SvD Idag:

Välkomna till chatten med Andreas Ekström. Vi håller på fram till kl 14.

Ingrid: Tror du att det kommer att ske någon riktig skandal på Facebook, t ex att barnbilder hamnar i orätta händer eller att politiska åsikter kartläggs?

Andreas Ekström: Kort svar: Ja, självklart. Längre svar: Eftersom Facebook milt uttryckt inte har imponerat hittills vad det gäller privatlivsfrågor och säkerhetsinställningar kan man kanske anta att det finns viss risk för slarv eller ogenomtänktheter från företaget även framöver. Men det verkligt stora skälet till varför något, stort eller litet, kommer att bli fel ibland är förstås Facebooks storlek. Man måste förstå att det finns över en halv miljard användare. Sätt det i relation till antalet uppkopplade människor, totalt, i hela världen - den siffran brukar anges till nånstans mellan 1,8 och 2 miljarder individer. Då ser man Facebooks dominans, men man förstår också att allt omöjligen kan bli rätt hela tiden... Det kan man heller inte begära.

Annie: Är du själv med på Facebook? Och hur hur öppen är du med privat information, bilder och sånt? Hur många ”vänner” har du?

Andreas Ekström: Jag har ett Facebook-konto som jag använder enbart för vänner från min tonårstid i USA och deras familjer. Vänantalet uppgår till 253; flera av dem är ju förstås personer som jag har sporadisk eller nästan ingen direkt kontakt med. Men min ”policy” gör ju att jag måste neka vänförfrågningar från alla vanliga vänner! (Jag har ett standardmejl som jag drar iväg till dem som addar mig, och håller tummarna för att de inte ska sura...)

Beg Rep: Vad gör sociala media som Facebook med våra bättre, sociala egenskaper? Som t.ex. försynthet.

Andreas Ekström: Tack för en bra fråga! (Det är precis sådant jag är nyfiken på - tekniken som sådan kan man kanske lämna till teknikerna.) Jag kan känna att ett samtal som förs på skärm kan bli lite lätt empatistört ibland. Något går, trots allt, vill jag hävda, förlorat när den omedelbara ansiktsreaktionen på ett förfluget ord uteblir. Men det i sig ska inte tas till intäkt för att sociala medier är dåliga rakt av eller så. Den typen av förenklingar kan vi väl lämna på nollnolltalet, tycker jag.

Anton: Jag tycker det är svårt att veta var det jag skriver och gör på FB landar. Hur många ser vad jag gör? Om jag skriver en kommentar på en kompis logg, om jag använder nån applikation. Har du koll på allt det där?

Andreas Ekström: Nej, det har jag inte, och det är svårt att ha det. Som du kanske läste i intervjun i SvD som föranleder den här chatten så tror jag att Facebook-kontot i allt större utsträckning kommer att bli lika med oss själva. Du blir ditt FB-konto, det du säger och skriver där kommer att kopplas mycket starkare till dig än vad det gör i dag. Generellt kan man kanske tänka på att alltid aktivt logga ut när man lämnar en sajt - det är en början åtminstone, för att inte inloggningsidentiteter ska följa med.

Sussie: Är det något du tycker FB-användare borde tänka mer på? T ex vad gäller vad man lämnar ut eller funktioner som fler borde använda?

Andreas Ekström: Generellt tycker jag att det är konstigt att vi i Sverige, som har haft en debatt om personlig integritet visavi staten på väldigt hög nivå, ändå bara står och formligen kastar in information hos stora kommersiella spelare på nätet. Det är lite naivt. Jag rekommenderar alla att göra det tråkiga: Sätt er in i vilka ”privacy”-inställningar ni har. Och tänk er för vid alla typer av publiceringar; det ni en gång har skrivit tenderar att finnas kvar, och jag tror att det dessutom kommer att bli ännu lättare att söka i det vi i dag kallar ”realtidsmedier” i framtiden.

Miss U: Kan det jag lägger ut, framförallt bilder, komma i orätta händer och användas i ett sammanhang som jag inte önskar?

