"Löjligt lätt att få visum i Sverige"

I SLUTET PÅ 2006 blev jag gravid, men lyckan över det kommande barnet förmörkades av det överhängande hotet. Mars 2007 blev min blivande man utvisad utan pass till en militärstat där han enligt myndigheterna rymt från militärtjänsten. (Han hade lämnat Syrien när han var 14 år). Straffet för att han inte hade pass blev fängelse i två månader. Under den här tiden kunde vi inte prata och stressen över att inte veta gjorde att jag fick panikattacker och missfall i fjärde månaden.

När han blivit frisläppt åkte jag direkt till Syrien där vi gifte oss under den månad vi fick tillsammans. Efter att jag åkt hem blev han tvångsinkallad till militären. Det var inga lätta år för honom: misshandel och död var vardagsmat vid Syriens gränser.

Efter sex månader kunde jag åka ner igen. Jag blev då gravid. Hemma igen, kunde jag inte bo kvar i min lägenhet eftersom jag inte kunde jobba, så ekonomiskt har det varit svårt. Utan mina fantastiska föräldrar hade jag nog inte klarat mig.

För snart ett år sedan föddes vår dotter och i våras fick min man träffa henne för första gången; militärtjänstgöringen var då avklarad. Min man, som nu har ett nytt pass, var för ett tag sedan på svenska ambassaden och sökte uppehållstillstånd. Vi väntar på svar men under tiden missar han så mycket tid med vårt barn.

Jag har känt mig ignorerad och vilse länge. Självklart har jag vetat att det finns fler i vår situation men att få se er skriva om det i SvD har gjort att jag tagit nya tag i kampen om ett ”tryggt normalt” liv i Sverige med min man och barn. Lina

Det är hemskt att ha sin lycka i någon okänd människas händer, som helt godtyckligt kan besluta att vi inte får vara tillsammans mer.

Sara

MIN MAN HAR NOLL KOLL på vad mina släktingar heter, han har inte heller koll på vilket år vi träffades. Och hur klassiskt är det inte att ”mannen glömmer bröllopsdagen”? Jag är glad att han vet vilken unge som är hans när han hämtar på dagis. Tur att han är svensk, annars hade nog han åkt ut.

Maria

JAG KOMMER OSÖKT att associera till de många kvinnor från Thailand som svenska gubbar åker ned och ”hämtar hem”, för så är terminologin. Kvinnan är ofta yngre än mannens barn från tidigare äktenskap och talar knappt engelska. De smäller sedan i dessa törstande gubbs att de alldeles särskilt uppskattar svenska äldre män. Hur himla seriöst är detta? Har Migrationsverket invändningar mot åldersskillnad här också? Vore förresten intressant att se statistik på åldersskillnaden i dessa förhållanden.

Kate

JAG HAR BOTT UTOMLANDS i 15 år och har under den tiden arbetat med anknytningsutredningar. Innan jag flyttade utomlands var jag beslutsfattare på dåvarande Invandrarverket i asylärenden och i förekommande fall anknytningsärenden.

Vad som fascinerat mig är hur Migrationsverket (då som nu), när de bedömer en anknytning, uteslutande utgår från svenska värderingar. De frågor som ställs för att avgöra relationens styrka beaktar inte alls utlänningens kulturella bakgrund. I många samhällen är det till exempel absolut otänkbart att leva ihop utan att vara gifta. Kvinnan betraktas som prostituerad. Hur pass seriös är en man med det kulturella bagaget i ett samboförhållande? Det räcker inte att jämföra uppgifter om när och hur de träffades – man måste gräva lite djupare i attityder och förväntningar också.

Sofi

OM MAN JÄMFÖR hur noggranna Australien är, med hur löjligt enkelt det var att få motsvarande visum i Sverige är det skrattretande.

För det första måste man ha bott tillsammans under minst tolv månader sammanhängande. Man måste bevisa att man har haft en gemensam ekonomi. Man måste redogöra för hur man delar upp hemmets göromål, att man är socialt accepterade som ett par (inbjudningar, klubbmedlemskap, vykort till båda med mera).

Den australiensiska partnern måste bevisa att han/hon kan försörja den inflyttade partnern och redogöra för sin inkomst under de senaste två åren. Grundsynen är att den inflyttade ska kunna bidra med något i Australien och inte ligga systemet till last. Man genomgår också en omfattande läkarundersökning eftersom man inte ska ligga sjukvården till last heller. Och slutligen kostar ansökan motsvarande över 15 000 kronor.

