Ludmilla Rosengren, 41, är höggravid. Om sex veckor ska hon föda sitt femte barn. Sedan tidigare har hon två söner på nio och elva, en dotter på 22 år, som flyttat hemifrån och gift sig och så är hon mamma till Linnéa som tog livet av sig förra året, en vecka innan hon skulle fylla femton.

–Det är som om jag står mitt i livet och döden samtidigt, säger Ludmilla Rosengren vid köksbordet i familjens röda hus utanför Uppsala. Det köksbord Ludmilla börjat vänja sig vid att duka med fyra tallrikar istället för fem.

–Linnéa önskade sig en lillasyster. Det stod överst på önskelistan i flera år, men vi sa nope, inga fler barn. Och nu…

Rösten bryts. Tårarna kommer.

–Den här bebisen kan aldrig ersätta Linnéa, det är en ny person. Men det här barnet gör att vi blir en ny familjekonstellation, inte bara en familj med ett stort hål i sig. Det är nytt liv, nytt hopp.

Det har gått 16 månader sedan den dag Linnéa tog sitt liv under en obevakad permission från den barn- och ungdomspsykiatriska avdelning där hon låg inlagd. Några månader tidigare hade hon börjat må dåligt. När det bara blev sämre, och Linnéa även gjort ett självmordsförsök, fick Ludmilla henne inlagd. Och trots att Linnéa under sina två månader på avdelningen ofta talade om att hon ville dö innan hon fyllde femton år fick hon en vecka innan födelsedagen, mot Ludmillas vilja och vetskap, cykla till och från en konsert på egen hand. Istället för att cykla tillbaka till avdelningen, tog Linnéa sitt liv.

Redan tre veckor efter Linnéas självmord började Ludmilla blogga om det.

–Jag var chockad över att omgivningen var så handfallen. Jag trodde att när man förlorar ett barn så får man hjälp, att någon berättar för en vad man ska göra, men det är inte så.

Ludmilla, som själv är både läkare och kbt-terapeut, hoppas att hon, genom att vara öppen med det som hänt, kan göra skillnad i någon annans liv. Då känns det som om Linnéa inte dött helt i onödan.

–När det gäller självmord vet människor så lite och har så många konstiga uppfattningar. Det är mycket skuld, att det måste vara någons fel, att man måste ha haft det dåligt hemma. Men vi är en helt normal familj.

Den första tiden var Ludmillas egna skuldkänslor stora och hon ifrågasatte sig själv. Fick hon över huvud taget vara förälder till sina andra barn?

– I början visste jag inte om jag kunde leva med det här. Men jag har en överlevnadsplikt gentemot mina barn.

Mitt i sin egen sorg är hon även en orolig förälder till tre barn som förlorat en syster.

–Jag kan bli så arg på Linnéa när hennes småbröder gråter. Hur kunde hon göra så här mot dem? Vad säger det dem om livet?

För sönerna är det redan länge sedan deras storasyster tog livet av sig även om den yngste ofta tänker på döden. Han vill inte vara ensam och sover ibland hos föräldrarna på natten. Han får för sig att Linnéa kanske finns kvar någonstans i huset, men var? Den äldre har istället Linnéa som en slags turmaskot som ser till att det går bra för honom. Och även om Linnéa är död är hon ständigt närvarande i familjen.

–Vi säger ofta saker som ”Det här godiset tyckte Linnéa var godast” eller ”Linnéa brukade säga att…”. Vi lever ju här i huset där vi bott med Linnéa och pojkarna har varit med om hela processen efter hennes död. Min äldsta dotter tycker däremot att det är jobbigt att komma hit, säger Ludmilla.

