Den svenska riksdagen har jämfört med andra parlament en hög andel kvinnliga ledamöter, 45 procent. Trots hög kvinnorepresentation och fem partiledare som säger att de är feminister går utvecklingen mot jämställdhet trögt på flera områden.
I dag säger fem av sju partiledare att de är feminister. Det är bara Fredrik Reinfeldt (m) och Göran Hägglund (kd) som väljer att inte kalla sig det.
Dessutom pågår en diskussion om att starta ett feministparti. Feminismen har tagit plats i politiken på ett helt annat sätt än för tio år sedan.
Samtidigt är många bedömare eniga om att utvecklingen mot jämställdhet har stagnerat på flera områden. Exempel som ofta nämns är att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad; män arbetar oftare i högre betalda yrken och på högre befattningar än kvinnor. Kvinnor tjänar i snitt bara 92 procent av männens lön, även om hänsyn tas till skillnader i yrkesval och arbetstid.
Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, som numera ställer sitt riksdagsmandat ”till den feministiska rörelsens förfogande”, talar om en backlash.
– Om vi tittar på de senaste tio åren så måste vi erkänna att det går bakåt. Kvinnor har det betydligt tuffare på arbetsmarknaden
med fler ofrivilliga deltider, fler frågor om planerade graviditeter vid anställningar och fler omflyttningar och uppsägningar vid föräldraledigheter.
Även när det gäller mäns våld mot kvinnor och exploateringen av kvinnokroppen anser Gudrun Schyman att det gått bakåt. De framsteg som gjorts är enligt henne inom retoriken och juridiken.
Sverige rankades 1995 av FN som världens mest jämställda land. Schyman anser att myten om det jämställda Sverige har gjort att förändringsarbetet bromsats.
– Det räcker inte att få in kvinnor i politiken, vi måste få in människor som har ett tydligt mandat att arbeta med de här frågorna, säger Gudrun Schyman.
Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att så många partiledare kallar sig feminister är ett försök att locka väljare.
– Det här är en fråga som successivt har växt fram. Det kostar inte så mycket att säga att man är feminist, men om man börjar gå bakom de här etiketterna så står de för olika saker.
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund menar att det numera är ”politiskt korrekt” att kalla sig feminist.
– Det ultimata beviset för att man är för jämställdhet är att kalla sig feminist, vilket jag tycker är ett ganska ytligt sätt att se på det.
Lars Leijonborg (fp) och Maud Olofsson (c) är de borgerliga partiledare som kallar sig feminister. Leijonborg är noga med att framhålla att han är liberalfeminist och Maud Olofsson talar om ”centerfeminismen”.
– Feminismen har haft ett rött spöke runt omkring sig. Jag tycker att vänsterkrafterna har ockuperat feministdebatten. När vi hela tiden har kollektiva lösningar, när vi gör kvinnor beroende av offentlig sektor så förlorar vi
i kampen för jämställdhet.
Maud Olofsson tycker också att feminism blivit ett elitistiskt projekt där välutbildade kvinnor och män pratar på ett sätt så att undersköterskan på vårdcentralen inte förstår vad de säger.
S-kvinnor antog ett feministiskt program 1993 och vänsterpartiet har sedan 1996 ett feministiskt perspektiv. Innan dess hade det kvinnliga nätverket Stödstrumporna bildats 1992 av bland andra Maria-Pia Boëthius för att främja kvinnors ekonomiska jämställdhet och öka andelen kvinnor i
politiska församlingar. Stödstrumporna hotade med att skapa ett kvinnoparti eller en kvinnolista och förmådde på så sätt de etablerade partierna att placera fler kvinnor på valbar plats.
Även inför kommande val 2006 finns diskussioner om att bilda ett feministparti.
Maud Eduards är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och forskar om kön, makt och politik. Hon tror att om ett feministparti startar kommer det att möta ett kraftigt motstånd.
– Det kan leda till en tydligare politisk dialog, intressemotsättningarna kan formuleras klarare. Jag tror att det är bra om det inte är så slätstruket i diskussionen om jämställdhet.
Hon anser att det finns intressekonflikter mellan män och kvinnor, till exempel när det gäller löner och politiskt inflytande.
Att socialdemokraterna talar om kön och makt och kvinnors underordning betyder inte att den politik som bedrivs är tydligt uttalad till kvinnors förmån, anser Eduards.
– Jämställdhetspolitiken handlar väldigt mycket om att uppgradera pappor och att inte kritisera män som grupp. Det är inte så att feminismen genomsyrar den praktiska politiken.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tycker att det är paradoxalt att trots att Sverige är det land där man politiskt vidtagit mest kraftfulla åtgärder för att åstadkomma jämställdhet, så är missnöjet större här än i många andra länder.
När vi fick tillgång till daghem, jämställdhetsombudsmän och föräldraförsäkringar så trodde man att skillnaderna mellan män och kvinnor skulle utraderas mycket snabbare än vad de har gjort.
– Det skapar en politisk frustration att det inte har gett mer.
Han tror att frågan om andelen kvinnor i företagens styrelser blivit aktuell av ekonomiska skäl.
– Den kostar inget att genomföra och har ett stort symbolvärde, men att till exempel förbättra de ensamstående mödrarnas situation kostar väldigt mycket pengar. Lite förvånad är jag att det socialdemokratiska arbetarpartiet är så bekymrat över de kvinnliga direktörernas situation, säger Bo Rothstein.
