Nisse Simonson tillhör den generation där mannen jobbade och kvinnan tog hand om barnen. I dag gläds han åt att sonen och svärsonen tar långa pappaledigheter. Själv arbetade han 70 timmar i veckan som kirurg.
Foto: Karin Grip
Han hade det manligaste av alla läkaryrken, kirurgens. Han jobbade uppåt 70 timmar i veckan. Hustrun skötte hem och barn. Tanken på pappaledighet föresvävade honom aldrig. Det skulle inte hans chefer, män allihop, ha gått med på. Då hade han fått bli hudläkare, som inte jobbar på nätterna och vars patienter inte dör, åtminstone inte knall och fall.Folk ute i byarna i Strömsund, där jag är född, lever som de alltid har gjort. Karlarna kör skoter och kvinnorna går på bingo.
Han valde banan som kirurg i Östersund och han ångrar sig inte, även om han som pensionär kan känna styng av dåligt samvete för att han var en frånvarande pappa och make.
Av detta kan man få uppfattningen att Nisse Simonson är en representant för ett gammalt mansideal. Och ja, det är han nog. Han kallar sig själv för en dinosaurie. Men riktigt så enkelt är det inte. Även en man som fostrats in i en ”traditionell” mansroll formas av sin omgivning och får under livet ompröva sina värderingar. Så har skett med Nisse Simonson.
Hans mansideal i dag, när han är 69 år, representeras av sonen och svärsonen, som tar rejäla pappaledigheter och axlar sin del av ansvaret i hemmet. När han var ung var förebilden hans egen pappa, en mer än heltidsarbetande Ica-handlare i Strömsund, Jämtland, och USA:s förre president John F Kennedy.
Men det var då. Sedan dess har det skett en revolution i det svenska samhället, hävdar han. Kvinnorna har trätt in på arbetsmarknaden, männen har en större roll i hemmet och med barnen. Jämställdhet har blivit en viktig fråga i såväl det privata som det offentliga. När han var ung var det en ickefråga.
Och i ett evolutionärt perspektiv – han anlägger gärna ett sådant då han betraktar människan – har förändringen skett rekordsnabbt. Människan har levt som jägare och samlare i större delen av sin existens. Könsmönstren har varit ganska orubbliga till helt nyligen. I det ljuset har det trots allt hänt en hel del på de senaste 50 åren, enligt Nisse Simonson. Och han bejakar den utvecklingen.
– En människoålder är ingenting på den evolutionära skalan. Saker och ting måste få ta sin tid, men målet är att mina barnbarn ska få leva i en helt jämställd värld, säger han.
Under sin karriär som läkare har han bevittnat hur läkaryrket har förändrats i och med att kvinnorna har flyttat fram positionerna. När han började som läkare var alla chefer män. När han gick i pension hade han nästan bara kvinnliga chefer.
I 60-årsåldern fick han ledgångsreumatism och kunde inte längre operera. Han blev i stället medicinskt ansvarig på akutmottagningen i Östersund, där en av hans tidigare narkossköterskor var klinikchef. En tysk underläkare frågade Nisse hur han kunde acceptera en kvinna som chef.
– Jag svarade att jag överhuvudtaget inte tänkt på den saken. Jag blev lite stolt över mig själv av det svaret.
I dag är det kvinnlig majoritet på läkarutbildningarna, men bland kirurger är kvinnorna fortfarande i minoritet. De kvinnliga kirurgerna har luckrat upp den machostil som varit förenad med yrket, enligt Nisse Simonson. Samtidigt håller han inte inne med sin uppfattning att kirurgi är ett hantverk som kräver träning: ”Det tar 10 000 timmar att bli bra på något”.
– Är man då kvinna och vill ha barn kan man inte jobba 70-timmarsveckor som jag gjorde. Då kanske det tar tio år längre att bli en riktigt bra kirurg.
I dag är Nisse Simonson en uppskattad föredragshållare som gör över hundra framträdanden om året. Dagen innan vi möts har han lockat 350 åhörare i Bengtsfors, nästan alla kvinnor. Ändå riktar han sig inte särskilt till kvinnor, men de tycks ha en större lust till att lära nytt, tror han. Han fokuserar på den mänskliga hjärnan och dess betydelse för bland annat stress, kreativitet, minne, humor och lycka.
I femton år var han också regelbunden krönikör i Dagens medicin, han har skrivit sju böcker och sommarpratat i radio.
För det mesta får han bra betyg för sina föredrag. Men när han vid ett tillfälle redovisade vetenskapliga resultat för skillnaden mellan män och kvinnor, hänvisande bara till kvinnliga forskare, åkte betyget ned. Han ansågs vara ”ostrukturerad i jämställdhetsdebatten”.
Nisse Simonson står fast vid sina ståndpunkter, även om de är obekväma. När vi kommer in på ämnet män och våld använder han ett av dessa resultat, nämligen att förbindelsen mellan hjärnans känslocentrum och förnuftscentrum är starkare hos kvinnor, vilket skulle vara en indikation på kvinnors fredligare natur.
Alla forskare håller inte med om den slutsatsen, men det rubbar inte Nisse Simonsons uppfattning. Inte så att alla män är på ett enda typiskt manligt sätt och alla kvinnor på ett typiskt kvinnligt. Variationerna är många. Men när han jämför de två grupperna, eller populationerna som biologer uttrycker det, framträder en del särdrag.
Han talar om en inbyggd kvinnlig vårdarroll, att många kvinnor inte är särskilt tävlingsinriktade och att män och kvinnor kompletterar varandra i den viktigaste evolutionära uppgiften, att få barnen att överleva.
– Jag kan inte frigöra mig från att det fanns en del saker som var bra med det gamla systemet, säger han och pekar på den höga andelen sjukskrivningar.
– Många sjukskrivna är kvinnor som tror att de ska hinna med allt, karriär, barn, relationer, hem. De är så kallade maximerare. Kanske har revolutionen gått för fort. Män klarar sig bättre genom att de oftare säger: det duger, eller något i den stilen.
Beror kvinnors sjuklighet på ökad jämställdhet?
– Den beror på, eller orsakas av, att kvinnorna arbetar lika hårt som männen på lika krävande jobb, men har män som inte gjort revolution utan inväntar den långsammare evolutionen.
Nisse Simonson beskriver sitt äktenskap som ett företag där makarna har olika uppgifter, båda lika viktiga. Medan han jobbade 70-timmarsveckor var hans fru hemma i sju år och tog hand om barnen. Han varken beklagar eller rekommenderar den fördelningen, utan citerar sin egen far som kunde motivera mer eller mindre genomtänkta beslut med ”Det var rätt då”. Var tid har sina normer, samhället förändras. Och förändring är något oundvikligt, ja något som är inbyggt i människan, enligt Nisse Simonson.
Därför tycker han numera att det är bra med pappaledigheter och utvecklingen mot ökad jämställdhet mellan könen. Men, som framgått tidigare, han har inte direkt bråttom. Han tycker att somliga radikala feminister är för otåliga. En långsam revolution, eller en evolution, är hans recept, så att folk hinner med i svängarna.
Under sin tid som läkare har han fått en god inblick i hur folk lever. Och han ser ett stort gap mellan livet i Stockholms innerstad och småbyarna i Jämtland.
– Folk ute i byarna i Strömsund, där jag är född, lever som de alltid har gjort. Karlarna kör skoter och kvinnorna går på bingo.
