Uppdraget är tydligt: Förskolan ska motverka traditionella könsroller och verka för jämställdhet mellan flickor och pojkar. Det slår skollagen och läroplanen fast.

Men verkligheten är ofta en annan. Forskning visar att många förskolor snarare förstärker än motverkar stereotypa könsroller. Medan flickorna blir små hjälpfröknar, fostras pojkarna till ­rebeller som testar gränser och tar för sig.

–Det är ett svårt förändringsarbete. Som pedagog måste man ifrågasätta sig själv och sina handlingar, vilket kan vara gans­ka jobbigt eftersom vi bär våra egna könsroller så djupt inom oss, säger Kajsa Wahlström, pedagogisk konsult i jämställdhetsfrågor och en pionjär inom svensk jämställdhetspedagogik.

Under mitten av 1990-talet ledde hon ett uppmärksammat jämställdhetsprojekt som fick såväl förskolepersonal som journalister att vallfärda till förskolorna Tittmyran och Björntomten utanför Gävle. Trots att snart tio år har gått fungerar deras arbete fortfarande som inspirationskälla för förskolor i hela Norden. Kajsa Wahlströms almanacka är fullbokad med föreläsningar och på UR förlag beskrivs hennes bok Flickor, pojkar och pedagoger som en ”kioskvältare” som slagit alla försäljningsrekord på förlaget.

–Ibland kan man höra påståenden om att jämställdhetspedagogik är något onödigt eller trendigt som påtvingas den redan hårt belastade personalen. Men genusperspektivet är helt nödvändigt i förskolan. Utan det har inte alla barn samma chans. Genus styr hur pedagogerna bemöter barnen och det betyder att vissa får fördelar medan andra blir osynliga, säger Kajsa Wahlström.

Men även om de flesta i teorin kan skriva under på att flickor och pojkar ska ha samma rättigheter och möjligheter, rör jämställdhetspedagogiken upp starka känslor emellanåt. På förskolan Tittmyran blev en del föräldrar oroliga för vad som skulle hända med deras barn: ”Vi vill ha kvar vår lilla prinsessa” ”Tänk om han blir bög med ring i örat!” ”Herregud, hur ska hon bli gift?” var några av kommentarerna.

–Många tror att det handlar om att göra om flickorna till pojkar och tvärtom. Men poängen är inte att byta utan att bredda könsrollerna. Det viktiga är att barnen inte begränsas på grund av sitt kön utan får möjlighet att utveckla alla de färdigheter som krävs för att man ska kunna bli en komplett människa, säger Kajsa Wahlström.

En annan vanlig föreställning är att jämställdhet i förskolan bara handlar om att göra flickorna tuffare. ”Vi behöver ingen jämställdhetspedagogik för vi har redan så självsäkra tjejer” resonerar vissa. Men pojkarna har minst lika mycket att vinna på jämställdhetspedagogiken, understryker Kajsa Wahlström. Medan flickorna får hjälp att utveckla mod, egen vilja, initiativförmåga och självförtroende, får pojkarna möjlighet att utveckla empati, hjälpsamhet, positiv kroppskontakt och ett nyanserat språk.

–Återigen: Det handlar om att låta både flickor och pojkar pendla mellan olika roller. En del av lyckan i livet är ju att man både kan leda och ledas och att man kan pendla mellan känsla och analytiskt tänkande. Tänk vad trist om man bara fick spela på de fem mittersta pianotangenterna. Man vill ju hamra på hela pianot, säger Kajsa Wahlström.

Eftersom förskollärarna själva identifierar sig med sina egna könsroller kan det dock vara svårt att få syn på könsmönstren inom barngruppen. På Tittmyran öppnades en ny värld när pedagogerna började dokumentera sin verksamhet med videokamera.

–Vi visste ju att det fanns skillnader mellan pojkarna och flickorna, men inte att de var så stora. Dessutom trodde vi att skillnaden låg enbart hos barnen. Det var faktiskt en chock att se att vi pedagoger omedvetet – men konsekvent – förstärkte könsrollerna i barngruppen, säger Kajsa Wahlström.

