Isak, 1 år, tjoar i bakgrunden när hans pappa blir intervjuad. Thomas Johansson, professor i socialpsykologi med mans- och familjeforskning som specialiteter, är föräldraledig just nu. Isak är hans tredje barn. Äldste sonen Sebastian, som är 21 år, tittar in när det är dags för fotografering. Thomas mellanbarn, Tekla 10 år, är hos sin mamma som bor ett stenkast bort i samma radhusområde utanför Göteborg.

– Att bo nära varandra efter skilsmässan har blivit viktigare för många föräldrar. Vi köpte det här huset för att det skulle bli så. Min dotter Tekla kan gå emellan oss när hon vill, säger Thomas ­Johansson.

Annat var det när sonen Sebastian, 21 år, var liten och Thomas hade en tjänst vid Lunds universitet. Då hämtade han sin son i Göteborg varannan helg. På fredagseftermiddagen körde de ner till Lund och sedan tillbaka på söndagen.

– Det var oerhört slitsamt. Men för 20 år sedan var det inte samma agenda för de här frågorna. Då var det lättare att ha det här arrangemanget. I dag vore det svårare, konstaterar Thomas ­Johansson.

Ångrar du att du gjorde så?

– Jag ångrar det inte aktivt. Det var så då. Det var inte idealiskt, men vi har bra kontakt, Sebastian och jag.

Att bli delaktig i barnets liv handlar om så mycket, både praktiskt och känslomässigt.

– I dag när vi bor i samma ­område, Teklas mamma och vi, kan jag se vad man missar. Nu får jag träffa Teklas kompisar, jag blir en del av hennes vardag på ett ­annat sätt.

Förr skapades männens identitet till största delen utanför hemmet, i yrkeslivet, konstaterar Thomas Johansson i sin nya bok Familjeliv (Liber), som tar ett brett grepp på de senaste årens familjeforskning och lyfter fram den allt vanligare nätverksfamiljen. Ett kapitel handlar om de nya superpapporna.

– Många av dagens pappor tycker sig ha växt upp med frånvarande fäder även om de levde i kärnfamiljer. Papporna hade sin identitet i jobbet och papparollen var en smula perifer. Nu har vi ­insett att det måste finnas en balans mellan arbete och fritid. Det hänger ihop med 1990-talskrisen och diskussionen om utbrändhet.

Det pågår en emotionalisering av hela samhället. Hemmet och det man gör där har blivit viktigare för vår identitet. Thomas Johansson citerar den norska sociologen Helene Aarseth som menar att fäders mer aktiva deltagande i familjelivet kan förklaras utifrån en strävan efter ett ökat behov av en emotionell laddning av tillvaron.

– Vi drömmer om långa middagar ihop, inredning som ska vara med och skapa en modern magi i vårt gemensamma ”Projekt hemmet”. Kockprogram som det med Per Morberg eller hem­inredningsprogrammen visar på nya mansideal.

Förmodligen rör sig manlig­heten i dag, i varje fall inom vissa sociala skikt, i riktning mot en stark uppvärdering av social kompetens, förmåga att kommunicera, emotionell intelligens och jämställdhet, tror Thomas Johansson.

– Att prata om känslor är en del av det moderna livet, bland annat enligt den brittiske sociologen Anthony Giddens. Det innebär att även män som vill vara ­moderna måste lära sig detta.

Social kompetens får allt högre status. Därför blir umgänget med barnen en del av männens identitetsutveckling. I samvaron med familjen utvecklas de egenskaper som i dag efterfrågas i arbetslivet.

– Föräldraledigheten sägs ju göra oss till bättre ledare när vi kommer tillbaka till jobbet.

Det är dock fortfarande en försvinnande liten del av den svenska manliga befolkningen som självmant väljer att ta ut rejäl föräldraledighet. Det är inte heller någon homogen grupp eller något slags medvetet avantgarde, enligt Thomas Johanssons forskning.

– De flesta hade bara bestämt sig för att detta var det bästa utan att ha något starkt motiv, andra var 45-åriga företagare som längtade efter ett brejk. Det handlar snarast om ett läge där det passade in och männen såg det som en viktig del av att vara människa. Många ser det som ett bra tillfälle att stanna upp. Några hade funderat över sin egen frånvarande pappa och ville göra tvärtom.

Ska man se något mönster är den pappaledige en medelklassman, välavlönad, 30+, med ett yrke där han har stort inflytande över hur arbetet planeras och som tillåter flexibla tider.

Historikern John Gillis visar på en intressant förändring av papparollen. På flera sätt liknar dagens närvarande förälder den förindustriella som arbetade i hemmet och var nära sina barn hela dagarna. De hade en mer aktiv roll i barnuppfostran och även i intimsfärens sysslor, skriver Thomas Johansson i boken Familjeliv.

Vi har lärt oss att se hemmafrun som en några decennier lång parentes. Kanske är det snart dags att förpassa även ”den frånvarande fadern” till historiekabinettet?