Med min egen bakgrund är jag faktiskt beredd att sträcka mig så långt som att säga att jag tycker det är för enkelt att få anhörighetsvisum i Sverige. Och kan man inte ens möta dessa mycket enkla regler, kanske det finns anledning att ansökan avslås.

Pauline Tisell

Brisbane i Queensland

DET FINNS OCKSÅ SIDOR av saken, som inte är helt lätta att tala om. En sådan är att i många av ärendena är den utländska personen mer intresserad av ett ­uppehållstillstånd än av referenspersonen, vilket referenspersonen inte alltid förstår. Det slutar ofta med att den svenska personen blir övergiven, medan den utländska personen gifter sig med någon den från början hade tänkt gifta sig med, som sedan får uppehållstillstånd i Sverige.

En annan sak, som också är svår att tala om, är när kulturskillnaderna blir för stora. Det kan både gälla par där en är svensk och den andra personen utlandsfödd, i andra fall är båda utlandsfödda, men den ena personen vill leva ”svenskt” och den andra mer enligt traditionerna hemifrån. Båda situationerna är sorgliga och slitsamma för alla inblandade. Dessa är de problem jag själv oftast har stött på i mitt arbete med migrationsfrågor.

Anonym

också gift med en utlänning

DET ÄR INTE UTAN att man associerar till Kafka när man tänker på kontakten med Migrationsverket. På deras hemsida, som är otroligt svårnavigerad även för en datorvan användare, står inte ett ord om hur man ansöker om förlängt uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Till exempel är det omöjligt att hitta vilka papper man måste ha med sig vid ansökan (tydligen personbevis för båda, men vilken sorts personbevis är oklart). Så man får förlita sig på är andrahandsuppgifter från bekanta som gått igenom samma procedur. Man kan ju försöka ringa och fråga, men det är inte lätt att komma fram. Antingen får man direkt svaret ”All our lines are busy” och blir nedkopplad, eller så får man knappa sig igenom en massa val för att slutligen få meddelandet ”Alla våra handläggare är upptagna” och bli nedkopplad. Kan någon förklara hur en myndighet som Migrationsverket inte ens kan ha en telefonkö?

När man väl åker till mottagningen i Solna för att prata med en handläggare möts man av en enorm kö. Vi tvingades vänta i två och en halv timme innan vi ens fick prata med någon. Då hade vi hoppats på att vi skulle komma någon vart i ärendet, men det enda vi fick göra var att lämna in våra papper och få veta att de kommer att kalla oss på intervju någon gång de kommande två-tre månaderna. Vänta i två och en halv timme för att lämna in några papper! Att man inte ens kunde få boka en tid för intervju är ju skamligt. Vi som jobbar kan inte komma ifrån hur enkelt som helst, så de kunde väl åtminstone låta en välja tid.

Problemet är nu att vi planerar att resa utomlands för att vara med på min sambos brors bröllop. När vi kommer tillbaka till Sverige kommer min sambos uppehållstillstånd att ha gått ut, vilket i värsta fall skulle kunna betyda att hon blir stoppad vid gränsen. När vi frågade hur man ska lösa det kunde inte Migrationsverkets tjänstemän ens svara på den enkla frågan. Det enda vi kunde göra var att ansöka om förtur till intervjun, i hopp om att det då skulle hinnas med innan vi åker. Så nu sitter vi och väntar på något besked, men när eller om det kommer vet vi inte, vilket känns väldigt tungt.

Kontakten med Migrationsverket har varit den sämsta kontakt med en myndighet jag någonsin haft. Och jag är ändå svensk, jag kan knappt tänka mig hur det måste te sig för någon som inte är det.

Olof Sjöbergh

ÄVEN OM DET BARA tog tre månader att få uppehållstillståndet och det faktum att USA, som min partner är ifrån, inte ligger särskilt långt från Sverige i kulturskillnad, så är det tufft. Det är så mycket små saker, som att behöva ansöka om id-kort innan man kan ta om sitt körkort här (som man redan har haft i tjugo år i USA), att läsa svenska utan studiebidrag på SFI eller på Komvux och den extremt undermåliga engelskan hos en klar majoritet av befolkningen som gör det svårt att få någon vettig information om någonting.

