Ett långt brev kommer från Carl Gustaf Olofsson.
"Ett samtal om erotikens rymder och djup - och svårigheter - behövs i det offentliga. Alltför mycket kring vår lust och sexualitet domineras av en sorts självupptagen ytlighet som ofta vetter mot det tekniska (bästa samlagsställningarna etc) och det pornografiska.
Jag är man och fyller snart 55. Att erövra min sexualitet och hitta fram till en alltmer orädd närvaro i lusten tillsammans med en älskad människa, har varit en lång och skör process. För varje steg har jag också blivit medveten om tystnaden i vår kultur kring vad som kan kallas erotikens djupdimension. Det gäller frågorna om vad som fördjupar vår förmåga till ömsesidig närvaro med varandra i lustens landskap - och vad som kan få erotiken att urholkas till vad som skulle kunna kallas en ömsesidig onani med varandras kroppar. Och där det erotiska samspelet kan övergå i manipulation, makt och utnyttjande.

Sedan lite mer än två år lever jag i en ny relation med en jämnårig kvinna.
Dessförinnan hade vi båda levt ensamma under fler år. Det har blivit en spännande och bitvis hisnande upptäcktsfärd där nya och viktiga pusselbitar om erotikens villkor och möjligheter har fallit på plats.
Jag har sedan många år varit övertygad om att vi kan utveckla och odla två olika grundhållningar till vår sexualitet och det erotiska samspelet; en inriktad på kroppens njutning, den egna och partnerns och en inriktad på ett mänskligt möte i lustens landskap.
Om vi lägger tonvikten vid kroppens njutning blir den viktigaste erotiska frågan hur vi ska utveckla och förstärka njutningen för oss själva och vår partner. Hur jag och min partner når fram till allt häftigare orgasmer blir något av den springande punkten i det erotiska samspelet. Denna syn har helt dominerat den så kallade sexuella frigörelsen under de senaste 35 åren. Den sätter den sexuella tekniken i förgrunden. Vi kan vara egoistiska och inriktade på den egna njutningen eller lyhörda och duktiga älskare/älskarinnor som är bra på
att ge partnern häftiga orgasmer.

Jag gissar att många har erfarit benådade stunder av vad som skulle kunna kallas lustvarande tillsammans med en älskad och älskande partner, ett intensivt möte i lustens och kroppsglädjens nu där orgasmens vara eller icke-vara försvunnit från medvetandefältet. Dess aura kan vara mjukt stillsam och ändå så stark. Den kan också vara "big bang" och orgiastisk och hela skalan däremellan.
Dessa erfarenheter kan vara ömtåliga och undanglidande. Inte minst för att de i stor utsträckning är utanför ordens värld i vår kultur. Det finns mycket litet i den bredare sexuella kulturen som stödjer och artikulerar dessa erfarenheter. Jag tror att de flesta av oss är så pass osäkra i vår kroppslighet och sexuella identitet att denna sida är något som vi oftast aktivt behöver välja för att den ska få chans att utvecklas. Vi behöver då en kultur som försöker utforska och ge ord åt detta och där vi kan hämta stöd för denna hållning.

Idagartikeln väcker också frågor om skillnaden mellan manligt och kvinnligt när det gäller lust och njutning. Jag tror det finns skillnader. Men jag är ganska osäker på vad som är genuina skillnader mellan män och kvinnor.
Den för mig stora skillnaden är mellan de där möjligheten till lustvarande i det närmaste har stängts på grund av olika sorters psykiska präglingar och de där denna möjlighet är öppen att upptäckas och utforskas utan alltför mycket ångest och rädsla.
Skillnaden mellan män och kvinnor i detta är att vår kultur i mycket större utsträckning påtvingar pojkar och män att hämma och hålla igen sina känslor. Det gör att lustvarandet, som förutsätter ett ganska stort mått av känslomässig öppenhet, lättare framstår som främmande och konstigt och skrämmande (vilket man förstås inte vill tillstå) för män än för kvinnor. Men detta är ingen könsskillnad. Det finns många kvinnor som bär på svårhanterliga belastningar på det här området."