Har du en bästis?
– Jag har ganska många vänner, både i landet och utomlands. Manliga och kvinnliga. Manlig vänskap är ett dubiöst begrepp som andas fotboll, pub och öl ...

Är vännerna i konstvärlden?
– De finns både inom och utanför konstvärlden. Det är ingen stor skillnad. Det är skönt att inte vara sektoriserad. Jag tycker att det är ens ansvar att integrera vännerna med varandra. Man ska ge bort vänner. Jag och min fru har fått vänner genom våra.

Hur umgås ni?
– Vissa tidpunker intensivt, andra tvärtom. Det beror på var man befinner sig i livet. Lever man ihop med någon så spelar det förstås roll hur kompatibla ens partner är.

Hur är en bra vän?
– Någon man kopplar upp mot varandra snabbt. Man börjar där man slutade och behöver inte träffas fem gånger och närma sig försiktigt. I så fall är man bekanta och håller sig till small talk.

Visst är du och konsthallscheferna Lars Nittve och David Neuman vänner?
– Den vänskap Lars, David och jag har inkluderar våra partner. Jag diskuterar lika gärna konst med Davids fru som med honom. Många tror att vi ingår i något manligt nätverk där vi antingen smider ränker eller gör upp planer för konstvärlden men så är det inte. Vi äter middagar ihop och pratar gärna om vi ses på vernissage – för att vi gillar varandra.

Hur lärde ni känna varandra?
– Jag tog kontakt med Lars när han var konstkritiker i Svenska Dagbladet. Jag gillade hans åsikter. Han skrev en text i en katalog till en utställning jag gjorde i Lund. David lärde jag känna i New York 1980.

Sågs ni ofta i New York?
– David och jag träffades varje söndag för att dricka te, äta danska smörkakor och lyssna på Eva Dahlgren.

Finns det inslag av konkurrens i er tre konsthallschefers vänskap?
– Jo, nog kokurrerar vi på sätt och vis. Vi driver ju varsin institution i Stockholm. Men konkurrensen är inte uttalad och ganska rolig, tycker jag. Det är klart att det uppstår krockar. Men vi håller inte på och jämför löner och status med varandra.