Dags att byta sängkläder. Vems uppgift är det?
Varför är det alltid jag som måste köpa vinterkläder till barnen? Varför kan du aldrig ta fram dammsugaren – på eget initiativ? Och varför måste jag alltid bli arg innan det händer något här hemma?
Många par känner säkert igen sig i de här diskussionerna – eller dispyterna. Hemmet känns som ett slagfält med ständiga bataljer om vem som gjort mest den senaste veckan.
Men deppa inte. Även om det kan kännas hopplöst att behöva slösa sin energi på tjafs om dammråttor eller dagislämningar, kan det löna sig på sikt. I den nya boken Hon, han och hemmet av Eva Magnusson (Natur och Kultur) presenteras aktuell forskning som visar att den här typen av konflikter faktiskt kan leda till en jämnare arbetsfördelning – och ett mer harmoniskt hem.
– De undersökta par som delade mest jämnt på arbetsuppgifterna, hade tidigare haft laddade och konfliktfyllda förhandlingar om vad som skulle gälla hemma. Men diskussionerna hade lett till en förändring. Efter ett tag hade paren kommit fram till en arbetsfördelning som båda upplevde som rättvis och då blev det betydligt lugnare hemma, konstaterar psykologen och forskaren Eva Magnusson.
Hon, han och hemmet bygger på djupintervjuer med 60 kvinnor och män i Sverige, Finland och Danmark som lever ihop och har barn. Tillsammans med några nordiska forskarkollegor ställde Eva Magnusson en rad frågor om hur paren organiserade sin vardag. De fick bland annat svara på vem som oftast utförde en rad hushållssysslor – allt från dammsugning till trädgårdsskötsel – och hur de motiverade denna uppdelning.
Även om de svenska männen generellt stod för lite mer matlagning än sina nordiska bröder och de finska männen för mer matinköp, fann forskarna inga större skillnader mellan de olika länderna. Inte heller fanns det någon tydlig koppling till utbildningsnivå.
Ändå skiljde sig intervjupersonerna ganska mycket åt sinsemellan. Efter att ha analyserat svaren kunde forskarna dela upp paren i tre ungefär lika stora grupper utifrån beteendemönster: paren med mest ojämn arbetsfördelning, paren med mellanjämn arbetsfördelning och paren med jämnast arbetsfördelning.
I gruppen med den ojämnaste arbetsfördelningen ansågs kvinnor – av naturen eller på grund av uppfostran – vara mer hemmaorienterade medan män ansågs vara mer yrkesorienterade.
Arbetsfördelningen hade därför ”fallit sig helt naturligt” eller ”gått av bara farten”.
– När vi först bad de här paren att motivera sin arbetsfördelning svarade de med den officiella versionen: ”det hade bara blivit så”. Men när vi lyssnade lite närmare blev det tydligt att det handlade mer om värderingar än om slumpen. Många i den här gruppen hade en ganska traditionell bild av vad en riktig kvinna och en riktig man ska göra, säger Eva Magnusson.
Utmärkande för de mest ojämställda paren var också att det inte fanns någon oenighet kring arbetsfördelningen. Flera var noga med att lyfta fram att de aldrig bråkade om hemmasysslorna.
– De här paren ägnade också en hel del kraft åt att beskriva par som eftersträvade ”millimeterrättvisa” som omogna och misslyckade. Jämställdhetsdiskussioner betraktades som ”tjafs” och vissa pekade ut dem som en säker väg till separation.
– Det intressanta var att många framställde just jämställdhetsdiskussionerna och bråkandet som farligt och hotande mot kärleken. Jag som tittade på det utifrån kunde ana att det faktiskt behövde bråkas i vissa familjer och att det kanske snarast var bristen på jämställdhet som riskerade att leda till skilsmässa, säger Eva Magnusson.
Paren med den jämnaste fördelningen hade däremot en ganska avslappnad inställning till den här typen av konflikter. De såg en rättvis uppdelning av både hem- och yrkesarbetet som en nödvändig förutsättning för hela familjens välbefinnande. Och funkade inte det, måste frågan självklart upp på förhandlingsbordet.
Ingen i den här gruppen beskrev heller arbetsfördelningen som något som kommit naturligt. Snarare var det ett resultat av konflikter och principdiskussioner. För det mesta hade dessa varit konstruktiva och lett framåt. De gånger paren nu för tiden bråkade om städning eller dagishämtningar handlade det oftast om att någon av dem inte levt upp till sin del av överenskommelsen.
– Utmärkande för de här paren var att kvinnan och mannen ofta hade liknande ambitioner. Antingen var båda väldigt yrkesinriktade och för att familjelivet skulle fungera var de starkt fokuserade på att dela på hemarbetet. Eller så var båda väldigt heminriktade och engagerade sig därför ungefär lika mycket i barnen och hushållet, säger Eva Magnusson.
Paren som befann sig i mellangruppen var en mer brokig skara. Deras arbetsfördelning var inte lika traditionell som i den mest ojämlika gruppen. Flera av kvinnorna satsade mer på jobbet och männen deltog mer i hemmasysslorna.
Till skillnad från paren med jämnast arbetsfördelning hade uppdelningen dock skett mer oreflekterat. De hade mer eller mindre ramlat in i mönstret. Eller som en kvinna uttryckte det: ”Det är på något sätt en uppdelning utifrån vad vi tycker om att göra, snarare än att vi har suttit ner och diskuterat.”
Resultatet blev att kvinnorna drog det tyngsta lasset och var tvungna att anpassa sina yrkesliv efter hemmets krav. Upptäckten att deras dagsscheman var betydligt stressigare än männens, skapade sedan missnöje och konflikter mellan kvinnan och mannen.
– Konfliktnivån i den här gruppen var ganska hög – vilket märktes både i deras egna berättelser och under själva intervjusituationen. I några familjer skakade det ordentligt och jag undrar om de kommer att vara gifta om fem år.
– Jag är inte heller säker på att vissa av paren någonsin kommer fram till en fungerande arbetsfördelning. Paren med jämnast uppdelning hade ju också bråkat mycket tidigare, men där hade både mannen och kvinnan grundinställningen att det skulle vara en rättvis arbetsdelning hemma. I mellangruppen var jämställdheten främst kvinnans projekt, säger Eva Magnusson.
Ett annat mönster som gick igen i alla tre grupperna var att det nästan alltid var kvinnan som hade den totala överblicken och det yttersta ansvaret för hemmet och familjen. Även om mannen rent praktiskt utförde dammsugningen, slapp han fundera över när det var dags eftersom kvinnan alltid påtalade det. Som en svensk man uttryckte det: ”Jag kan glömma, för jag vet att Disa ändå täcker upp i slutänden.”
Problemet med den här ansvarsmässiga snedfördelningen var att Disa och de andra kvinnorna i studien aldrig kunde glömma utan ständigt var tvungna att ha järnkoll.
– Ofta får man höra olika biologiska förklaringar till sådana här skillnader. Kvinnor påstås vara mer omhändertagande och ansvarstagande av naturen. Och det finns en väldig lockelse i sådana förklaringar. Män slipper ta lika stort ansvar för hemmet och kvinnor slipper känna sig förtryckta, säger Eva Magnusson.
– Själv tror jag att det handlar mer om vilka beteenden som uppmuntras hos respektive kön. Ganska många kvinnor kunde inte mer än sina män när de gifte sig och fick barn. Men sedan slog de osynliga förväntningarna till. Fem år senare hade kvinnan lärt sig att städa och laga mat.
