Liten under stor yta

Illustration: Guje Engström

Vi har alla träffat honom eller henne; en person som sveper in i ditt liv och får dig att känna dig lika betydelsefull som hon verkar tro att hon är. Umgänget kan verka stimulerande, vare sig det rör sig om en människa som är din nya chef, din nya kärlek eller en ny tränare i ditt barns fotbollslag. Han är karismatisk, charmig och får sin omgivning att jobba hårt.
Men efter ett tag börjar du dra öronen åt dig. Verkar hon inte lite väl självupptagen? Har han någon saklig grund för sitt grandiosa jag? Varför talar hon aldrig väl om andra som är minst lika duktiga eller vackra som hon, utan är bara nedlåtande och avundsjuk?
Riktigt illa till mods börjar du säkert känna dig om du börjar ana att han bara utnyttjat dig och andra för att nå sina egna mål. Så länge du är med på hans tåg verkar han älska dig, men när du vill något för egen del eller protesterar mot hans ordning, kan du drabbas av ett besinningslöst raserianfall.
För att inte tala om hur det här känns: Hon gillar verkligen dig för att du verkar så
förstående och för att du beundrar henne. Ja, hon har inget emot att sättas på piedestal eller hylla dig. Men i lägen när du verkligen skulle behöva hennes medkänsla visar hon ingen, utan stirrar bara på dig oförstående, kanske föraktfullt. Och verkar inte skämmas över det heller.

Den personen du träffat skulle psykologerna möjligen ge diagnosen narcissistisk personlighetsstörning, (se faktaruta). I vilket fall uppvisar han eller hon många narcissistiska personlighetsdrag.
Utifrån betraktad kan en narcissist ofta verka vara en lyckad människa. Men infrån sett är hon djupt olycklig:
Någonstans i livet, många psykologer lägger tonvikten vid de tre första åren, har det gått snett. Narcissisten har inte lyckats utveckla ett självständigt och tryggt jag. Istället har det vuxit fram ett falskt och uppblåst själv - som ett skydd mot den inre känslan av värdelöshet och tomhet. Alternativt kan förstås självkänslan ha blivit så kraftigt skadad senare i livet att man tvingats ta till narcissistiska försvarsstrategier för att överleva.
Även den uppvisade skamlösheten är yta. I själva verket är narcissisten fylld av skam. Men den känslan är så outhärdlig, att narcissisten har utvecklat olika försvarsmekanismer för att dölja den för andra, och sig själv.
Något annat typiskt hos narcissisten är att han eller hon har svårt att se gränser mellan sig själv och andra - de andra ses snarast som förlängningar av en själv.

I flera decennier har psykologer och psykoanalytiker hävdat att narcissistiska störningar är något som ökar i de västerländska samhällena. Det stora genombrottet fick denna åsikt 1979 då den amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch kom ut med sin bok Den narcissistiska kulturen, (översatt till svenska 1981, Norstedts Förlag)
Samma tes driver den amerikanska psykoterapeuten Sandy Hotchkiss i sin nyutkomna bok Men jag då? (Svenska Förlaget). Hon skriver att dessa fullblodsegoister finns överallt. I USA är en på 100 narcissist. "Det kan vara våra föräldrar, syskon eller barn, våra livskamrater, kärlekspartner, våra arbetskamrater och chefer, folk vi lär känna i föreningar och ju mer ihoptvinnade våra liv är med deras, desto sämre mår vi."
Vad har då själsläkarna för grund för sina påståenden? Ett "bevis" är att analyssofforna och samtalsfåtöljerna inte längre befolkas av hysteriska patienter med renlighetsmani och sexualskräck (som på Freuds tid). Istället lider de nya patienterna av tomhetskänslor och ångest, men vet inte vad skuld är. De söker en mening med livet, men arbetar inte för att förbättra världen. De är självbespeglande narcissister och mycket svårhjälpta, menar Christopher Lasch.

En narcissist söker sällan hjälp i första halvan av livet, skriver Johan Cullberg, professor i psykiatri, i Dynamisk psykiatri. Han eller hon bärs av sitt falska själv, så länge framgångens vind blåser. Men i den andra halvan, då åldrandet sätter tänderna i hjärnans kvickhet, kroppens ungdomliga skönhet och styrka, och då yngre människor sticker upp och konkurrerar ut den förr så suveräne,
faller det grandiosa självet. Alla motgångar, inklusive grånande hår och slappt hull, upplevs som kränkningar. Och det underliggande självhatet bubblar upp och narcissisten blir deprimerad och ångestfylld.
Ett annat "bevis" på att narcissismen tilltar är att vår tids kultur är narcissistisk. Det hävdar psykologen Ursula Nuber i boken Vår tids egoism (Natur och kultur, 1998): Samtiden präglas av brist på intimitet och nära relationer (bland annat skilsmässostatistiken tyder på det), en stor konsumtion av varor och upplevelser (kan tolkas som en jakt på att fylla en inre tomhet) och att det primära för många tycks vara att bli sedd - helst i tv-rutan.

Lena Teurnell, psykolog och psykoanalytiker, tycker att det är olyckligt att använda ett kliniskt begrepp som narcissism, som ursprungligen beskriver en komplicerad inre individuell verklighet, för att beteckna ett samhälle. Hon är osäker på om fler människor i dag är narcissistiska än tidigare, men håller det inte för osannolikt.
- Jag tror att människans inre i grunden är sig likt över tid, men tänker mig att uttrycken för en inre belägenhet ändras med de yttre villkoren och omständigheterna. Människor finner olika sätt att värna sin självbild och sin självkänsla beroende av vilka utvägar som står till buds. Olika perioder i historien erbjuder också ångestreduktion på tidstypiska vis.
Att en människa använder sig av narcissistiska strategier (exempelvis förnekar eget ansvar, skyller på andra, förstorar sig själv) för att skydda sig själva innebär inte att hon lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Det gör vi alla när vår självbild hotas.
Men i vår tid finns det en uppsjö av möjligheter att köpa sig ny "starkare" identitet: uppseendeväckande prylar, kosmetiska eller kirurgiska ingrepp, eller skaffa en ny kärlekspartner, påpekar Lena Teurnell.
Dagens fixering vid den perfekta kroppen och avsky för den naturliga kroppen, sexualisering istället för sexualitet och den starka viljan att bli känd, oavsett prestationer, ser Lena Teurnell också som
narcissistiska flyktvägar. Likadant är det med oviljan att bli vuxen: Vi skjuter upp äktenskap och barnafödande allt längre upp i åldrarna. Och begrepp som lojalitet, solidaritet, samförstånd, ömsesidighet, demokrati och sanning står inte så högt i kurs. Ett ord som respekt används för att skrämmas med.
- Flykten från fruktbarheten, och kanske fruktan för den, är en tendens i vår tid, säger Lena Teurnell.

Men hon menar inte bara fruktbarheten i att avla, föda och leva tillsammans med barn, utan också verkliga mänskliga möten, där vi möter andra som hela personer i ömsesidiga ickekontrollerande relationer - i öppenhet inför den andres särart.
- Det handlar om att stå ut med upplevelsen av att vara två i en relation, att acceptera skillnaden och gränsen mellan mig själv och den andre och också stå ut med att något nytt eller oväntat händer som berikar oss och gör den andre mer känslomässigt värdefull.
Men det finns ingen väg förbi att värdesätta det mänskliga mötet, den nära relationen, om vi ska finna en motkraft mot flykten från fruktbarheten, menar Lena Teurnell.

Anders Haag

08-13 51 92

anders.haag@svd.se

Fler artiklar | Blogg