Hon säger att vi alla upplevt stunder av sammansmältning mellan mor och barn. Lena Lervik kallar det ”en oerhörd närvaro av mjölk och kärlek” – kanske den helaste känsla vi någonsin erfar av vår egen existens.

–De minnena har varenda människa. Om det så bara varat en kort sekund har vi ändå varit med om denna fullständiga kärlek.

Därför går vi också med en ständig längtan tillbaka till en total förening, menar Lena Lervik som skapat modersfigurer i olika former sedan hon började skulptera på 1960-talet. Det har blivit Marior och madonnor, Moder Jordar och fruktbarhetsgudinnor, urmödrar och moderna mammor.

Några finns i hennes lilla trädgård bland röda plank på Söders höjder i Stockholm. De är fylliga, runda – medan hennes mans plåtskulpturer intill reser sig plattare och litet kantigare. Vårt formspråk är mycket kvinnligt och manligt, ler Lena Lervik.

För 30 år sedan flyttade familjen hit när Lena fick en konstnärs­ateljé av Stockholms stad. Hennes fyra barn har vuxit upp här – och att hon kunde jobba hemma löste det problem som fortfarande bekymrar henne: att barn lämnas på dagis redan i ettårsåldern, ­innan de ännu har något språk.

–Det är för tidigt. Vet vi verkligen vad det innebär att kasta barnet ur modersfamnen när det just lärt sig tolka lite av en ordlös kommunikation med mamman?

Tro nu inte att vårt samtal blir en hyllning till moder-madonnakultur och jungfruideal, tvärtom. Lena Lervik kan ”inte nog hänga upp sig” på hur religionen förvridit Mariamodern till att bli sexuellt orörd. Hur ska vi kunna identifiera oss med en mamma som också är kysk? För henne står Maria för det mest urkvinnliga och urmoderliga som finns i oss: ­födande, ammande och livgivande. Allt det som kvinnlig visdom handlar om när hon läst biblisk historia och tagit del av forskning om den förhistoriska stora Gudinnan – kulten som fanns långt före vår tideräknings början.

Än i dag omger vi oss med nedärvda symboler för det urkvinnliga, förklarar Lena Lervik. Det är bara att de ligger så djupt invävda i våra moderna ord, riter och ritualer att vi knappast ser dem. Som runt den kristna Maria –den enda som överlevde i vår del av världen när fruktbarhetsriterna försvann och gudinnorna glömdes bort.

–Symbolerna runt Mariagestalten är desamma som i den urgamla kvinnokulten. Samtidigt ska hon representera en idé om själens orördhet. Men jungfrufödseln är en förvanskning av ordets ursprungliga betydelse, suckar Lena Lervik och kan inte sluta fråga sig varför jungfrudomen över huvud taget behövdes.

–Miraklet finns ju där redan, det allra största miraklet som vi ständigt förundras över: Nytt liv.

Så här var det, berättar hon: I kulten var en jungfru en fri och obunden kvinna, vilket gav ­jungfrufödseln en helt annan innebörd: Deras barn var ”födda av en”, alltså enfödda. Vid kyrkomötet i Efesos år 431 befästes dock att ordet jungfru skulle få betydelsen sexuellt orörd.

–Kvinnor har i alla tider vänt sig till modern med de specifika problem som kvinnolivet medfört, påpekar Lena Lervik. När kyrkan tog bort Maria som mellanhand mellan Gud och människa, borde man samtidigt tagit bort den straffande envåldshärskaren ur texterna. Det är där vi har det allvarligaste problemet.

–Varför kunde förresten Jesus ha en kvinna till mor, men inte en karl till far? Att ta bort sexualakten – så dumt, så alldeles urbota dumt. Jag kan inte nog hänga upp mig där. Konsekvensen blir ju att det andliga inte kan härledas ur något manligt.

Lena Lervik skakar på huvudet. Återkommer till temat ett varv till.

–Jag har verkligen försökt att förstå, fortsätter hon. Men någonstans tror jag det handlar om rädsla. Det mesta i livet springer ur rädslan. Män är egentligen ­väldigt rädda för kvinnor, mer än vi förstår. Och det är klart, vi kan ju skapa nytt liv. Tänk, att vår kropp har den möjligheten!

För henne är det ”männens kamp med sin egen sexualitet” som förändrat bilden av den förhistoriska stora Gudinnan till en kysk Maria. Kanske för att förutsättningen för allt det moderliga och trygga i kärleken är något mycket farligare: kvinnans lust, förmåga att ge liv, hennes kraft?

Lena Lervik lägger in allt detta i sina skulpturer. Så när hon ser Maria som direkt nedstigen från den gamla Gudinnans tid, tar hon också med en del av deras gemensamma symboler i sin relief Stella Maris – bland annat duvan (som varit symbol för fertiliteten och lusten), månen (som handlar om styrka och eviga kretslopp), bina (vars sexkantsbon språkhistoriskt associeras till sexualitet och vars vingar har med bröllopssång att göra).

–Kraften, lusten och sexualiteten tangerar varandra, bekräftar Lena Lervik. Finns det något som är så starkt i oss som sexualiteten? Det är ju en förutsättning för livet.

Sedan är hon noga med att ­påpeka att förutsättningen för nytt liv är att man känner sig hel, det vill säga att kropp och själ är ett. Därmed är hon tillbaka till ­allas vår längtan efter kärlek som en total förening.

Ändå – när du skapar dina modersskulpturer syns inte mannen över huvudet taget?

–Nej, för han finns ändå där som en förutsättning. Det är modern jag skildrar och den totala närvaron. Och jag tror den totala känslan av närvaro är det heligaste vi har i livet. Även de som säger att de haft en svår barndom har haft stunder av total kärlek. När man har ett nyfött litet barn framför sig kan man inte annat än älska, förundras över miraklet. Det är ögonblick som präntas in i det lilla barnet och i oss själva som ett datachip i själen.

Sedan säger hon att den här längtan efter fullständig förening utvecklas till en längtan efter gudsförening; även den härstammar från känslominnet av total existens. Vi är en del av Gud, så det är oss själva vi längtar efter, förklarar hon.

Det låter narcissistiskt?

–Nej, Gud är en del i oss. När jag säger att vi längtar efter oss själva, menar jag det som alla moderna terapier talar om – nämligen total närvaro i nuet. I meditationen, när vi skapar. Att inte tänka. Att inte tänka är lösningen.

Där är hon själv när hon skapar, i det inre rumsmedvetande som påminner om den språklösa totalnärvaron mellan mor och barn. Då blir Lena Lervik till och med en helt annan, och efteråt har hon inte kontakt med den delen av sig som åstadkommer skulpturerna.

Egentligen, berättar hon, har hon skapat alla modersfigurer som tröst för all ångest hon känt. Hon har behövt modersbilderna själv. Och hon har inspirerats av ­urmödrarna.

Till dessa räknar Lena Lervik också Mariagestalten, och skriver så här: ”Hon är ju en av oss! Som en gång om året, under ­julnatten eller kanske när livet ter sig som ett stort katastrofalt mörker …uppmanar oss att göra som Maria: Öppna oss för kärlek och ödmjukhet/för att något nytt i oss ska kunna födas.”

–Maria är en tröst för mig. Tänk vad som sker under julnatten, den mörkaste natten på året. Det är som blotet: Ett offer måste till för att något nytt ska födas. Det är en urgammal sanning.