Karin Brulin håller tummarna för svenska herrlandslaget i EM men tror att det kan bli svårt att slå Grekland eftersom laget är svårt att göra mål på. Hon skulle jättegärna ha sett fotbolls-EM på plats, men en god vän gifter sig samma dag som Sverige möter Spanien: ”Då får man prioritera vänskapen”.
Foto: CASPER HEDBERG OCH COLOURBOX
– Fotboll är verkligen mycket känslor och engagemang. Det är glädje, spänning, en hobby och en livsstil. Fotboll är en enkel och genialisk idrott som förenar hela världen – det är det som är så häftigt.
Ögonen lyser på Karin Brulin när hon över en kopp kaffe på ett kafé i Vasastan berättar om sin kärlek till fotbollen. Vid 35 års ålder har hon gedigen erfarenhet.
Pappa Anders Brulin jobbar på Svenska fotbollförbundet och Karin Brulin började själv spela i Markim Orkesta IF i Vallentuna vid åtta års ålder. Fotboll blev snabbt favoritsporten, både att utöva och se på – gärna matcher på plats på Råsunda och Stadion. Vid 17 års ålder flyttade hon till Solna och då föll det sig naturligt att bli AIK-are.
– Min pappa är djurgårdare så det kunde jag ju inte bli.
Hon har själv jobbat på Svenska fotbollförbundet från och till sedan hon var 18 år.
Senast jobbade hon där 2003–2007 med bland annat förenings- och transferfrågor, internationella tävlingar samt grafisk formgivning. Hon går på alla AIK:s hemmamatcher för herrarna, tippar, åker på fotbollsresor, samt spelar fotboll själv i Långholmens FK tre gånger i veckan.
Sporten har onekligen blivit till en livsstil.
– Jag går på matcher och ser på tv. Hänger med, läser tidningen. Pratar om det, engagerar mig i det. Allt ifrån att köpa halsdukar till att retas med kompisar. Fotboll är något att prata om, göra och vara i.
Hon berättar lyriskt om stora fotbollsminnen, som när hon såg Lazio möta Milan på Olympiastadion i Rom för sju år sedan. Och när hon tillsammans med åtta killar åkte ner till fotbolls-VM i Tyskland 2006 och såg Sverige slå Paraguay.
– Där kunde man prata med vem som helst. Det var en otroligt skön stämning. Folk kramade om varandra, bjöd på öl. Vi var som en stor familj. Folk var öppna och glada. Och det här med att sjunga, svenskar är ju rätt blyga av sig, men på matcher står man och sjunger och hejar.
Men även tv-soffan eller puben funkar fint för att konsumera fotboll, och då är det främst italienska ligans herrfotboll som gäller.
– Det är snabb fotboll med bra kvalitet. Träff på första tillslaget. Även spansk och engelsk fotboll håller hög klass, säger Karin Brulin, som inte är lika imponerad över den svenska truppen och levererar en analys om varför laget borde föryngras och förnyas.
På AIK:s herrhemmamatcher går hon alltid med samma tjejkompis. De står inte med klacken, men Karin Brulin bekänner ändå sin lagfärg, dock inte i klassiskt svart och gult utan med AIK:s ”prinsess”-mundering med rosa halsduk och mössa. Men det är svårt att få med sig fler tjejkompisar på matcherna.
– Det är framför allt på landskamper som tjejer tycker att det är kul att följa med. Det är lite gladare tillställningar och inte samma risk för bråk och huliganism. Jag tror tyvärr att många är rädda för att gå på matcherna.
Är du rädd?
– Nej, jag har alltid känt mig trygg på matcherna. Bara en gång har jag sett våld. Men det är tråkigt att det förekommer.
Hon berättar hur hon går på Råsunda och tycker att allting går lugnt till. När hon sen kommer hem en halvtimme efter matchen och kollar på sporten får hon höra att det har varit jättebråk.
– Det känns så overkligt för jag var ju nyss där och då var det lugnt.
Både på matcherna och på fotbollspubarna är den övervägande delen av besökarna män. Och Karin Brulin har en del dåliga erfarenheter av att vara kvinna och fotbollsintresserad.
– Det är ganska negativt ibland, har jag upplevt. Som kvinna räknas man tyvärr inte riktigt på samma sätt. Man kan få vara med i initialdiskussionen, men sen när det går in på djupare saker så känns det inte riktigt som att man tillfrågas eller tas på allvar. Det är jättetråkigt.
