Läkare minns en del patienter bättre än andra. Annika Eklund-Grönberg glömmer aldrig kvinnan hon mötte när hon arbetade som distriktsläkare på en vårdcentral i ett område i Stor-Stockholm där medelinkomsten är låg. Kvinnan kom ganska ofta eftersom båda barnen hade kroniska sjukdomar.

– En dag satt hon i väntrummet med ett av barnen och var sig inte riktigt lik. Jag ropade in henne och hon berättade att hon hade fått alla tänder utdragna och att hon, i väntan på att gommen läkte, inte kunde ha protes.

Det var en svensk kvinna, hon hade inga missbruksproblem, ingen psykisk sjukdom och arbetade på förskola.

Annika Eklund-Grönberg tycker att det är ett tydligt exempel på den ojämlika vården. Hon anser att en så viktig del av hälsan som tänderna borde falla under den allmänna sjukförsäkringen. Kvinnan hade inte haft råd att sköta sina tänder på ett sätt som hade kunnat förhindra att alla tänder drogs ut.

Hon hade inte heller råd med implantat utan blev tvungen att ha hel tandprotes, vilket är mycket ovanligt även bland äldre i dag. Att tandläkaren inte sjukskrev kvinnan i väntan på att gommen läkte och att hon själv inte vågade protestera är också en del av ojämlikheten.

– Det ska till mycket självförtroende att möta 20 barn och deras föräldrar utan tänder. Men kvinnan hade så mycket att tänka på med sina sjuka barn och var inte van att be om något för egen del, säger Annika Eklund-Grönberg, som i dag arbetar som distriktsläkare vid Trollbäckens vårdcentral i Tyresö.

Det här hände i slutet av 90-talet och blev en ögonöppnare för Annika Eklund-Grönberg.

– Efter den händelsen har jag lättare sett och reagerat över hur olika verkligheter det finns mitt i vår vanliga svenska vardag och hur det påverkar individens hälsa.

När sjukvårdens resurser är begränsade och det inte finns tydliga riktlinjer för vilka patienter som ska prioriteras är det de starka som vinner, menar hon.

– De som är verbala, har tid att sitta i telefon, kan ta sig förbi telefonväxlar och har kontakter, de tar sig fram. Det behöver inte vara att man köper sig förbi, men är du välutbildad och vet vilka kodord som gäller och vilket sjukhus som tar emot är det naturligtvis lättare än om du är lågutbildad och kanske har svårt att uttrycka dig. Det är inte konstigt att det blir så, men det är ett elände.

– Jag tror att vi läkare ibland har svårt att inse att lågutbildade kan hamna i ett känslomässigt underläge hos oss. Vi tycker ju att vi är så demokratiska och lättsamma.

Hur verbal och insatt måste man vara hos doktorn, räcker det inte att säga att man är trött och peka var man har ont?

– Jag träffar varje dag patienter som säger att de är trötta. Trött kan vara så mycket. Att inte orka gå uppför backen, att sitta och somna på sammanträden eller att inte tycka att något är kul. Det krävs att du har intresse att ta reda på vad det egentligen är och framför allt att du har tid. I dagens läge har vi väldigt lite tid inom sjukvården, då är det den som bäst kan förklara sina behov som lättast kommer fram.

Att bedöma vad olika symtom eller beskrivningar står för är naturligtvis lättare om det är en person med liknande bakgrund som en själv. Annika Eklund-Grönberg berättar om när hon jobbade i ett område med många invandrare från turkiska landsbygden. De unga mammorna blev rädda och förtvivlade när deras barn var lite lösa i magen.

– I början tänkte jag ”tjafsiga mammor”. Det var lätt att tänka så ända tills jag insåg att de hade sett ganska många syskonbarn och kusinbarn dö i diarré. Det är en mycket farlig sjukdom i deras hemland.

Annika Eklund-Grönberg tog sin läkarexamen 1977 och har med åren arbetat upp både erfarenhet och pondus. Men ändå kan det ibland hända att hon suckar i kafferummet efter ett patient­besök. ”Hur sjutton fick han mig att skriva den här remissen, så brukar jag aldrig göra.”

– Det är patienter som är väldigt övertygande på något sätt, om jag kunde sätta ord på det skulle jag inte ramla i fällan.

Hon tillhör inte de läkare som rekommenderar friska att göra regelbundna hälsokontroller, ungefär som man besiktigar bilen. Men på hennes vårdcentral, och i andra välbärgade storstadsområden, är det vanligt att fullt friska, högutbildade kvinnor i 30-45-årsåldern vill mäta sina blodfetter, trots att de inte har en enda riskfaktor.

– De är inte särskilt oroliga, men de vill maxa allt.

Annika Eklund-Grönberg ser en trend, som hon tror är ett storstadsfenomen, med en stor, välutbildad, relativt ung, frisk och kompetent grupp som ägnar väldigt mycket tid åt sin hälsa.

Men det finns andra grupper som är i större behov av vård, till exempel ensamstående mammor med flera småbarn. Annika Eklund-Grönberg tycker att politikerna borde styra genom att höja ersättningen för sådana grupper.

Hälsokontroller kan vara ett bra sätt att hitta riskpatienter, men det är inte rökare, överviktiga och de som dricker för mycket som ringer vårdcentralen och beställer tid för kontroll. Den gruppen tror Annika Eklund-Grönberg skulle kunna fångas upp av företagshälsovårdens rutinmässiga kontroller. Men då gäller det att företagshälsovården fungerar så bra att de anställda vågar berätta hur de har det.

Flera studier visar att högutbildade oftare får specialistvård och nyare mediciner, men Annika Eklund-Grönberg ifrågasätter om det alltid är lika med bättre vård.

– Man hör ibland den förutfattade meningen att det är bättre att komma till en specialist än en allmänläkare från start. Men det vågar jag faktiskt säga att det inte är, du kan bli utsatt för en väldig massa onödiga undersökningar.

– Hjärtläkare till exempel har förstås mycket starkare åsikter om att behandla förhöjda blodfetter tidigt. De ser bara de som blivit sjuka av det. Jag som allmänläkare ser många som inte är sjuka trots förhöjda blodfetter och jag ser de som fått behandling och mått dåligt av den.

Att få en ny och dyr medicin behöver inte heller nödvändigtvis vara bättre än att få en gammal, billig och beprövad. Ibland kan det vara sämre.

Annika Eklund-Grönberg tror att hälsogapet mellan höginkomsttagare och låginkomst­tagare kommer att öka eftersom klyftorna i samhället ökar. Lågutbildade äter sämre, rör sig mind­re och har mer oro för olika saker.

– De här skillnaderna beror inte så hemskt mycket på hur vi läkare behandlar våra patienter, jag vill inte tro det i alla fall.