För den som inte har fått gratis skolgång, sjukvård och tandställning kan det lätt verka som att Sverige suger ur en varenda liten krona och att man inte får något tillbaka. Jag vet inte hur mycket pengar vi har blivit av med efter att ha flyttat till Sverige, något som också tär på relationen.

Sofia Larsson

LÅTER VÄLDIGT FINT det som Migrationsverket Anna-Karin Forsberg berättar. Kanske är det stora skillnader mellan Stockholm och Malmö? Där blev jag och min fru, båda kroater, ”utredda” av en kvinna med muslimskt namn från Bosnien. (våra länder låg i krig med varandra för tolv år sedan). Allt slutade med ett protestbrev till hennes chef. Grädden på moset var när hon för sjunde gången ställde samma frågan till min sjuka fru: "Men varför kan du inte bli gravid?" fast min fru redan svarat att hon helt enkelt inte kunde göra det på grund av att hon åt medicin då. Äckligt.

Hrvoje

MINA BRÖDER fick båda åka genom halva Sverige till myndigheten i Karlskrona för förhör. Där fick de visa upp brevväxling etcetera för att deras fruar skulle få uppehållstillstånd. Riktiga Gestapofasoner, och det är standard. Det fanns inget som tydde på att det skulle vara "skenäktenskap". Otroligt förödmjukande. Samtidigt daltas det med kriminella invandrare och "flyktingar" som kastar bort passen innan de reser in i landet.

Karin

DET ÄR VERKLIGEN INTE Romeo- och Juliaaspekten på invandringspolitiken som förtjänar störst uppmärksamhet i dag. När får vi se en seriös och allsidig faktabaserad genomlysning av asylpolitiken och integrationen och den mycket stora förändring som Sverige har genomgått de senaste 30-40 åren? När får vi veta vad invandringspolitiken kostar?

Barbro Jöberger

JAG FYLLS AV TÅRAR då jag föreställer mig hur det skulle vara att få sin kärlek ifrågasatt och att tvingas att leva åtskilda under så lång tid som Kristina och Bernard. Jag har alldeles nyligen fått mitt Green Card till USA, det vill säga permanent uppehållstillstånd. Min kärleksrelation till en amerikanska kändes annorlunda efter beskedet om det gröna kortet. Jag kanske snarare ska säga att jag kände mig annorlunda inombords snarare än att relationen i sig kändes annorlunda.

Relationen i sig var ren, klar och stark. Jag märkte dock hur en dimridå, skapad av ovissheten om huruvida vi någonsin skulle få dela ett normalt liv, hade tyngt mig. Jag märkte att jag saknade modet att fullt ut uppleva kärleken. Tänk om ....? Jag saknade däremot aldrig hoppet. Inombords fanns det i varje cell en spänd fiolsträng av oro, brist på harmoni och lugn. Hur länge kan kärleken kompensera för de hälsoproblem det kan leda till?

Globaliseringen kommer att leda till att denna situation blir vanligare och vanligare. Det är därför angeläget att man finner en ny lösning på detta problem. Alla system kommer att utnyttjas av ett fåtal. Det sorgliga är att de som försöker att få visum genom att följa reglerna drabbas hårt.

Jag tror på Bernard och Kristina. Deras ord innehåller inget gnäll utan snarare hopp och tro, något man endast kan uppleva genom kärlek i bred bemärkelse, inte bara mellan två individer.

Jag önskar dem all lycka och hoppas innerligt att de snart skall få prova på att leva tillsammans.

Chatte

DETTA ÄR INTE HUMANT. Varför måste någon köpa en biljett hela vägen till andra sidan jordklotet, vänta där utan inkomst i 3-6 månader medan hustrun, som kanske är gravid, är här? Vad har hänt med det demokratiska samhället vi lever i?

Min andra kommentar gäller det som nämns om svenskar som får betalt för att gifta sig med utlänningar och därigenom hjälper dem få uppehållstillstånd. Finns många aspekter av detta som inte tas upp i artikeln, men ni borde skriva mera kring detta då det aldrig lyfts i medierna. Dessutom finns det många andra historier om män som lurar svenska kvinnor att gifta sig med dem, för att sedan få uppehållstillstånd och då drar de sin väg - och lämnar kvar liv i spillror!

Rebecca Allen