna och hur mycket jag än intalade mig att detta är en ynnest få förunnat, så var det något som fattades. Det kändes inte bra helt enkelt! Jag är en aktiv och mycket social människa, sitter inte och rullar tummarna precis. Trots det, började jag må dåligt, fundera massor över livet och äktenskapet och meningen med allt detta. Vi levde i en bubbla.

Mer och mer kände jag vilken låg status jag plötsligt hade i familjen. Hur självklart det var att jag som inte jobbade faktiskt hade lägst status och lägst prioritet. De två tonårsbarnen och maken förväntade sig total service på hemmaplan. Dessutom kändes det som om jag drev en Taxirörelse. Barnen och kompisar skulle skjutsas till fritidsaktiviteter, kompisar, affärer med mera, med mera. De visste att mamma är hemma och fixar, de slutade helt enkelt att ta något eget ansvar. Jag curlade mer och mer, inte bara barnen utan även min man. Jag insåg att, för mig, kan inget ersätta ett inkomstbringande eget arbete. Jag kände mig mer som en husa än mamma och hustru.

Efter drygt ett år stod det så klart för mig att äktenskapet var slut och att jag helt enkelt för att rädda mig själv, min självkänsla och min familj, måste skilja mig. Den här processen tog lång tid. Men för drygt ett år sedan flyttade jag hem till Sverige igen med mina tre barn.

Min man och jag är nu, efter 20 års äktenskap skilda och det var helt rätt! Livet går vidare, men är totalt förändrat, självklart!

T. R.

Läs hela serien