– Se möjligheterna! uppmanar Kerstin alla som nyligen fått diag­nosen MS.

Kerstin Kjellin fick sin diagnos som 22-åring. I dag är hon 41. Hon har bara haft två skov. Efter det första skovet (intensivt skede i sjukdomen) återgick hennes hälsa till det normala, men efter det andra gick sjukdomen över till den så kallat sekundärt progressiva sorten då man långsamt blir sämre utan fler skov.

– Jag har inte haft perioder när jag har varit jättedålig fast jag har haft MS i nästan 20 år nu. Därför har jag långsamt hunnit med att ändra mitt sätt att göra saker. Nu använder hon rullstol sedan sex år tillbaka.

Ett lyft i livet var när hon kom till Rekryteringsgruppen på Bosön. Där fanns det så många positiva människor och hon fick möjlighet att gå i rid­terapi. En dag i veckan finns ridning som alternativ till annan träning.

Eftersom Kerstin hade ridit från mellanstadieåldern tills hon var runt 20 var det som att komma hem igen att sitta upp på hästryggen.

– Fast jag måste förstås rida på ett helt annat sätt idag. Det går inte att jämföra. Men känslan var helt fantastisk. Jag hade faktiskt gett upp hoppet för gott om att rida igen. Bara att komma upp på hästryggen verkade omöjligt.

Linda Wijkader på Rekryteringsgruppen övertygade henne om att det inte skulle bli något problem. Hon är van att assistera ryttare med funktionshinder.

– Jag tror inte att det går, sa jag ändå. Jag går med stöd en liten bit bara och man måste kunna stå på benen för att få lov att rida.

Kerstin Kjellin fick rida en gång i veckan i tre terminer. Sedan var hon tvungen att ge sin plats till andra funktionshindrade som skulle få prova att rida.

När vi ses i ridhuset en måndagsförmiddag har Kerstin inte ridit på flera månader.

– Nu är jag reserv på måndagarna när Rekryteringsgruppen har tider i ridhuset. Eftersom jag jobbar på Söder kan jag snabbt köra till hit om chansen att rida dyker upp.

– Känns det att det är längesen sist? frågar sjukgymnasten Pia Tillberg som leder ridterapin.

– Nej, det är som att cykla, ­ropar Kerstin från hästryggen.

Det man måste vänja sig vid när man har ridit förut, men har fått en sjukdom som MS, är att kroppen inte reagerar inom den tidsram man har tänkt sig, förklarar Pia Tillberg. Idag har Kerstin realistiska förväntningar på sin kropp.

– Men är man nyskadad eller har haft ett skov måste man ”omautomatisera sig”, säger Pia Tillberg.

Muskelkraften finns där inte längre. Nu rider Kerstin genom att styra med tyglarna och, allra mest, genom att flytta vikten. Pia Tillberg lär henne att kommunicera på nya sätt med hästen.

– Det är en aha-upplevelse varje gång. Hästen känner och hör. Jag kan mest tänka på mina skänklar. Jag förstår egentligen inte att det kan fungera, säger Kerstin.

Pia Tillberg ropar till henne att släppa skänklarna. Fötterna har klamrat sig fast runt hästen Trojas mage och gör henne lite förvirrad. Det är tröttsamt för Kerstin också.

– Det är bra att träna på att släppa muskelaktivitet också, förklarar Pia.

Kerstin gör snygga volter och sitter rak i ryggen. Bara i trav blir det lite skumpigare. Hon har svårt med balansen och måste hålla koll på den hela tiden.

– Övergången från trav till galopp skulle jag nog inte klara.

– Men det märks att hon har ryttarbakgrund, kommenterar Pia Tillberg.

Kerstin har utvecklats mycket som ryttare de senaste åren. Förs­ta gångerna var det vingligt.

– Du lutade dig bakåt mycket och var spänd som en sprättbåge, särskilt i halsen.

Pia Tillberg beskriver hur de tillsammans har jobbat på att få ned tyngdpunkten i kroppen, inte minst mentalt. Den ska sitta i bäckenbotten.