Andreas Ekström: Allt du publicerar på internet, försåvitt det inte sker bakom lösenordsskydd kanske, riskerar att spridas på ett sätt som du inte avsåg. Tyvärr är det så. (Och rättighetsinstinkterna för vad man får och inte får göra tycks satta ur spel hos väldigt många - allt fler tror att bilder och musik och filmsnuttar och vad det kan vara är fria att använda utan att fråga eller betala eller ta några som helst hänsyn.) Så hur är det på Facebook? Ja, om du har inställningen att bara dina vänner kan se dina bilder, så handlar det ju ytterst om hur mycket du litar på dina vänner. Om du har inställningen att ”friends of friends” kan se din profil, då har du förmodligen en rätt stor publik. Grundregeln blir lika nedslående som enkel: When in doubt, throw it out. Om du tvekar, avstå publicering.

Vilsen: Jag skulle vilja komma i kontakt med Facebook för att få bort bilder jag inte vill ha där, men jag hittar inte någonstans att vända mig. Hur gör man?

Andreas Ekström: Jag föreslår att du använder felanmälningssidan. Den är inte helt pedagogisk, men jag tror att det är enda vägen att gå. Sedan kan man nog inte vara säker på att få hjälp - men låt oss ge dem ”the benefit of a doubt”... Här har du en direktlänk: http://www.facebook.com/help/?page=843

Pelle: Jag tycker trots allt att tonen på Facebook är betydligt trevligare än på många andra ställen på nätet. Ger det ändå inte lite hopp om framtiden?

Andreas Ekström: Jo, verkligen! Och förklaringen till det tror jag är att Facebook är så tätt knutet till vem man är. Det finns inga ”nättroll” på Facebook, inga utbredda problem med fejkade och anonyma konton. Man måste stå för vad man säger, helt enkelt. (Det är också skälet till varför jag så starkt ogillar anonyma kommentarer till artiklar exempelvis här på SvD.se. Det blir gränslöst deprimerande... Jag har bestämt mig för att aldrig mer läsa sådana, om det inte är på en sajt som jag vet alltid har hög kommentatorsklass - och det är ju vanligare på mindre och nischade sajter som har en trogen stammispublik.) Jag välkomnar alltså sajter som vill att man loggar in med sin FB-identitet innan man kommenterar. Det höjer omedelbart nivån.

Phenomen: Hur många minuter/timmar per dag lägger du själv på kommunikation/publikation via sociala medier? (Bloggar, Fejan, Twitter, mm) Och vad skulle du gjort den tiden om inte SM funnits?

Andreas Ekström: Hm. Svår fråga. Jag vet inte. Jag tenderar att göra sådana saker i de trettiosekunderspauser som alltid uppstår i en tidningsreporters vardag. Medan jag väntar på att signaler går fram i luren, medan jag väntar på att nån ska ringa tillbaka... Sådana tillfällen. Och hemma också: välling till mina döttrar behöver 50 sekunder i mikron, det räcker för en Twitterkoll... Fast jag har ändå svårt att tro att min sammanlagda tid på sociala medier skulle understiga en timme om dagen. Det jag gör mindre av, mycket mindre, är att titta på tv.

Boss: Tror du att Google kommer med en tjänst som konkurrerar ut Facebook?

Andreas Ekström: Google har försökt. Det finns en social nätverkstjänst som heter Orkut, som har misslyckats överallt utom i Brasilien och Indien, där den går mycket bra. Gud vet varför, men så är det. Jag tror att FB är för stort för att konkurreras ut. FB har lyckats ta så väldigt många användare i till exempel min mammas generation - det är ingen lätt grej. Hon är en 62-årig högstadielärare som verkligen uppskattar och har vant sig vid att använda FB. Men att hon skulle börja twittra? Eller starta ett konto hos LinkedIn? Det bedömer jag som helt uteslutet. FB har tagit nischen som vår ”kontaktkonstant”, det självklara stället att hitta folk.

PO: Twitter - dagslända eller långlivat fenomen bland sociala medier? Vad tror du?

Andreas Ekström: Svårt att säga! Twitter är så väldigt ungt. Men roligt är det, enkelt är det, och hybriden mellan enkanalspublicering och samtal är väldigt spännande. För Twitter som företag handlar det nu om att hitta en riktigt stark affärsmodell. I så fall tror jag att Twitter är här för att stanna.

