Foto: Barbro Vivien

Med ojämna mellanrum träffar Firouzeh Mohajer nio andra feminister i Teheran för att göra tidskriften Kvinnornas årstid (Faslnamye zanan). Eftersom ämnena de skriver om kan räknas som omstörtande verksamhet gäller det för dem att vara försiktiga, eller kanske i första hand smarta.
När de ansökte om att få ge ut sin tidskrift registrerade de flera olika namn för att vara säkra på att kunna fortsätta publicera sina åsikter även om Kvinnornas årstid censurerades. Förut var man tvungen att skicka allt skrivet material till censurbyrån innan det skulle tryckas, men sedan några år tillbaka kontrolleras i stället distributionen.
– De flyttar gränserna hela tiden. Man vet aldrig vad man kan råka ut för. Det kan handla om personliga hot, att de stänger tidningen eller att man hamnar i fängelse, säger Firouzeh Mohajer.

Iranska kvinnors vardagsliv är överhuvudtaget besvärligt. I kollektivtrafiken sitter män i främre halvan av bussen, kvinnor i den bakre. Även om bara två män och 62 kvinnor vill åka så trängs kvinnorna där bak. Kvinnor får inte gå ut efter kl 21. Folk dömer kvinnor som horor om de röker offentligt eller skrattar lite för högt. Bara i lönndom dansar män och kvinnor med varandra på hemliga partyn i lägenheter i Teheran. Och de unga vuxna, uppväxta i den islamistiska revolutionens Iran, suktar efter att få smaka på den livsstil som de lär sig allt om på internetcaféerna.
I storstaden Teheran testar studenter, kulturarbetare och feminister politikens och religionens gränser trots vetskapen om att makthavarna ogillar självständiga konstnärliga och sociala uttrycksformer. På landsbygden är livet fortfarande centrerat kring boningshus och moské. Flickorna blir bortgifta innan de är tonåringar .
Sedan Mohammed Khatami kom till makten 1997 har de islamistiska stormarna mojnat något men för kvinnorna är fortfarande rörelsefriheten starkt begränsad. Många är djupt besvikna på Khatami.

Fler kvinnor än någonsin studerar dock vid universitetet (nu är de mer än hälften av eleverna vilket har fått myndigheterna att diskutera kvotering av manliga elever!). Iranska kvinnor driver företag, innehar höga politiska poster, regisserar filmer och klär sig i det senaste västerländska modet. Men för att gå ut så är de tvingade att dölja sig i chador. Det offentliga rummet tillhör mannen, liksom kvinnan tillhör mannen. Hon måste ha hans tillstånd för att resa, hans tillstånd för att arbeta, hon ärver bara hälften så mycket som han.
Ett exempel på hur absurt det kan bli är Irans kvinnliga vice president Massoumeh Ebtekar. När hon ska resa till en internationell klimatkonferens måste hon ha sin makes tillstånd för att få lämna landet.

Firouzeh Mohajer är en av Irans kvinnor som vill rucka på maktförhållandena och beskriva världen ur kvinnornas synvinkel. Hon var i Stockholm i början på sommaren för att delta i en konferens om könsmotsättningar i det mångkulturella samhället. Inbjudan kom i första hand från Kulturföreningen Idé (i samarbete med etnologiska instituionen vid Stockholms universitet).
Firouzeh Mohajers berättelse om hur kvinnorna har det i Iran ger en motstridig bild av världens mest religiösa och patriarkaliska samhällen.
Föredraget hölls på engelska, men när vi ses för intervju på ett café vill Firouzeh Mohajer hellre prata hemspråket persiska. Fataneh Faharani som var koordinator för konferensen följer med som tolk – och översättare, för Firouzeh har begärt att få frågorna i förväg. Sedan har hon noggrant skrivit ned svaren på papper.
Firouzeh Mohajer har dålig erfarenhet av journalister. Hon är känd i Teheran och har blivit tillfrågad om att få bli intervjuad, men hon tackar alltid nej. Där kan man inte lita på att det man säger blir det som hamnar i tidningen.

Här i Sverige gick det lyckligtvis att få ett ja till intervju, men Firouzeh reserverade sig i förväg för att svara på alltför politiskt känsliga eller personliga frågor.
När samtalet kommer igång är i alla fall inte ämnen som sexuella trakasserier, prostitution, mäns förtryck mot kvinnor, falska oskulder och andra brännbara ämnen alls omöjliga att diskutera.
Firouzeh börjar med att berätta om sina ungdomsår på 70-talet.
– Jag flyttade till Italien när jag var 23 år. Helst hade jag velat åka direkt efter gymnasiet, men pappa tyckte att jag var för ung. Därför stannade jag i Teheran och läste historia och italienska på universitetet hemma.
Hon stannade i Italien i åtta år och kom hem revolutionsåret 1979. Livet i det offentliga blev radikalt annorlunda och Firouzeh Mohajer har valt att kämpa mot förtrycket i sin feministtidskrift och i olika forskningsprojekt.

