För några månader sedan drabbades jag av livshotande lungemboli, allt var väldigt dramatiskt med återupplivning hemma och helikopter till sjukhus. Efter några dygns intensivvård, fördes jag över till vanlig vårdavdelning. Där på fullbelagd sal, omgiven av andra svårt sjuka hjärt- och lungtanter, orkade jag inte med allt prat, alla ljud- och ljusintryck.

Egentligen fick man nog inte ha på mobiltelefonen, men jag smög omkring med min mobil, lurar i öronen och försökte för en gångs skull orientera mig hur Spotify fungerade. Sökte på måfå efter musik och kom på att jag brukar tycka om Arvo Pärts musik. I en sjukhuskorridor kändes det som att jag var i en annan rymd – hittade en lugn ”marsch” med långa pauser emellan. Melodin och rytmen var som gjord för en patient som håller på att återkomma till livet, för lugna promenader - eller snarare hasanden, med möjlighet till tid till att andas och vila.

Pärts musik innehåller ju inte bara avskalade lugna fraser, utan lika mycket tystnad och långa pauser. Jag fann en lagom sträcka på cirka tio meter, musiken ljöd i lurarna och när jag kom till änden av korridoren kom den efterlängtade långa pausen, sedan vända och gå tillbaka. Jag gick och njöt av rytmen, harmonierna, lugnet och kände hur jag återfann livet, klarade av att resa huvudet, sträcka på mig och inte känna mig så sjuk, utan känna att det var ganska mycket som faktiskt var helt och friskt i kroppen.

Några kvällar jobbade jag på med mitt Pärt-gympapass, det var fruktansvärt jobbigt och plågsamt att komma igång att röra sig, men tack vare Pärts musik orkade jag. Sedan dribblade jag bort Spotifyinloggningen förstås, och har sedan dess inte hittat tillbaka till min träningsmusik. När jag skriver de här raderna känner jag dock rytmen i kroppen. Det var nog den mest intensiva och mest betydelsefulla musikupplevelse jag haft, en slumpmässig Spotifysökning i en kal sjukhuskorridor.

Katarina Thurell

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Kunde väl aldrig ana att jag efter alla dessa år skulle kunna lyssna på mina italienska favoritlåtar från 1960-talet. Vilken glädje, jag känner mig som 20 år igen! Medan jag lyssnar känner jag hur texten, som legat i träda hela denna tid, dyker upp i huvudet och jag kan sjunga med! Hjärnvindlingarna blir alldeles lyckliga!

Monica, 40-talist

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min mamma är 84 år och har diagnosen medelsvår demens, hon bor på ett demensboende.

När jag besöker henne så spelar jag musik från Youtube på min telefon. Jag spelar hennes favoritmusik, exempelvis Frank Sinatra, Abba, Roger Whittaker och Ave Maria med Pavarotti.

Hon blir som en annan människa, hon sjunger med och kan många texter utantill.

När vi lyssnar på My way, kan hon säga ”Jag gjorde det på mitt vis, det är en bra titel” och i vanliga fall säger hon ingenting, hennes ordförråd begränsas nästan bara till ja och nej.

Ett bra exempel på musikens styrka och jag blir lika glad varje gång.

Lena

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Musik är ibland en generös tvilling som bringar klarhet i förvirring, eller uttrycker ett tillstånd alternativt förstärker en känsla som jag vill undersöka närmre eller bara vila i.

Eller en kidnappare som tjuvar bort en från tid och rum: som när jag såg säsongens första So you think you can dance i början av juni. En ung gänglig, allvarsam och blek man äntrade scenen med påståendet att han kunde rena människors själar.

Juryn var respektfullt positiv - och avvaktande; vad menade han?

Sekunder senare grät publik, jury och jag själv över William Hamptons egenkomponerade dansstycke, som bars fram av inte enbart en enastående artistisk skicklighet utan också av en säregen och suggestiv musik.

Upplevelsen av att så fullständigt och överraskande ryckas upp med rötterna gjorde att jag kände mig märkligt renad efteråt. En massa unken energi hade lämnat min inre ”hårddisk” och jag kände mig jublande befriad och rörd i min soffhörna!

För kännedom kan jag berätta att WH gick vidare till tävlingens del ett! Har försökt googla på musikstycket han valde, men inte lyckats spåra det ännu.

Tetha Åhs

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hörde min första opera på Stockholmsoperan på allhelgonadagen 1959 - Parsifal. Blev gripen. När jag 1967 ville bjuda en flickvän på något trevligt blev det samma opera men jag somnade så det blev ingen fortsättning. Sedan träffade jag Marianne och det första jag bjöd henne på var Rhenguldet 1 oktober 1968. Hon var mycket förtjust och uppskattade operan.

Nu har vi varit gifta i över fyrtio år och hört fler operor.

