Många män verkar fortfarande sakna verktyg för att kommunicera på ett bra sätt i nära relationer.

– Har du sett att vi har besök? säger Manne Forssberg och pussar sin nio månader gamla dotter fyra gånger på pannan.

Sömndrucket stirrar hon ut i intet och borrar snart in ansiktet i pappas bröstkorg igen.

– Hon är så himla mysig när hon är så här trött och gosig.

Vi befinner oss i en hyresrätt i Hägersten. I lägenheten bor Manne Forssberg, född 1983, tillsammans med sin fru och deras dotter.

21 år gammal skapade han debatt när skrev boken ”Kukbruk: en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande”. Hans engagemang föddes emellertid redan 1998. På den tiden ville han omforma mansrollen.

– Jag var för separatistisk i mitt synsätt och tänkte att män behövde manliga förebilder. Nu vill jag hellre att mansrollen förgörs.

Han berättar om en episod från sin barndom då hans mamma uppmanade honom att sluta använda ”herregud” som kraft­uttryck. Inte för att det kunde uppfattas som blasfemiskt, utan för att han löpte risk att bli retad på grund av ordets ”tjejiga” beskaffenhet.

– Om jag får en son som säger ”herregud” på dagis tror jag inte att någon kommer att reagera. Jag hoppas att könsrollerna förskjuts för varje generation för att slutligen försvinna.

Manne Forssberg tror att 80-talister i allmänhet reflekterar över mansrollen på samma sätt som han; de ser inte manlighet som någonting beständigt utan någonting föränderligt men i grunden begränsande.

– Många män verkar fortfarande sakna verktyg för att kommunicera på ett bra sätt i nära relationer. Det är otroligt negativt.

Desto mer positivt är att 80-talistmännen generellt sett, tror han, satsar på att leva jämställt i sina förhållanden, vilket är svårare än man tror. Det blev han varse när han fick barn.

– Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde.

Visserligen sköter han de flesta hushållssysslorna och lagar all mat medan hustrun tar hand om ekonomin. Visserligen delar de lika på ansvaret för dottern. Men ändå. Tittar man närmare visar det sig att hon köper barnkläderna, hon är projektledaren och organisatören, hon sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt. Han suckar lite när han berättar om det. Vissa skulle säga att det beror på att han är mer disträ och har en mer ostrukturerad personlighet.

– Men min personlighet är till stor del en social konstruktion. Jag är lillebror och kille och har tillåtits att vara på ett annat sätt. Min ambition är att bryta mönstret, men det är inte helt lätt.

Just mönsterbrytning och normutmaning är ett särskilt intresseområde för Inti Chavez Perez, född 1984, journalist och sexualupplysare. Förra åren fick han Slangbellan, Författarförbundets barn- och ungdomspris, för boken ”Respekt – en sexbok för killar”.

Inti Chavez Perez är inne på samma linje som Manne Forssberg och säger att tusentals år av nedärvd sexistisk manskultur inte försvinner bara för att man är medveten om dess existens.

– Om en ung man upptäcker att han avbryter kvinnor oftare än män kommer han inte att sluta med det automatiskt. Det krävs att han aktivt jobbar med sitt lyssnande.

Att män födda på 80-talet på grund av attitydförändringar skulle vara förfördelade i dagens samhälle betvivlar han och ser snarare att män gynnas i arbetslivet.

– Det är lättare som man att göra karriär och lättare att bli lyssnad på. Därmed inte sagt att alla män gör karriär eller blir lyssnade på.

Larmrapporterna om pojkars underprestationer i skolan behöver inte innebära reella förändringar i samhället, menar han. Rekryteringsprocesser till arbeten handlar om mycket annat, exempelvis kontakter och hur man uppfattas som person.

– Om man verkar vara en skön kille kan det säkert väga tyngre än att vara en ambitiös tjej.

Det finns en utbredd idé om 80-talistmannen som den store samhällsförändraren. Den idén tror inre Inti Chavez Perez på. Han har istället lagt märke till en tendens hos vissa 80-talistkillar: de låter jämlikhetstanken stanna vid ett slags symbolhandlingar.

– Att som kille välja att ha långt hår är inte ett tecken på att man är mer jämställd.

Samtidigt tror han att många killar i hans egen ålder tycker att jämställdhet är värd att kämpa för, på riktigt.

– Och det är viktigt. Jämställdhet är ju en process, inte ett slutmål.

Vad gäller jämställdhetsdebatten i allmänhet är långt ifrån alla 80-talister överens. Johan Wennström, frilansskribent och före detta ledarskribent på Svenska Dagbladet, är född 1987. På Svenska Dagbladets ledarblogg har han bland annat uppmanat till debatt om pojkars tillkortakommanden i skolan. Han är övertygad om att jämställdhetsdebatten som förts de senaste decennierna i förlängningen ligger bakom underprestationerna.

– Jag upplever att budskapet som unga män får i dag är: du tar upp plats för en kvinna.

Han säger att 80-talistmannen tillhör ”the payback generation” - en generation män som får stå tillbaka för historiens upplevda oförrätter mot kvinnan. Resultatet är ett slags sexism.

– Om en kille presterar dåligt i skolan får han inte självklart uppmärksamhet, men om en tjej däremot halkar efter vidtas åtgärder direkt.

Han såg det hända under sin egen skolgång, svaga pojkar åsidosattes och fick klara sig bäst de ville. I dag tycker han sig skönja konsekvenserna på arbetsmarknaden: det är främst unga kvinnor som är framgångsrika i 80-talistgenerationen medan jämnåriga män halkar efter. De hamnar i ett slags limbo mellan vuxenvärlden och barndomen, de bär bakvänd keps och spelar tv-spel, alternativt lyssnar på deppmusik, klär sig i svart och målar sig med kajal.

– Förr hade många män i min ålder familj och en karriär. Så är det inte i dag. Normen har ställts på huvud. Ingen säger: du behövs som en mogen man.

Försvagandet av hävdvunna institutioner – familj, äktenskap, medborgaranda – har bidragit till situationen för män födda på 80-talet, menar Johan Wennström. Han pekar ut kulturradikalismen från 50-, 60- och 70-talet i förening med 80- och 90-talets feminism som grund till det förvirrande tillstånd som råder.

– En stor grupp unga män födda på 80-talet förslösar eventuella talanger och tar inte tillvaron på allvar, på grund av att de stora berättelserna om vad det innebär att vara man håller på att försvinna. Det är otroligt tragiskt.