Kameran riggades bland annat upp framför matbordet. Det förs­ta personalen lade märke till när de analyserade filmsekvensen var ljudet ”öh” som gång på gång utstöttes kring bordet. Det var pojkarnas signal om att de ville ha något. Och en mycket effektiv sådan, visade det sig. För så fort ett ”öh” uttalades, skickade flickorna över mjölken, köttbullarna eller vad det nu var pojkarna ville ha.

Filmen visade också att pojkarna mer eller mindre hade monopol på talutrymmet. De styrde såväl samtalsämnen som ljud­nivå. I detta fick de dessutom stöd av pedagogerna som ställde betydligt fler följdfrågor till pojkarna. Så fort Kalle eller Pelle gjorde ansats till att störa lugnet runt bordet, kom den ”listiga” pedagogen med en fråga eller påstående som fångade deras intresse och höll dem lugna.

–Vi visste att det ofta var lugnt och trevligt kring matborden på vår förskola, men vi var helt omedvetna om att det skedde på bekostnad av flickorna. De fick knappt någon matro alls och tystnade snart eftersom de så sällan fick kompisarnas – eller de vuxnas – uppmärksamhet i samtalen, säger Kajsa Wahlström.

En annan vanlig könsskillnad inom förskolan är det språk som pedagogerna använder när de talar med barnen. I samtal med flickor används ofta svåra ord, långa meningar och noggranna förklaringar – ibland så detaljerade att flickorna knappt orkar lyssna. Pojkarna däremot tilltalas mest med korta kommandon och förmaningar.

–Det här var vi också omedvetna om innan vi började filma oss själva. När pojkarna trampade i blomrabatten kunde vi ge dem en arg blick och säga kort: ”Gå inte där!” När flickorna gjorde samma sak kom vi med långa förklaringar om att de stackars blommorna som växte där kunde gå sönder. Vi presenterade också alternativ genom att föreslå att flickorna skulle gå på ett annat ställe, säger Kajsa Wahlström.

Mot bakgrund av detta bestämde sig personalen på Titt­myran för att medvetet försöka träna och uppmuntra de förmågor som respektive kön inte fått möjlighet att utveckla ordentligt. För flickorna kunde det handla om att fokusera på de egna behoven, att öva sin grovmotorik, att tala inför en grupp och att fatta snabba beslut.

Pojkarna behövde ofta träna sin finmotorik, lära sig att vänta och utveckla sitt språk så att de kunde uttrycka känslor. De behövde också få positiv bekräftelse istället för korta tillsägelser.

–Problemet var att det ofta blev dubbla budskap till barnen. Samtidigt som flickorna i kapprummet uppmanades att göra nya försök att sätta på sig stövlarna själva istället för att säga ”jag kan inte”, uppmanades pojkarna som satt intill att hjälpa varandra om det blev för svårt. Det blev väldigt förvirrande för barnen, berättar Kajsa Wahlström.

Till slut bestämde sig hon och personalen för att dela på flickorna och pojkarna under vissa stunder av dagen. Tanken var att respektive kön då skulle få öva på de färdigheter som de generellt hade lite svårare för, så kallad kompensatorisk jämställdhetspedagogik.

–Vi skiljde till exempel på barnen under matstunderna. Flickorna fick sitta vid ett eget bord tillsammans med en pedagog som bland annat försökte få dem att ta plats i samtalet genom positiva kommentarer och följdfrågor, berättar Kajsa Wahlström.

Vid andra bordet satt pojkarna och övade på att vänta på sin tur, skicka maten till varandra och att prata om känslor på ett mer nyanserat sätt.

–Kring pojkbordet fanns det också väldigt tydliga regler för hur matsituationen skulle gå till. Det gjorde att pojkarna slapp slåss om ledarrollen och kunde släppa fram sina generösa sidor.

Att försöka bredda barnens kompetens är säkert bra, men hur stor betydelse har egentligen förskolans jämställdhetsarbete? Barnen påverkas ju från så många andra håll – föräldrar, andra kompisar, medier, samhället…

–Visst, det finns ett stort tryck utifrån. Men samtidigt möter vi pedagoger barnen varje dag och har därför ett stort inflytande. Man ska också komma ihåg att om barnen hör något från en kompis eller ser något på tv så är det vanligtvis bara en person. I förskolegruppen är man kanske 20 stycken vilket gör att de normer som skapas där får en enorm förstärkning. Det vi gör i förskolan har därför stor betydelse, ­säger Kajsa Wahlström.