Sofia Enocsson Rito, 21 år, jobbar som kallskänka på konditori i Stockholm. Hennes mamma, Lotta Enocsson, är konstnär och lärare.
Som mest skavde det för ett par år sedan när Sofia skulle flytta hemifrån. Då var hon trött på mamma – och det kan man vara vid det laget, som de säger båda två.
Men mamma Lotta hade svårt att släppa taget.
Lotta: Jag upptäckte att jag gick in på områden jag inte skulle in på. Det blev en krock och jag drog mig tillbaka. Det var Sofia som markerade.
Sofia: Jag försökte tidigt få distans. Mamma ringde ju varje dag för att höra om jag levde. Då satte jag en gräns. Fast det tog ett tag innan du förstod, det var litet trögt. Sedan inser man att man kommer att bli sån som förälder själv (skratt).
Lotta: Men jag ville veta att du levde, även om jag litade på dig.
Sofia: Du är bättre nu. När mamma inte ringt på tre dar är det jag som undrar: Lever hon?
Lotta: Och när jag inte ringt undrar du om jag glömt bort dig. Fast det är skönt att du bor i hop med en kille nu, någon som ser att du kommer hem.
Sofia: Samtidigt vill jag ju att du ska bry dig, hellre att du ringer 30 gånger per dag än inte alls. Det är så dubbelt …
Lotta: Vi står nära varandra, men ändå har vi aldrig varit som väninnor som suttit och sladdrat. Sofia har alltid haft en stark integritet. Det är ju speciellt att bara vara vi två, jag har varit rädd för att det skulle bli väldigt tajt. Det blev bättre efter flytten, då jag också flyttade i hop med min nya man.
Sofia: Och det var bra för mig, för då känner man inte att man lämnar dig och du blir ensam.
Agneta Lagercrantz
08-13 52 88, agneta.lagercrantz@svd.se