Bilder på Linnéa, en leende vacker flicka, finns på flera ställen i huset. På ett bord framme vid fönstret i vardagsrummet står en dikt hon skrivit inramad. Här ligger även kistans nyckel i en ask. Ludmilla visar de fotoalbum hon gjort – om den sista resa familjen gjorde tillsammans med Linnéa innan hon blev sjuk, begravningen och urnsättningen. Här finns ett album med kort och lappar Linnéa skrivit, allt från födelsedagskort till en ångestfull text om röster i huvudet. Något som ingen visste om när Linnéa levde.

–När jag nu ska leva vidare så har jag två val – att ständigt leva i det här med Linnéa, eller att försöka göra det bästa av situationen och fokusera på det som är bra. Jag kan inte ägna mer tid åt Linnéa som är död, än åt mina barn som lever.

Tidigt fick Ludmilla höra att 80 procent av alla relationer spricker när man har förlorat ett barn. Hon och maken jobbar aktivt för att slippa vara en del av den statistiken.

–Man måste ha tålamod med varandra och vara ödmjuk inför varandras reaktioner. Alla sörjer på olika sätt.

De försöker göra roliga saker tillsammans, och med barnen, för att skapa sig nya minnen utan Linnéa.

Vad ska man göra som vän till någon som drabbas av det du varit med om?

–I den akuta fasen ska man bara finnas där. Komma med mat. Städa. Hämta barnen. Se till att den som sörjer äter och sover. Det är det viktigaste för det tänker man inte på själv. Är man en riktig vän fortsätter man att höra av sig. Det är handfasta grejer som behövs, som att ringa och säga: du, jag kommer och hämtar dig om en halvtimme så går vi en promenad. Och undvik inte att prata om den som har dött.

Med tiden har telefonen blivit tystare. Men hon anklagar ingen. Det hon varit med om väcker mycket känslor hos omgivningen. Det är jobbigt att bara tänka tanken att ens barn kan dö. Det finns de som tittar bort när Ludmilla kommer.

–Det är okej att inte veta vad man ska säga. Man kan säga just det: jag hörde vad som hänt, jag vet inte vad jag ska säga.

Sorgeprocessen har sin gång, säger hon. Den går i vågor och överraskar henne ständigt.

Och det är en svår balans. Ludmilla vill inte fastna i sorgen, men heller inte forcera den. Ibland undrar hon vad som egentligen är sund bearbetning och vad som är att fly? Men hon märker att hon ändå kommit en bit på väg.

–Idag tar sig sorgen ett annat uttryck. Då, för ett år sedan var det akut jättejobbigt hela tiden. Jag ifrågasatte mig själv och ramlade ner i svarta hål då jag hade ångest och inte kunde tänka klart. Men nu har jag landat i att det inte var mitt fel. Jag älskade henne och gjorde allt jag kunde, säger Ludmilla som tror att de aldrig kommer att få svar på vad Linnéa led av.

Däremot har hon fått andra insikter:

–Jag har insett att livet är ändligt och att det finns saker jag inte kan rå över. Jag har blivit mer ödmjuk och vill ta vara på det jag har.

Men hon har också blivit en oroligare person med en ständig katastrofberedskap.

–Blir någon av barnen sur på mig blir jag helt nipprig och får panik. Samma sak om min man är sen hem från jobbet och inte har ringt om det. Då tror jag att han kört av vägen. Helst skulle jag vilja låsa in oss alla här i huset, säger hon och ler.

Idag kommer ångesten inte lika ofta. De svarta hålen är inte lika djupa. Hon har läget mer under kontroll. Men samtidigt har verkligheten börjat sjunka in.

–Det är en sak att acceptera att hon är död. Det är en helt annan sak att försöka acceptera att hon aldrig mer kommer tillbaka. 16 månader är en lång tid att inte träffa sitt barn.

Fotnot: I dagarna fick den ansvariga professorn och överläkaren en varning i Hälso- och sjukvårdsnämnden för vården (eller snarare bristen på vård) av Linnéa. Efter den Lex Mariaanmälan som sjukhuset gjorde efter Linnéas självmord har även flera rutiner ändrats på den avdelning hon var inlagd på.