När Glenn Sten började i ridterapi var hans enda erfarenhet av ridning att ha suttit på en ardennerhäst några gånger som riktigt liten. Han hade hört sin pappas historier om farfar som var häståkare under 1900-talets första decennier. Men han hade aldrig någonsin tänkt tanken att bli ryttare.

Innan han fick sin stroke var han inbiten egenföretagare som körde grävmaskin 75 timmar i veckan och tjänade bra. Någon hobby fanns det inte tid för.

För Glenn Sten innebar den massiva hjärnblödningen att han numera är så gott som förlamad i höger­sidan. Hans stroke påverkade inte talförmågan, även om han emellanåt tycker att orden rinner till lite långsammare än förut.

Glenn Sten fick erbjudandet att delta i ridterapi när Gunilla Silfverberg, professor i vård­etik vid Ersta Sköndal högskola och sjukgymnasten och ridterapeuten Pia Tillberg, startade sitt forskningsprojekt. Gunilla Silfverberg ville ta reda på om rid­terapi kunde stimulera lusten till lärande och bidra till ett nytt och värdigt liv för människor som i vuxen ålder drabbats av en hjärnskada. Kunde ridning bli en väg mot ”det goda livet” som verkade så fjärran strax efter skadan?

När Glenn Sten fick frågan om han ville vara med tvekade han inte länge.

– Klart att det är värt att pröva, tänkte jag. Inte för att jag visste vad de var ute efter precis, mer än att ridning kunde vara bra för balansen i kroppen.

Glenn Sten berättar att han hade provat traditionell sjukgymnastik tidigare efter sin stroke. Han var ganska nöjd med den också, men ridterapin blev så mycket mer meningsfull. I dag är han riktigt hästbiten och håller ögonen öppna för nya möjligheter att rida.

Hur kändes det att prova ridterapi första gången?

– Stallmiljön kändes van faktiskt. Det var som att komma tillbaka till barndomen lite grann.

Men hur var det att sitta högt uppe på en stor häst när man inte har kontroll på sin kropp?

– Jag var aldrig rädd.

Glenn Sten går bort till den stora svarta hästen Cuba och stryker honom över mulen.

– Djur har aldrig tanken att göra dig illa. Det är så positivt att umgås med de här stora djuren.

Bättre gångförmåga och balans är två tydliga resultat för Glenn. Han visar fram käppen och pekar hur många centimeter längre han blivit sedan bland annat ridterapin fått honom att räta upp sig.

– Förut såg man ut som lutande tornet i Pisa. Nu är jag bra mycket rakare i gången, säger Glenn.

Han var väldigt spastisk i ryggmusklerna i början, men efter 2–3 terapisessioner släppte det lite.

Sjukgymnasten Pia Tillberg, som har lång erfarenhet av patienter med neurologiska skador, förklarar att många som får förslaget att prova rid­terapi blir förvånade. De tänker kanske ”Men jag som inte ens kan gå på toa själv, hur ska jag komma upp på en häst?” Tack vare personal som vet hur man assisterar går det alldeles utmärkt.

– Många som har drabbats av något så extremt som en hjärnskada blir lite av fatalister. De har varit nära döden och säger att de inte är lika rädda efter stroken. De flesta vi har frågat har velat prova ridterapi.

Pia Tillberg förklarar att när hästen skrittar ger det en genomgripande rörelse i kroppen hos ryttaren. Lederna rör sig som när man går normalt. Detta sker 3000 gånger under ett ridpass på 30 minuter. För den som är halv­sidesförlamad frammanar hästen aktivitet i båda sidorna, oavsett personens muskulära förmåga. Att hålla sig i balans till hästens rörelser ger en varierad och intensiv träning.

– Man går fast man sitter i ­sadeln, förklarar Pia. Glenn har fått jobba mycket på att hitta mittpositionen i sadeln. Det är svårt att bevara den när man har så stor motorisk påverkan som en stroke kan innebära.

Höger-vänsterbalansen kan förbättras, vilket är mycket viktigt. För den som inte längre har full förmåga att styra sin ena sida förflyttar automatiskt sin känsla av var mitten på kroppen sitter mot den starka sidan. Därför är det vanligt att man tränar upp sin friska sida medan den andra blir allt svagare. En kroppsskada gör så gott som alltid att man får en förändrad kroppsposition.

– Ridterapi är ett sätt att återta kunskapen om hela kroppen, förklarar Pia Tillberg medan hon instruerar en lyckligt leende Glenn Sten som rider runt på hästen Cuba.

Han sitter stiligt i sadeln när han skrittar eller travar runt i ridhuset. Men inte en enda förskjutning undgår Pia Tillbergs vakande blick.

– Jag påpekar positionen hela tiden. Det blir en kroppskännedomsträning. Till slut känner han den själv, säger Pia Tillberg.

Begränsningen finns alltid där, men man kan mer än man tror.

Efter en längre period med ridterapi åkte Glenn och de övriga deltagarna i forskningsprojektet till Toscana för att rida tillsammans med en instruktör, en rid­terapeut och en assistent. Där lärde han sig att rida lätt (att ömsom ställa sig upp och sätta sig ned i sadeln medan hästen springer), ett stort steg för den som inte kan lita på kraften från den ena sidan av kroppen. Men motivationen var så stark. Detta är en av de stora fördelarna med rid­terapin. Fastnar man för ridningen och hästarna är belöningen stor och man kan utvecklas långt mycket mer än man trodde var möjligt.

– Det fina med ridterapin är att rehabiliteringen får ett så meningsfullt sammanhang. Det är inget fejkat utan en statusfylld sport som många ägnar sig åt. Ändå är det knappast som att surfa på en räkmacka att gå i rid­terapi. Det är kallt, bökigt och kämpigt – men trots allt lustfyllt.

Ryttaren måste också, hur skadad han eller hon än är, vara lyhörd för hur hästen tar emot hjälperna (instruktionerna som ryttaren ger hästen). Hästen ursäktar ingen. De problem man har med sin egen kropp flyttas från ut från en själv.

– Och man måste planera för att ha grönsaker hemma för att göra hästen glad efter lektionen! påpekar Glenn.

– Men oj vad man kan imponera på en middag när man säger att man rider trots att alla har sett att man kom dit med både färdtjänst och rullstol. Sånt ökar motivationen att jobba vidare, att ta ansvar för sin egen friskvård, tillägger Pia Tillberg.

Men måste man inte träna flera gånger i veckan om det ska ha en bra effekt?

– Nej, det måste man inte. Men visst vore det bra för många att rida oftare än en gång i veckan. Två gånger vore rimligt, tre skulle vara mycket intensiv rehabilitering. Men det är tidskonsumerande och de flesta har ju ett liv vid sidan av ridningen också. Jobbar du är en gång i veckan utmärkt.

Inte trodde Glenn Sten att han skulle bli en sån som åker på ridsemester i Toscana när han med van hand styrde sin grävmaskin i Södra länken för några år sedan. Då var han egenföretagaren som styrde sin skopa med fingertoppskänsla, nu kallar han tyglarna för ettgreppsblandaren. Livet är helt annorlunda och mycket är besvärligt efter stroken, men det finns tydliga ljuspunkter i till­varon. Ridning är en av dem.