På den tiden jag var gift med en kvinna ägnade vi hela fredagskvällen åt att städa och putsa vårt hem. Att njuta och umgås var helt otänkbart innan hemmet var kliniskt rent.

Absolut att jag gjorde en lika stor insats som min fru, men det var hennes norm för hur ett hem skulle skötas som gällde. Sedan stupade vi helt utpumpade i sängs utan att orka med vår egen relation.
Jag minns att jag kände som om jag levde i en straffkoloni, i 18 år.

Nu lever jag istället tillsammans med en man. Vi har mysiga fredagkvällar, pustar ut, äter och njuter, säger att vi borde städa men väntar till lördag eller söndag eller till nästa helg. Sen får vi ett ryck och röjer och härjar och svär och säger att man borde försöka hålla lite bättre ordning varje dag så man slapp dessa hästpass.

Sen tar vi en drink och njuter av att hemmet är ok igen. Det är nog bara ett killpar som klarar av att ha en så avspänd inställning till hem och bostadsskötsel.
Söderkisarna

Kerstin Hallert skrev för många år sedan i ett SvD-kåseri, att ”ingen karl är så dum att han städar sin toalett själv”. Nähä – och vem skulle ha städat min toalett om jag inte hade gjort det själv?

Allt som ska göras i ett hushåll, stort eller litet, det måste jag göra själv hemma hos mig. Handla, laga mat, diska, tvätta, stryka, städa, betala räkningar, vattna krukväxter, deklarera …

Jag lever ensam och har alltid gjort det. Jag har alltså ingen att dela något med, ingen att bråka med. Det är definitivt inte så jag har velat ha det, men det är så det har blivit. Nu är jag 57 och inser att allt är kört.

Å andra sidan behöver jag alltså inte göra något av det som ska göras i en fullständig familj – ingenting som har någonting med barn att göra – blöjbyten, läxläsning, tröstande, pussla ihop vardagsscheman och så vidare. Men jag har inte heller upplevt de glädjeämnen som jag förmodar hör samman med en familj.

Följaktligen har jag heller aldrig lärt mig något om jämställdhetens praktik och inser att jag har stora erfarenhetsluckor i mitt liv. Det gör mig förmodligen socialt handikappad, en ofullständig människa, som saknar förmåga att förstå den vardag som de flesta andra lever med, åtminstone under någon fas i livet.

Kanske tycker någon att det verkar behagligt att slippa tvister om hushållsgöromålen. Jag skulle i alla fall gärna ha delat dem med någon – och strävat efter att göra min del eller mer därtill.
Anders

Jag och min man har aldrig grälat om hushållsarbete, efter fyra år och två barn tillsammans. Vi har lyckligtvis samma åsikt om vilken renlighetsnivå som vi vill ha hemma, och vi har delat upp ansvarsområdena mellan oss så att båda är nöjda.

Jag har ansvaret för tvättstugan och planering kring barnen, makens ansvar är alla reparationer/installationer i hemmet, bilen och all dammsugning.

Sedan delar vi på all vardaglig praktisk barnskötsel, matlagning, undanplockning och storstädning. Båda jobbar oavbrutet tills allt arbete är klart – sedan kan båda pusta ut och ta det lugnt.

Jag skulle aldrig någonsin acceptera att en man förväntade sig att jag arbetade i hemmet medan han bara tog det lugnt – det är en ”dealbreaker”, ett allvarligt tecken på bristande respekt för mig.

Det är inte ett dugg roligare för mig att svabba ett golv än det är för en man, inte heller är jag mer lämpad för uppgiften på något sätt.

Nu har jag och maken det förspänt eftersom vi har samma åsikter i denna fråga. Det är dock vanligt i relationer där parterna har olika åsikter att den mer ordningsamma kräver att den andra ska tycka likadant.

Varför det? Många människor prioriterar annat än att ha skinande rent hemma. Det är inget fel med det. Att avkräva ”de slarviga” att leva upp till någon annans standard är lika respektlöst det och leder bara till en massa fruktlöst tjat och frustration. Den enda framkomliga vägen är en respektfull kompromiss, förankrad hos båda parter.
Lyckligt gift

Eva och jag träffades för fyrtio år sedan. Kärlek, studier, tre barn, bra lön. Inga gräl.

Eva avancerar så småningom till duktig och mycket omtyckt chef. Jag arbetar deltid, tar hand om barnen.

Jag ångrar aldrig den tiden, de män som inte tar chansen har definitivt missat något som aldrig återkommer. Den ständigt återkommande diskussionen om pengar är faktiskt inte relevant. Det finns andra värden i livet än väggteve med mera.

Det frestar på att vara chef. Eva blir alltmer kvällstrött. Lagar mat, zappar på fjärrkontrollen till teven.

Jag är hemma med barnen och hämtar dem på dagis efter mitt halvtidsjobb. Tvättar och stryker till sent på kvällen. Eva lägger sig tidigt. Måste orka med sitt krävande jobb.

Ryggen mot mig när jag kryper till sängs. Hur gick det till när våra barn kom till egentligen? Har nästan glömt hur det var.

Jag väcks ibland när tonåringarna ringer. De är på fest, klockan är mycket. Stapplar ut till bilen för att hämta dem. Man vill ju inte att det ska hända dem något.

Jag sköter om lägenhet, sommarstuga, bil och båt. Eva är med i bokklubb. Läser minst 52 böcker per år. Sitter i en solstol.

Jag målar huset. Så rullar det på. Hon säger rent ut att hon inte älskar mig. Vill nog hellre på nåt sätt vara kompis. Fortfarande inga gräl. Kanske det som är felet. Nu är vi skilda sedan ett par veckor.
Adam

Jag är egen företagare vilket innebär att jag arbetar hemma. I och med det anser min man att det är jag som borde städa, tvätta och stryka. När han kommer hem på kvällen lägger han sig i sängen för att han är trött, där ligger han medan jag gör middagen.

När helgen kommer hjälps maken och jag åt med att handla mat, städa och tvätta. Han tvättar bilen och jag stryker tvätten. Under en vecka gör jag mestadels vardagsmaten, maken tilllagar helgmaten ibland.

Vi har två tonårsbarn, varav den ena hjälper till att plocka i och ur diskmaskinen, laga middag två dagar i veckan, bära ner tidningar och slänga sopor, mot betalning förstås. Eftersom sonen vill tjäna pengar gör han sitt arbete.

Dottern däremot gör inte ett handtag. Mycket av detta beror på att vi bodde utomlands för cirka tio år sedan. Vi hade tjänstefolk, vakter, chaufförer och trädgårdsmästare.

När vi var på väg hem till Sverige igen, sade maken att jag kommer att få problem. När jag frågade vad han menade sa han att det blir jobbigt för mig att ta hand om hushållet själv i Sverige. På det svarade jag att han minsann kommer att få hjälpa till. Vilket han också har gjort.

Men i dag är det mest jag som tvättar, stryker, städar, lagar mat, byter sängkläder med mera. Det är när jag får frispel och ber resten av familjen flyga och fara som det händer att jag får hjälp. Jag och maken är 46 respektive 50 år.
M Bergvall

Vi har en uppdelning som andra kallar traditionell. Vi kallar den fungerande.

Min hustru har ansvar för hemmet, hon handlar och städar och sköter barnen. Hon älskar det. Jag tar hand om ekonomin och arbetar för att försörja min familj. Jag älskar det ansvaret.
Vi grälar aldrig på varandra.

Så, feministerna kan ta sig i dalen. De har inget att komma med, utom skuldbeläggning. De är inte välkomna hos oss.
PedroS