Solbränd och med kavajen över axeln rullar Halvar Johansson in sin resväska på redaktionen. Han kommer tidigt och är väl förberedd. På flera sidor i kollegieblocket har han skrivit ned sina tankar om manlighet och relationer. Att backa tillbaka och tänka över varför han gjort som han gjort i livet passar precis in i den fas han är nu. Sedan han slutade jobba som 58-åring har Halvar Johansson arbetat på att öka sin självkännedom och att växa som människa, ett projekt han delar med sin hustru. Intervjun blir ett led i det hela. Frågor han funderar på är: Vem är jag? Vad driver mig? Vilka är mina värderingar? Hur vill jag leva? Vilka är mina förebilder?

– Låt mig börja med att presentera mig själv, säger Halvar ­Johansson, och fortsätter: Jag är industriman med internationell bakgrund. Har jobbat i Sverige, Italien, Schweiz och USA med produktion och utveckling.

Yrkesidentiteten är stark trots att det snart är tio år sedan han bestämde sig för att sluta jobba. Efter pensionen har han och hustrun bott i Italien på vintern och på Smögen om somrarna. Just nu bygger de ett hus norr om Stockholm. Det är dags att komma hem efter 20 år.

– Beslutet att sluta jobba var fullständigt medvetet. Jag och min hustru ville utveckla vad vi kallar för den tredje fasen i livet.

Halvar Johansson hade sett sin pappa jobba till 65 års ålder. Efter det tappade livet sin mening för honom. Halvar ville inte upprepa det misstaget och planerade länge för det arbetsfria livet.

Redan för 25 år sedan gick han en managementkurs om att lära känna sig själv mer för att bli en bättre ledare. För en tid sedan deltog han i en ledarskapskurs med tema genus.

– Könet präglar oss mycket. Jag hade stor behållning av att träffa män som gick kursen i avsikt att fördjupa sig. När vi flyttat planerar jag att hitta ett gäng män som vill diskutera livet på det sätt vi gjorde på kursen.

Den miljö Halvar Johansson har tillbringat sitt yrkesliv i är utpräglat manlig. Samtal om känslor eller problem hemma var ytterst ovanliga bland arbetskamraterna.

– Något alla männen på kursen hade gemensamt var en frånvarande pappa – inte nödvändigtvis rent fysiskt, men mentalt. Alla hade haft en far som, när han väl kom hem från sitt arbete, tittade på tv, läste tidningen eller gjorde något med huset. Han deltog väldigt lite i barnens liv, vilket innebar att barnen inte heller fick något nära förhållande till sin pappa.

Halvars pappa brydde sig om betygen, men just inte så mycket annat. Halvar var duktig i skolan, men pappa ingenjören ville att han alltid skulle vara bäst. I stället för erkänslan från ­honom sökte sig Halvar till kompisarna. Han ville hemifrån, trivdes inte riktigt. I 20-årsåldern var han med och startade en vattenskidklubb i Vaxholm som med tiden växte och blev Sveriges största.

– Behovet av erkänsla från gänget – underförstått män – som kompensation för en frånvarande pappa finns hos många män, ­säger Halvar Johansson.

Trots att hans pappa inte var någon stark förebild föll det sig naturligt för Halvar att välja ingenjörsbanan. Att plocka isär saker för att se hur de fungerar har alltid varit ett intresse.

Efter åren på tekniska högskolan, KTH, var Halvar Johansson redo för karriär. Ungefär i samma veva gifte han sig.

– När jag började jobba valde jag att inte ha tid för mina kamrater från ungdomslivet, det ångrar jag i dag. Jag var väl traditionell, prioriterade jobb och rollen som familjeförsörjare.

Vänkretsen blev i stället kollegorna på jobbet. Inte minst under alla år utomlands har han och ­familjen haft ett rikt socialt liv, men kontakterna har mest gått genom jobbet.

För Halvar Johansson var det ett mål att skaffa ett eget hus till sin familj. Naturligtvis byggde han det själv – ett mandomsprov så gott som något.

– Min mamma drömde om att få ha ett eget hus när jag var liten, men pappa vågade aldrig ta ekonomiska risker.

Eftersom han saknat en fadersgestalt har han sökt nya manliga förebilder. Bland andra hans chef på Electrolux blev en sådan.

– Han tog mig med, lärde mig hur en organisation fungerar, hur man förbereder möten och tar beslut. Han var enormt intresserad, drivande – och lyssnande. Jag tillbringade mer tid med honom än vad han gjort med sin far.

I 40-årsåldern, när barnen var i tonåren, skilde han sig. Halvar, familjeförsörjaren som satsat sin tid på karriären, var för första gången tvungen att laga mat till familjen.

– Vad ska vi äta nu, pappa? frågade barnen när deras mamma hade flyttat.

Halvar köpte en kokbok och lärde sig efterhand.

När han träffade sin nuvarande hustru fick hon honom att värdera livet på ett nytt sätt.

– Hon har fått mig att inse att man måste ta vara på kärleksrelationen och engagera sig i barnens liv.

Familjen bestod då av hans två barn och hennes två: tre tonåringar och en tvååring.

– Nu har vi varit gifta i 25 år och jag tror att vi har pratat med varandra i två timmar varje dag.

Halvar Johansson tycker att han där någonstans i 40-årsåldern lämnade en traditionell manlighet för att söka sig till något bredare. Karriären fortsatte visserligen i full fart och hans fru Birgitta valde att sluta sin yrkesbana, men fick i stället möjlighet att ­utveckla sin konstnärlighet.

Hade du kunnat tänka dig att ge upp jobbet för att följa din hustru?

– Nej! svarar han snabbt.

Finns det nya krav på mannen i dag?

– Ja, den gamla bilden av mannen som familjeförsörjare, fixare och ”ensam är stark” är vi på väg att komma ifrån. Att vara en bra och närvarande pappa har blivit så mycket viktigare. Jag har ­ibland dåligt samvete för att jag inte tillbringade tillräckligt med tid med mina äldsta barn.

Att säga nej på jobbet kan ha sina problem och det gäller då att ha sina prioriteringar klara för vilken typ av liv man vill leva.

– Företagen har drivit fram en endimensionell man. Kanske är det därför dagens unga inte vill bli chefer. De vill inte jobba 60–70 timmar i veckan och därmed försumma familjen. Det är kanske bra med manlig feedback på jobbet, men det kan vara mer totalt berikande att laga en god middag till familjen.