Leif Krafft

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min pappa hade en lång svår sjukdomstid. Stundtals var han väldigt förvirrad. Hans närminne fungerade inte alls. Han sov mycket och var inte alltid pratbar när vi hälsade på honom på äldreboendet där han bodde sina sista år. Det var svårt att föra samtal. Ibland tog jag boken som jag minns från min barndom, den som handlade om Nils Ferlin. Från den boken brukade pappa ofta sjunga tidigare i sitt liv. Jag trevade mig fram i melodierna och försökte sjunga texterna som jag mindes dem. Plötsligt fyllde pappa i med de rätta orden med klara toner. Hans sångröst hade styrka trots förvirring och mycket skral fysik.

Efter en benamputation tillstötte komplikationer. Pappa svävade mellan liv och död. Min syster och jag turades om att bo hos honom på sjukhuset. Varje natt knackade pappa på himlaporten men blev inte insläppt. Han kämpade så. Det var tydligt att han blev lugnare när jag sjöng. jag sjöng timmar i sträck. gamla melodier från min barndom dök upp. Det var som att sätta på en särskild kanal med musik från min barndom.

En av pappas goda vänner kom med sin gitarr och hälsade på flera gånger. Pappa var helt borta av morfin och andades med syrgas. Vännen spelade och sjöng. Jag sjöng med i en sång och plötsligt föll pappa in i sången bakom sin syrgasmask. Han sjöng fast döden stod och flåsade vid hans säng. Han var med fast han verkade så långt borta.

Vi bestämde oss för att pappa skulle få sina sista dagar i sitt hem på äldreboendet. Ambulansen forslade hem honom med syrgasen som packning. Det var tydligt att pappa slappnade av hemma bland sina fina vårdare. Lugnet infann sig.

Den 22 oktober fyllde pappa 87 år. Vi hade födelsedagstårta med för att bjuda personalen. Vid tolvtiden förändrades pappas andning. Vi satt vid hans säng och höll hans händer, strök honom över pannan och sjöng stilla Så skimrande var aldrig havet och Sov på min arm när den sista pusten av liv lämnade honom.

Vi gjorde honom fin. Sedan åt min syster och jag födelsedagstårtan vid hans bädd. Pappa bestämde sig nog för att äta tårta med mamma någon annan stans. Vi önskar att det blev ett himla kalas!!

Vi satt hos honom länge efter att han dött. Då var det ett särskilt klassiskt stycke som vi lyssnade på, en lugn pianokonsert (Nocturne No 2 av Chopin). Den musiken klingade lågmält i rummet även när vänner kom för att säga farväl och när begravningsentepenörerna hämtade pappa.

När jag vill öppna dörren till mitt hjärtas sorgerum och gråta över livets skönhet och skörhet lyssnar jag på den musiken. Då kommer gråten befriande och renande.

Ann-Ki Jones

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Allt hör ihop. Jag använder hela registret av musik när jag städar, älskar, pysslar och längtar. Om tystheten skulle omfamna mig, lät jag nog Elvis sjunga i mitt öra You are always on my mind!!!!!

Eva Maria Smith

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag är 70 år. Har spelat piano sedan liten flicka. Läste Musikforskning på Stockholms universitet 1961-62. Spelade piano för först Sven Brandel, sedan Gottfrid Boon i ett par år. Skulle försöka bli pianist, vilket Sven Brandel rekommenderade. Jag själv trodde aldrig att jag var duktig nog. Jag blev i stället psykolog… Lämnade pianospelandet, sjöng i körer, återtog pianostudier. Adopterade barn ensam. Lämnade pianospelandet och körsjungandet. Återupptog körsjungandet för ett par år sedan och sjunger nu i en operakör. Och har nu på egen hand återupptagit pianospelandet.

Vad jag vill skriva om är min musik i huvudet. Som barn frågade jag min pappa, som var sångare och min idol: ”Vilken melodi har du i huvudet nu?” och han hade en och jag hade en. Och vi delgav varandra. Som vuxen har jag hela tiden ”en melodi” i huvudet. En symfoni eller visa, vad som helst. Och alltid finns det en orsak till den melodin. Det är som ett vacuum som skall fyllas med musik. Varje dag, varje minut.

Under en period då jag var i kris och mycket ensam hade jag rena musikhallucinationer, som man kan säga var i ”Jagets tjänst”. Jag vaknade med Dies irae ur Verdis requiem i rummet en morgon, och jag sade genast till mig själv ”ja visst är jag förbannad!” Och mådde bättre och tog itu med en konflikt. Några dagar senare kom De hebreiska fångarnas kör i rummet och jag förstod att jag agerade martyr i min depression. Många flera associationer av det slaget föddes den perioden. Och jag blev aldrig rädd, och jag hade nytta av det! Fortfarande - 20 år senare – dyker De hebreiska fångarnas kör upp när jag ältar självömkande tankar. Olika viktiga personer i mitt liv har en ”signaturmelodi”.