– Man förväntas inte kunna lika mycket och i viss mån kan jag kanske inte lika mycket. Jag kan inte alla tabeller och alla laguppställningar, men jag kan känna att jag har minst lika stort engagemang och samma kärlek till idrotten.
Det negativa bemötandet tror hon beror på gamla invanda könsroller.
– Det har varit killarnas lekplats och territorium länge, de kanske vill behålla det så, säger Karin Brulin som ändå tycker sig se en viss ljusning.
När hon går på fotboll nu märker hon att det blir fler och fler tjejer. Och det är tjejgäng som går själva, inte bara killar och en tjej som hänger på.
– Jag blir jätteglad när jag ser det.
Trots att Karin Brulin gärna pratar fotboll med alla är det mest män som nappar.
– När killarna märker att man är fotbollsintresserad börjar de prata direkt. Tjejerna får man mer dra det ur. Tyvärr är det inte många av mina tjejkompisar jag kan prata fotboll med. Det tycker jag är jättetråkigt. Nu spelar jag i ett fotbollslag, men där är det mest snack om våra matcher, träning, kost och såna saker.
Förutom pappa har även pojkvännen varit en given samtalspartner när det gäller fotboll.
– Det är en väldigt stor fördel att träffa en partner som brinner för fotboll. Jag har lyckats den här gången, men tyvärr är det fel lag, säger hon och skrattar samtidigt som hon kallt konstaterar att de olika lagsympatierna bäddar för bråk i framtiden.
Varför ska fler kvinnor intressera sig för fotboll?
– Jag tycker framför allt att fler tjejer borde prova på att spela fotboll i ett lag. Det är en otrolig sammanhållning och en möjlighet att få vara naturlig. Man tänker inte på utseende och man kan koppla av. Sen peppar och stöttar man varandra. Jag tror att fler tjejer skulle behöva uppleva det.
Hon tycker också att det är ett bra sätt att visa känslor. Man får tacklas, skrika, snora och fräsa. Och gråta om man vill det.
Även åskådarperspektivet tror Karin Brulin är nyttig terapi för kvinnor.
– De borde prova på att gå på fotboll och känna den här kicken, adrenalinet… Och även sitta på puben och ta en öl före och sedan ha lite eftersnack. Det är ett skönt avbrott i vardagen. Det är synd att inte fler tjejer anammar det, redan från när de är unga. Ofta blir det mer fokus på pojkvän, barn och familj. Ibland kan jag tycka att vi tjejer förlorar någonting, vi borde ta för oss mer.
Hon sticker inte under stol med att en av spänningens grundkomponenter är att hålla på ett lag när hon ser en match. AIK:s framgångar och förluster sätter sina avtryck på humöret.
– Jag påverkas nog ganska mycket. Man blir ju otroligt frustrerad när laget man håller på inte lyckas vinna. Och när de sjunker i tabellen. Man tar det ju lite personligt, säger Karin Brulin som ändå inte vill titulera sig tävlingsmänniska – förutom när hon spelar och ser på fotboll.
Hon konstaterar att många blir helt förstörda, fruktansvärt besvikna på spelarna och tycker att tränaren ska avgå omedelbart. Så blir inte hon.
– Vi brukar skämta om det. När vi var nere på VM och Sverige förlorade en match var killarna jag åkte med jättearga. De skulle riva ner tältet på campingområdet, sätta sig i bilen och dra hem till Sverige. De var så fruktansvärt besvikna, medan jag tyckte att vi skulle gå och ta en öl istället, att det fortfarande var kul.
Även om fotboll är det som Karin Brulin brinner mest för har hon inga problem att umgås med människor som inte är fotbollsintresserade. Och fotboll är inte hennes enda intresse. Hon är med i en bokklubb, sjunger, dansar och spelar poker. Men hon kommer nog aldrig släppa fotbollen. När hon så småningom slutar spela själv så ger hon sig antagligen på att bli tränare eller engagerar sig på annat sätt.
– Jag vill fortsätta att vara med, känna gruset eller gräset under fötterna. Jag är nog en föreningsmänniska.
Är fotboll konst?
Frågeställningen verkar obekant. Hon funderar ett tag.
– Om man kan säga att konst är något som man vill se på om och om igen, så är nog fotboll konst. Mål kan verkligen vara otroligt vackra. Jag vet inte hur många mål jag har sett i mina dagar, och jag tröttnar aldrig på det.