Initiativet till att ge ut en tidskrift kom från den iranska feministen Nooshin Ahmadi. Här har alla texter som stöder kvinnornas kamp sin givna plats.
– Det är mest texter av teoretisk natur, men också intervjuer, reportage, artiklar om kvinnor som arbetar och försörjer sina familjer, om politiskt aktiva kvinnor, kvinnor som sitter i fängelse till exempel. Texter av västerländska feminister har sin givna plats. Kvinnorörelser i andra länder skildras också. Läsarna är mest från medelklassen som bryr sig om kulturella frågor.
Att tjäna några pengar på tidskriften är det knappast tal om, snarare tvärtom.
– Man ger bort den till vänner och bekanta.

Vad kan ni inte skriva om?
– Kanske kan man skriva om allt ... det beror mest på hur man skriver det. Speciellt efter reformismen har det blivit något lättare. Men vi kan inte ifrågasätta islamiska lagar, utan får gå runt problemet… Det finns alltid en gräns för hur kritisk man får vara.
Något av det allra viktigaste för de tio kvinnorna i redaktionen är att skildra livet i Iran ur kvinnlig synvinkel. Det innebär bland annat att hitta nya ”feminina” ord för olika företeelser och kritisera lagarna, att skriva om dagliga vanor, våld mot kvinnor, det orättvisa utbildningssystemet.

De tre viktigaste frågorna för feminister i Iran är enligt Firouzeh:
– Lagen, synen på kvinnan och kvinnors arbete. Som det är just nu så är det ett slags ‘gender apartheid‘ i Iran. Ingen internationell organisation verkar ta det på allvar. Utbildningssystemet är helt olika för män och kvinnor till exempel.
Tusentals unga kvinnor rymmer varje år hemifrån, många av dem hamnar i prostitution. I Teheran finns ett par hundra bordeller. Trots att prostitution är förbjuden i lag, har den brett ut sig och de prostituerade är allt yngre. Delvis beror det på att den ökade fattigdomen har slagit hårt mot kvinnor. Firouzeh Mohajer har ytterligare en förklaring.
– Desperata kvinnor lämnar sina hem i protest mot en mängd olika saker. Motstånd mot könsförtrycket är en av dem. De är inte ute efter att leta upp en man att ha sex med. Många är oskulder. De vill flytta gränser, utmana samhällsförtrycket. Men många av dem vet mycket litet om hur det är i samhället utanför hemmet.

Firouzeh rymde själv hemifrån när hon var 12 år. Men det blev ingen lång tur. Hon sprang rakt i armarna på en av sina lärare som såg till att hon vände hemåt igen.
– Jag ville upptäcka alternativet till det liv där hemma som jag inte tyckte om. Ungdomar som lämnar hemmet ska inte få etiketten ”bortsprungna”. Samhället måste erbjuda dem plats. Som det ser ut nu har de inga chanser att leva utanför hemmet. Även om flickorna som rymmer är lyckliga nog att hitta en man måste de alltid bära med sig att de varit ”gatflickor”. Många av dem blir tyvärr missbrukare.
– Före revolutionen var det ovanligt med gatubarn och prostitutionen var begränsad till vissa kvarter i Teheran.

I dag hamnar till och med välutbildade kvinnor i prostitution. Är kvinnorna skilda räknas de som lätta byten och får stå ut med olika former av sexuella trakasserier på jobbet. Många får också direkta eller mer subtila önskemål om sexuella tjänster för att få högre lön eller andra förmåner. Den som är ensamstående med barn kan ha väldigt svårt att säga nej.
För att lära sig mer om svensk kvinnokamp passade Firouzeh på att besöka kvinnojourer, kvinnovetenskapligt centrum, Roks (riksorganisationen för kvinnojourer), iranska kvinnoaktivister och olika forskare på Stockholms universitet under sin vecka i Sverige .

Alltfler jurister, läkare och lärare i Iran är kvinnor. Enligt ett beslut 2002 skall cirka 400 kvinnor utbildas till poliser. Och studentskorna har krav, till exempel vill de inte gifta sig med outbildade män.
Visst är det en liten klick i ett stort samhälle, men ändå en grupp att räkna med framöver.