Vad som verkar vara speciellt med mig, förutom erfarenheten med dessa meningsfulla associationer, är att det alltid finns musik i mitt huvud. Jag har trott att det finns hos alla som arbetar med musik, men jag har inte träffat på någon som har det så. Inte ens min genommusikaliska körledare, vars liv är musik. Jag frågade honom om han alltid hade någon musik i huvudet, men det hade han inte. Jag är inte alltid glad över att jag har det. Och det är därför jag skriver till er – någon av er. Det är som ett tinnitus. Det finns där alltid, och jag kan t o m gråta över det. Det hindrar mig inte från något, stör mig inte, och när jag spelar eller sjunger så är det den musiken jag har i huvudet. Jag tror inte att jag skulle vilja vara av med det, för vad kommer i stället, då? Det jag oroar mig mest över är kanske att vara så ensam med det. Och att ingen jag har talat med har hört talas om den typen av meningsbärande musikassociationer som jag hade.

Anna

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

För en tid sedan närvarade jag vid begravningsakten av en god vän i Matteus kyrka.

Orgeln började ljuda och jag tänkte ”Oh nej, ännu en gammal Bachfuga.” Plötsligt omslöts jag av organistens tolkning av Duke Ellingtons God Almighty och jag lyfte, jag var i musikstycket, inte utanför.

Akten avslutades på samma sätt men då med Come Sunday.

Detta får - trots det sorgliga - stanna som en av mina absolut starkaste musikupplevelser.

Anna Lena

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hösten 2007 kom jag över musik som inte bara introducerade helt nya genrer utan som även öppnat upp helt nya intressen hos mig och känslor när jag lyssnar på musik.

Jag gick på gymnasiet och hittade två nerladdningslänkar till ett japanskt band när jag slösurfade en helt vanlig dag och tänkte att det kunde vara kul att höra. Dessa tio minuter musik som följde förändrade min syn på musik. Sångarens djupa röst förtrollade mig totalt, trots att jag inte förstod ett ord av vad han sa förmedlade han känslorna i texten så väl att jag direkt blev berörd av att höra honom. Det visade sig vara ett dark wave band vid namn Velvet Eden som var aktivt mellan 1999 och 2002 i Tokyo. Jag började direkt leta efter mer musik och information om detta band och jag kommer fortfarande ihåg hur, just då, all min tid gick till detta. Jag var bara tvungen att få höra mer!

Känslan jag fick var berusande, jag kände sådan sorg av att höra denna musik och jag älskade det. Många vill bli glada av att lyssna på sin favoritmusik men för mig berör sorg på ett helt annat sätt, nästan som eufori. Inte bara musiken och rösten fick mig totalt förälskad i detta band utan även texterna som leker med metaforer och berättar en mörk berättelse om svek och kärlek på ett mycket mer annorlunda sätt än vad jag är van vid. Jag öppnade även en Youtubekanal där jag fortfarande gör fan-videor till Velvet Eden och andra Japanska band som jag hoppas kan få sprida sin musik mer till oss i väst.

I dag, fem år senare, känner jag fortfarande samma värme och sorg när jag lyssnar på Velvet Eden. Det är nåt speciellt i att stoppa i ett av deras demo kasetter eller bara lyssna på en skiva, som att entra en helt ny värld. Som person har de påverkat mig nåt enormt, musiken drev mig bland annat till att börja studera Japanska och att åka till Tokyo.

Jag vet faktiskt inte riktigt vem jag skulle vara eller hur mina prioriteringar skulle se ut utan Velvet Eden.

Hime

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Från april 2005, då jag var på väg från ”utbränd” till ”nytänd”: ”Har just haft en stunds ”musikmeditation”. Tänk vad musik kan rena och hela! Ibland blir den musik man sätter på så rätt för stunden och går rakt in i hjärtat och för en ut på oanade resor. Upplevde det nyss med Eva Dahlgrens fina ”Vem tänder stjärnorna”. Fantastiskt!

Det finns så mycket att förundras över och jag njuter av alla upptäckter jag gör. Jag tror att jag äntligen börjat fungera mer och mer med hjärtat, en process som jag tagit hjälp med och som har behövt få ta tid. Hjärtat har tidvis varit tomt och det har varit tungt att få upp rostiga portar som suttit fast i vissa lägen. Det har gått åt mycket rostlösare... Nu känns det som portarna är mer öppna och ljus och värme kan flöda åt båda hållen. En mäktig känsla som jag är mycket tacksam över. Vet att jag gjort jobbet själv men vill ändå rikta ett stort varmt kärleksfullt tack till alla som fanns när jag behövde er.

Anneli Ekström Godman