Starkare skydd för barn som ser mamma bli slagen efterlyses från många håll. I förra veckans reportage från lekterapin på BUP Bågen använde sig somliga barn av polisapan som skyddande symbol i den fokuserade leken. Nu förbereds lagändringar för att ge dem detta skydd.
I Sverige lever cirka 200 000 barn i familjer där mammorna misshandlas, enligt organisationer som Rädda Barnen och Barnens rätt i samhället (BRIS). Dessutom lever många traumatiserade barn tillsammans med mammor som lämnat sina våldsamma män.
Under våren har regeringen presenterat lagförslag om att dessa barn ska få bättre stöd från socialnämnderna och kunna få brottsskadeersättning från staten.
Parallellt vill regeringen att en våldsam förälder ska få svårare att få gemensam vårdnad vid skilsmässa.
– Barnen är en utsatt grupp som är helt beroende av vuxnas stöd och hjälp. De förslag vi nu lägger fram är ytterligare ett steg framåt i detta viktiga arbete, säger justitieminister Thomas Bodström.
En vanlig kommentar från frivilligorganisationer och personer som arbetar med dessa barn är: ”bättre sent än aldrig.” Problemen uppmärksammades av kvinnorörelsen redan på 1970-talet. Ett stort steg framåt togs 1979, när barnaga blev förbjudet i Sverige. Men att barn även skadas indirekt genom att bevittna våld, fick inget gehör utanför kvinnorörelsen.
Under 1990-talet spred sig dessa insikter i forskarvärlden, både i Sverige och utomlands. Flera forskningsrapporter och avhandlingar visade att barn som bevittnat våld i hemmet ofta lider av så kallade posttraumatiska stressyndrom (PTSD) och andra problem.
Inte bara den fysiska, utan också den psykiska misshandeln av mamman kan vara nedbrytande för barnen, visar forskningen. Som psykisk misshandel räknas hot, förakt och vredesutbrott.
1995 lade statliga Kvinnovåldskommissionen fram sitt slutbetänkande, som tre år senare mynnade ut i regeringens proposition Kvinnofrid. Den innebar en rättslig förbättring för kvinnor som utsätts för våld av sina män. Men frågorna kring barnen sköts på framtiden.
I flera andra länder fick dessa frågor större genomslag. I Storbritannien började socialtjänsten ingripa mycket mer resolut, för att skydda barn i våldsamma familjer. I Nya Zeeland blev det 1995 ett brott mot barnet, när någon misshandlar en person som barnet har en nära relation till, och barnet ser eller hör detta. Även att utsätta barnet för risken att se eller höra våldet räknas därefter som brottsligt.
Efter att denna fråga utretts även i Sverige i början av 2000-talet, valde den svenska regeringen att inte se barnen som brottsoffer i juridisk mening. Dock genomfördes en straffskärpning, så att mannen som döms för att ha misshandlat kvinnan kan få strängare straff om barnen sett eller hört misshandeln.
Ett stort EU-finansierat forskningsprojekt har visat att Sverige – som normalt hamnar högt upp i den europeiska välfärdsligan - är betydligt sämre på att skydda och hjälpa dessa barn, än till exempel Storbritannien.
En av anledningarna sägs vara att umgängesrätt och gemensam vårdnad här prioriteras före skyddsaspekten. De svenska domstolarna dömer ofta till gemensam vårdnad, trots uppgifter om hot, våld och sexuella övergrepp. Socialtjänsterna väljer ofta att försöka medla mellan parterna, i stället för att konfrontera förövaren.
Kritikerna till detta anser att medlingen är naiv, eftersom kvinnan brukar vara alltför rädd för mannen för att våga hävda sig. Den engelske forskaren Keith Pringle, som deltog i EU-projektet, säger:
– Jag hade tidigare betraktat Sverige som en europeisk förebild. Men denna undersökning och andra visar att det svenska välfärdssystemets goda rykte när det gäller barnvänlighet kraftigt kan ifrågasättas. Internationellt finns en öppnare diskussion kring att mamman och barnet bör ha större inflytande på besluten om vårdnad och umgänge och starkare skydd.
De senaste åren har dock tecken på förändring börjat synas i Sverige.
Hösten 2004 lade Socialstyrelsen fram den uppmärksammade rapporten När mamma blir slagen till regeringen. I rapporten kritiserade Socialstyrelsen i stort sett alla inblandade utom de ideella kvinnoorganisationerna, när det gäller att se, skydda och hjälpa dessa utsatta barn.
Socialstyrelsen menar att det saknas ekonomiska resurser, eftersom frågan haft låg prioritet hos politikerna. Även samverkan mellan polisen, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin brister. Men ofta handlar det också om att vuxna inte inser barnens problem, och att barnen glöms bort.
Parallellt har Justitiedepartementet utrett hur dessa barn skulle kunna få en starkare rättslig status.
Den 26 januari i år föreslog regeringen ändringar i föräldrabalken med innebörden att ”om en förälder utsätter barnen eller någon annan i familjen för övergrepp, är det i princip bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden” samt att ”domstolen ska vara särskilt försiktig med att acceptera eller verka för en samförståndslösning i fall där den ena föräldern gjort sig skyldig till våld eller övergrepp mot barnet, den andra föräldern eller något syskon”.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2006.
Den 16 mars lade också regeringen fram en proposition som särskilt handlar om barn som bevittnar våld i hemmet.
I korta drag föreslås det att socialtjänstlagen, som reglerar socialnämndernas arbete, utökas så att barn som bevittnar våld i hemmet ska ses som offer för brott. Dessa barn ska också få rätt till en särskild brottsskadeersättning via statliga Brottsoffermyndigheten.
Justitieminister Thomas Bodström anser dock inte att barn bör betraktas som brottsoffer även i juridisk mening. Det ska inte som i Nya Zeeland räknas som straffbart när en vuxen utsätter barn för detta slags våld.
– Dels anser jag att barn inte hör hemma i rättssalarna. Barn ska inte behöva vara med om korsförhör och liknande, den världen är inte anpassad för dem. Dels anser jag att avgränsningarna i praktiken blir för svåra. Vad ska räknas som att bevittna våld? säger Thomas Bodström.
Brottsoffermyndigheten har varit en av remissinstanserna. Gudrun Nordborg, informationschef och jurist, är en av dem som arbetat med Brottsoffermyndighetens svar. Hon berättar att myndigheten förordade en kriminalisering.
– Vi har länge arbetat för den nyzeeländska modellen. Den kan ge barnen en känsla av att vara sedda och dessutom avlasta dem från skulden de ofta känner.
– Det är inte nödvändigt att ta in barnet i rättssalen. Brotten kan dokumenteras på andra sätt, till exempel om barnet självt ringt polisen eller genom polisens iakttagelser i hemmet.
Om barnen blir brottsoffer även i juridisk mening kan de tilldömas skadestånd från mannen i fråga, inte bara få ersättning från staten.
Gudrun Nordborg poängterar att det inte bara är små barn, utan även tonåringar, som drabbas.
– Vi vet att många barn och tonåringar faktiskt vill vara med ända in i rättssalen och vittna om vad de sett och hört. De vill berätta hur de och deras mödrar har drabbats och de vill få upprättelse, säger Gudrun Nordborg.
