Den misslyckade kroppen ses som avvikande och belastande.

När filmstjärnan Clark Gable tog av sig sin skjorta i den klassiska It Happened One Night från 1934 skedde två förunderliga ting:

1. Klädindustrin förändrades i grunden eftersom tusentals män bestämde sig för att sluta bära undertröja (inom ett år gick flertalet klädproducenter i konkurs).

2. Allmänheten fick se världens sexigaste man blotta sin nakna torso på ett sätt som var högst främmande i dåtidens Hollywood.

Den chockartat erotiska undertonen som genljöd genom den västerländska kulturen är svår, nästintill omöjlig, att förstå för dagens biobesökare. Det var extremt ovanligt att filmstjärnor visade sig utan kläder på den tiden (Humprey Bogart behåller exempelvis skjortan på i Casablanca från 1942) och det dröjde till slutet av 60-talet innan ett systemskifte kunde skönjas på allvar: hjälten skulle vara barbringad på vita duken. Men det manliga kroppsidealet har förändrats över tid och Clark Gables nakna överkropp har få likheter med Arnold Schwarzeneggers bulliga bodybuildingbål under 80-talet och Brad Pitts mindre, marmorutmejslade dito i början av 2000-talet.

Gemensamt för alla bilderna är emellertid att de berättar hur en man bör se ut, hur en man ska tänka kring sin kropp och hur kroppen uttrycker vem mannen är i sin tid. I dag, mer än någonsin tidigare, bombarderas vi av bilder som representerar och reproducerar ett ideal av både mans- och kvinnokroppen.

– Vi tvingas sälja oss på ett helt annat sätt och kroppen är en del av saluförandet, säger Marie Nordberg, docent i genusvetenskap och maskulinitetsforskare vid Karlstads universitet.

Hon menar att idealet är den vältränade kroppen med framträdande muskler, vilket enligt henne är ett resultat av den hälsovåg som svepte in över Sverige under 90-talet. Det är också den kroppen som får mer utrymme och reproduceras oftare än andra. Resultatet är att träning och motion har blivit någonting givet, inte bara förbehållet idrottare och kroppsbyggare.

Ove Rytter, före detta landslagsman i judo och legendar inom den svenska fitnessvärlden har märkt förändringen under sina trettio år i träningsbranschen.

– Titta på gymmen i dag, det är grymt mycket folk där. Det är inte ens gym i den traditionella bemärkelsen längre, det är motionsanläggningar.

Han säger att 80- och 90-talets kroppsbyggarkultur har marginaliserats ytterligare. Fler och fler tränar mer för att prestera än för att synas; man vill representera en friskhet, en sundhet.

– Folk tränar inte för att få ­stora muskler utan för att få en bra fysik. Man vill inte dö överviktig, prestationslös och trött.

Förra året släppte Ove Rytter boken Träning för män 40+. Han tror inte att boken hade kunnat ges ut för 20 år sedan.

– I dag är 40–50-årsåldern ingen ålder längre för en man och ingen vill bli en gubbe i förtid. Därför skrev jag om hur man gör träningen till en livsstil, utan att man behöver offra all sin tid på det.

Han är själv 54 år gammal men har enligt den amerikanska arméns fystest en biologisk ålder likvärdig en vältränad 25-åring. Hans recept är att träna regelbundet, fyra gånger i veckan, en halvtimme per gång, inte mer. Det ska inte vara ett projekt att träna, utan någonting man gör hela livet, varför det är viktigt att inte lägga ribban för högt från början.

Med sin långa erfarenhet från den svenska träningsvärlden ser han att man är tillbaka på ruta ett igen, man tränar för att få en funktionell kropp där en kombination av styrka, kondition och rörelser man har nytta av i vardagen är i fokus. Han upplever att det manliga kroppsidealet främst är att ha just en funktionell kropp med platt mage och lagom mycket underhudsfett.

– En aspekt man sällan diskuterar är genetik: alla kan inte få en smal midja och breda axlar, precis som alla inte blir tillräckligt långa för att spela basket. Men oavsett kroppsform är det snyggt att vara vältränad.

Att gemene man är mer fåfäng än förr är odiskutabelt tycker Ove Rytter, och han tror att det kommer att bli än mer påtagligt.

– Det räcker med att titta på alla groomingprodukter som kommer för män, men det är bra. Kvinnan har länge lagt ned tid och möda på sin kropp, det är inte mer än rätt att mannen också börjar göra det.

Men att en man bryr sig om sitt yttre är ingenting nytt. Vad som är nytt, enligt Marie Nordberg, är att män i dag konkurrerar med sitt utseende i högre grad än tidigare.

Under 1700- och 1800-talet var det svårt för en kvinna att avancera i livet om hon inte kunde gifta sig uppåt, men i takt med att kvinnan har kunnat skapa sitt eget liv oberoende av mannen har en utjämning skett. Hon behöver inte längre välja en tjock liten farbror av fin börd med god ekonomi i maktposition för att kunna få ett bättre liv.

– Förr konkurrerade männen med status och förmögenhet, men nu när det perfekta utseendet har blivit normen att sträva efter har det blivit tuffare för män.

Av allt att döma är det perfekta utseendet en tillbakagång till antikens ideal. Det vill säga kroppen med tydligt definierade muskler där symmetri, elegans och balans är ledord – kroppen ska inte vara för tjock och inte för smal, utan fast, hård och användbar.

Den grekiske skriftställaren Lukianos beskrev detta redan på 100-talet. Hans budskap var tydligt: träna hårt eller förnedra dig själv genom att ha en slapp och fet lekamen, vilket är synonymt med att vara en dålig medborgare och i förlängningen en andra klassens människa.

Detta synsätt ekar in i vår tid: en otränad kropp signalerar att man är en individ som inte tar hand om sig själv, man är dekadent och odisciplinerad och ingenting att satsa på.

I takt med en ökad individualisering i ett marknadskapitalistiskt samhälle har kroppen dessutom blivit en allt större del av marknadsföringen av självet.

– Den misslyckade kroppen ses som avvikande och belastande, säger Marie Nordberg.

Enligt svensk forskning började atletkroppsidealet kopplas samman med maskulinitetsbegreppet först i början av 1900-talet, även om alternativa materialiseringar av manlighet samexisterade vid sidan av. Den vekare och mjukare mannen återfanns till exempel i olika modereportage från 50-talets Sverige.

Marie Nordberg önskar att fler kroppstyper kunde beteckna maskulinitet eftersom långt ifrån alla män är muskulösa. Men när hon själv tänker på en maskulin man dyker inte en blomstersmyckad spenslig kille upp framför ögonen, utan en reslig och vältränad karl.

– Även om saker förändras ­sitter de här berättelserna i oss när vi föds in i samhället, de är inlärda i våra kroppar och det är svårt att bortse från.

Ove Rytter har svårt för att se att antikens ideal kommer att försvinna.

– Det kommer alltid att finnas ett intresse för män att träna sin muskulatur. Titta bara på de ­grekiska statyerna, idealet kommer aldrig att dö ut.