Börje: Är inte Twitter bara en arena för ryggkliande journalister? Vad har den vanliga människan att hämta där?

Andreas Ekström: Haha, jo, irriterande mycket är det ju det i dag. I alla fall i Sverige. Medier och politik i skön förening. Men den som ger sig på att följa andra, och själv ställa frågor till aktiva twittrare, kan få igång samtal som skulle vara svåra att få igång annars. Via Twitter har jag fått rakare svar av SJ:s kundtjänst än jag har fått när jag har ringt dem! Låt mig ge dig några förslag på roliga och bra twittrare att följa: http://twitter.com/torbillgren http://twitter.com/juliaskott http://twitter.com/emanuelkarlsten http://twitter.com/jennyostergren http://twitter.com/AndraAnais

PO: Ibland får man en känsla av att folk på Facebook blivit allt piggare på att kommunicera öppet, på ”wallen”, i stället för att skicka meddelanden. Inte bara ”vardagsskryf” utan även personliga saker. Är det din bild också?

Andreas Ekström: Ja, och det är på en gång roligt och störigt. Grundaren av mikrobloggtjänsten Jaiku, Jyri Engeström, som jag intervjuar i min bok om Google, talar gärna om fenomenet ”perifert seende”. Det vill säga: det finns något där, precis utanför det egna synfältet, som kanske inte rör mig direkt och personligen, men som jag ändå kan ha en viss glädje av att snappa upp. Det är ju fördelen. Nackdelen är kanske att antalet meddelanden blir så många att de distraherar? Att kunna sovra bra är nutidsmänniskans viktigaste förmåga...

Per: En kommentar: Som i den här chatten tex så kan ju jag välja att vara annonym eller använda F connect, i denna chatt kanske det inte är så känsligt det jag frågar men det vara en chatt där jag ställer frågor till en psykolog eller läkare eller liknade och där vill man ju verkligen inte visa sin identidet. Så jag tycker du har lite fel som generaliserar att alla kommentarer bara är viktiga om man kan visa vem man är.

Andreas Ekström: Det har du förstås rätt i. Sådana sammanhang fordrar givetvis anonymitet. Men just sådana sammanhang, av typen livechatt, är ju sällan problematiska - frågorna släpps fram manuellt, och man behöver inte släppa in eventuella elakingar...

Börje: Höjer Facebook vårt krav på uppmärksamhet och självbekräftelse i allmänhet? Om så är fallet, finns det något oönskvärt i detta?

Andreas Ekström: Det tror jag att vi behöver längre tid på oss för att lista ut. Beteendeförändringar vill nog forskare gärna titta på i minst ett tioårigt perspektiv för att säga något säkert. Men... jag tror att det kan vara så. Man kan ju alltid testa: Hur mår man om man tar sig en Facebook-fri månad?

PO: ”Perifert seende”... Intressant! Tack för bra svar.

Andreas Ekström: Ja, äras den som äras bör, det var alltså Jyri Engeströms ord. Han är en smart kille. Hans Jaiku köptes upp av Google för en summa som enligt ryktet tangerar motsvarande hundra miljoner svenska kronor, men ta den siffran med en stor nypa salt... Teamet bakom Jaiku gick vidare och arbetade bland annat med halvfloppande Google Buzz, och Jyri Engeström själv sa upp sig och flyttade hem till Helsingfors. Ska bli intressant att se vad han tar sig för nu.

Börje: Vad har vi att vänta i en nära framtid? Hur ska sociala medier utvecklas för att vara fortsatt spännande?

Andreas Ekström: Det som är så speciellt är att vi å ena sidan förväntar oss en viss stabilitet - vi vill vänja oss, hitta former, hitta rutiner, hitta regler - medan vi å andra sidan förväntar oss strålande nya tider, fantastiska nya uppfinningar. Det blir ingen liten utmaning att navigera rätt där. Den amerikanske författaren Clay Shirky, min favorit i det amerikanska gurugänget rörande de här frågorna, har förutspått ”femtio år av kaos”. Jag hoppas han har fel, det blir jobbigt hela vägen till 85-årsdagen i så fall, innan man får lite lugn och ro...

SvD Idag:

Då har det gått en halvtimme. Tack alla medverkande och inte minst Andreas Ekström