– Inget tränar bålstabiliteten bättre än ridning. Den ger också möjlighet att bibehålla rörlighet genom sina komplexa rörelser.

– Ja, i början ville man hålla emot. Det är när man släpper kontrollen som det funkar, säger Kerstin.

Kerstin Kjellin tränar inte bara till häst utan går regelbundet på olika pass för rullstolsburna på Bosön som ligger på Lidingö.

– Jag tränar arm- och bencykling, olika bollsporter, qigong, styrka på mattan, ja allt utom vattenträning för bassängen på ­Bosön är för kall för mig.

Där finns också möjlighet att prova kajakpaddling, skridskokälke och andra utomhussporter.

– Jag hittade dit tack vare en annons i en neurologitidning. Jag gillar att göra saker tillsammans med andra.

Ibland kör hon till Kista på torsdagskvällarna för att gå på Friskis & Svettis pass ”Öppna dörrar” där en av två ledare är rullstolsburen och visar hur man gör rörelserna sittande. För övrigt är det vanlig jympa i cirkel.

– Fast ridningen ger så mycket mer. Det är subtil träning. När jag kliver av hästen känner jag att hela kroppen har jobbat. Då kan jag inte gå en meter, jag har förbrukat mina ben totalt.

Kerstin säger att hon har läst på Pia Tillbergs hemsida att när man sitter till häst är det som om man går, det är samma rörelsemönster, och tränar kroppen på liknande sätt.

– Det är väl därför man är så ­tagen efteråt.

Till vardags jobbar hon heltid som jurist på Skatteverket. En dröm om framtiden, långt bort när hon inte ska jobba heltid längre, är att få en assistenshund som kan göra en massa praktiska ­saker som att spola vatten, lägga in tvätt i tvättmaskinen, plocka upp ­saker.

– Jag skulle kunna gå ut med hunden med hjälp av min elmoppe. Fast det gäller verkligen att ha tid att gå ut med den, säger hon.

Att köra mycket rullstol är slitsamt för ryggen med alla trottoarer som lutar nedåt gatan för vattenavrinningens skull. Det kräver icke minst att man är stark i armarna.

Alldeles nyligen fick Kerstin möjligheten att testa rullstolsvänligheten i några städer runt Medelhavet. Tillsammans med sin sambo och tre andra par i bekantskapskretsen gjorde hon en Medelhavskryssning. Kerstin fastnade för Korsika. Framförallt för att det är en så oerhört vacker ö, men staden de ankrade i, ­Ajaccio, visade sig också vara mycket rullstolsvänlig. Där var asfalten plan och fin och trottoaren var nedsänkt vid övergångsställena. Annat var det i Neapel. Kullerstensgator med stenar som flyttade på sig och tokmycket trafik förstörde intrycket.

I Tunis rullade hon inte längre än till marknaden i hamnen. Där var det 37 grader varmt och orken räckte inte till några äventyrligheter. Båten utgick från Mallorca och stävade vidare under nattetid för att ankra i en ny hamn varje dag.

Kerstin Kjellin tycker att Sverige har blivit betydligt mer handikappvänligt för varje år. Gatorna är bättre, restauranger, hotell, museer och olika turistställen är generellt bättre på att skriva om platsen är lättillgänglig för rullstolsburna eller inte. Men det är inte bara Neapel som är ett undantag från detta, enligt Kerstin.

– Göteborg med alla sina kullstenar är ingen höjdare för oss rullstolsburna. Min sambo kommer därifrån och han ville nog gärna att vi skulle bo där, men det känns som om jag snart skulle få njurpaj på de där gatorna. De är inte alls lika anpassade som Stockholms gator.

Det är viktigt att hålla sig i form för att orka rulla långt i vardagen. Ridningen ger såväl muskelstyrka, balans som en frihetskänsla. Kerstin har tur. Det har tillfälligt blivit en plats i ridterapin ett tag framöver. Några veckor i alla fall. Kerstin ser strålande glad ut. Att få ha ridning varje måndagsförmiddag att se fram emot är guld värt.

– Efter ett ridpass går jag och flinar hela dagen...