Yarella Safar.
Foto: Caroline Tibell
–Hörnet är alltid paxat för mig. När jag sitter med ryggen mot väggen blir jag inte störd av ljud bakifrån.
Yarella Safar, 26, förklarar varför hon just bett att få byta plats med mig på det fik där vi ska göra intervjun. Efter ständiga öroninflammationer som liten lider hon av kronisk otit och har fått byta vänster trumhinna två gånger. Hon hör sämre på det örat och har tinnitus i båda. Dessutom är hon ljudöverkänslig. Höga ljud gör fysiskt ont. Då sticker det som nålar i öronen och gör ont i hela huvudet. Ofta syns det på henne, säger hon, hon blir liten, stel och spänd.
–Barnskrik och diskskrammel är värst. Jag har blivit väldigt duktig på att diska tyst, säger hon med ett leende.
Andra hemska ljud är höga toner, skrapet från stolsben, pyset från bussdörrar som öppnas, svischet från X2000 när det sveper förbi pendeltågstationen hemma i Upplands Väsby och gnisslet i gamla tunnelbanevagnar.
–Kommer ett gammalt tåg kliver jag inte på utan väntar på nästa.
Det lugnare fik hon föreslagit för vårt möte visar sig ha slagit igen. På stället vi hamnar på blir jag plågsamt medveten om den bullrande gatan utanför, kaffemaskinens höga pysande, stolarnas skrap och de omkringsittandes höga röster. Jag oroar mig för hur Yarella Safar ska klara av allt oväsen, men hon försäkrar mig om att det går bra.
–Jag är inne i en väldigt bra period just nu. Under en dålig period skulle jag aldrig ha kunnat sitta här.
Jag blir inte helt övertygad eftersom hon i samma andetag berättar hur hon spände sig i hela kroppen när den latte hon beställt ljudligt gjordes i ordning.
–Då tänkte jag ”den är snart klar, det är snart över” för att stå ut.
En bra period, när hon tål och kan hantera ljud bättre, kan vara i en vecka eller några månader. Ljudöverkänsligheten blir ofta värre om hon har det stressigt och inte hinner slappna av eller ha tid för sig själv.
Räddningen i de flesta situationer är de formgjutna öronproppar hon ständigt bär med sig i handväskan. De få gånger hon glömt dem vänder hon hem direkt för att hämta dem.
Hur påverkar det dig att vara ljudöverkänslig?
–När jag är mer känslig påverkar det mig väldigt mycket. Jag spänner mig, blir trött i huvudet och kan inte tänka. Minnet sviker och jag har svårt att fokusera. Dessutom påverkar det mitt humör och jag kan känna mig deprimerad.
Men ljudöverkänsligheten begränsar inte hennes liv, försäkrar hon. Det tillåter hon inte. Hon går på middagar, bio, krogen och diskotek liksom andra i hennes ålder. Med skillnaden att hon har öronpropparna på. I ett stort sällskap kan hon inte hänga med om alla pratar i mun på varandra. Då lutar hon sig tillbaka och ”stänger av” tills det är någon som talar direkt till henne.
–Jag mår bättre när jag gör saker som jag tycker är roligt. Det fungerar inte för mig att inte träffa folk, jag är social. Men jag kan inte tala för alla. En del ljudöverkänsliga kan inte arbeta eller röra sig ute i bullriga miljöer. De kan bli väldigt isolerade.
Det senaste halvåret har Yarella Safar varit ordförande i intresseföreningen Överkänslighet för ljud i Stockholms län (ÖFL). Föreningen, som är en del av Hörselskadades riksförbund (HRF), har drygt hundra medlemmar.
–Men vi har inte så stor uppslutning på våra medlemsmöten. De flesta kan, just på grund av sin överkänslighet, inte vara i en lokal tillsammans med många andra människor. Så den mesta kontakten sköts över nätet.
Enligt en forskningsstudie från 2002 lider sex till åtta procent av befolkningen av ljudöverkänslighet. Många som gör det har, liksom Yarella, även en hörselskada och/eller tinnitus. Och de hörselproblemen är stora i Sverige. Över en miljon människor har någon form av hörselskada och ungefär lika många lider av tinnitus i olika grad.
Som ordförande i ÖFL vill Yarella Safar sprida information om ljudöverkänslighet.
–Det är inte många som vet vad det är. Och själva ordet ”överkänslighet” associerar de flesta med gnäll.
Själv brukar Yarella börja med att säga att hon är hörselskadad – det vet folk vad det är.
–Men en del reagerar som om de tror att jag är dum i huvudet. De börjar tala överdrivet långsamt.
Yarella Safar arbetar i receptionen på polisen i Täby. Där sköter hon bland annat anmälningar och passärenden. Alla på hennes arbetsplats vet om att hon har en hörselskada och de är väldigt förstående, tycker hon.
–Men ibland glömmer de sig. Att jag har en hörselskada syns ju inte på mig.
Hon tycker att det är viktigt att informera alla i sin omgivning. Att förklara vad som fungerar och inte så att man kan bli vettigt bemött och få den hjälp man behöver. På jobbet har hon en favoritplats i receptionen och hon väljer alltid en viss plats – i ena hörnet, med ryggen mot en vägg – i matsalen. Är hon extra ljudöverkänslig en dag kan hon be att få göra andra arbetsuppgifter, som att jobba med hittegods, så att hon inte utsätts för lika mycket ljud.
Hemmet har hon inte anpassat så mycket mer än att alla stolar har tassar. Och nyligen köpte hon och hennes man en extra tyst dammsugare så att även hon kan dammsuga ibland. Förut fick hon stänga in sig i ett annat rum när hennes man dammsög.
–Min man är väldigt förstående. Han ser på mig när jag behöver ha det lite lugnare omkring mig. Både han och jag kommer från stora familjer och har många syskonbarn, men alla barnen vet att de inte kan skrika hemma hos oss. Konstigt nog klarar jag av att hantera min egen familjs röster bättre än andras – det är nog för att jag är så van vid dem.
