Fyra av tio svenskar lider av återkommande eller ihållande smärta. Ofta blir dessa patienter skickade runt i vården utan att få någon egentlig hjälp.
I dag har många av dem som går till vårdcentralerna runt om i landet psykiska orsaker till sina besvär. Flera forskare har kommit fram till att runt 30 procent av dem som söker primärvård har en så pass påtaglig psykologisk problematik att de skulle behöva av psykologisk hjälp. Vissa hävdar till och med att det handlar om hälften av alla patienter.
Det är en glidande skala, där det förstås är omöjligt att ange antingen fysiska eller psykiska orsaker till symtomen. En stor andel av dem som söker för kroppsliga besvär, som ryggont, muskelsmärtor, hjärtklappning, yrsel, magont, förstoppning eller sömnproblem, har ofta en bristfällig insikt om sambandet mellan deras psykiska och fysiska hälsa.
Det här är en grupp patienter som är enormt kostnadskrävande. Många av dessa människor är eller blir kroniskt sjuka, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
I den industrialiserade världen är, enligt WHO, depression den sjukdom som medför störst kostnader för samhället. Ofta överkonsumerar deprimerade patienter både läkemedel (inte enbart psykofarmaka) och kroppslig och psykiatrisk vård. Depression ökar dessutom risken för att drabbas av till exempel hjärtsjukdom, typ-2-diabetes och också en alltför tidig död. I dagsläget kan man räkna med att i stort sett varannan kvinna och var fjärde man någon gång i livet kommer att drabbas av depression och debutåldern tenderar att sjunka.
Att stress påverkar vår fysiska hälsa är det ingen som motsätter sig i dag. Men hur behandlas stressrelaterad sjukdom i vården?
Fyra av tio svenskar lider av återkommande eller ihållande smärta, enligt Arbetslivsinstitutet. Ryggont, som är en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning i dag, har inte sällan till en del psykiska orsaker. Ofta blir dessa patienter skickade runt i vården utan att få någon egentlig hjälp.
Vilka krav ställer dessa patienter på läkaren? Vad lär sig läkarstudenterna om psykosomatisk sjukdom under utbildningen?
- Psykosomatik är inget eget ämne och borde inte vara det heller. Men medvetenheten om dess
betydelse har funnits länge och vi arbetar nu med en reformering av utbildningen där vi vill infiltrera psykosomatiken mer, säger Anders Hjerpe, ansvarig för läkarprogrammet i Stockholm.
Anders Hjerpe menar att det trots allt har hänt en del de senaste decennierna. När han själv gick sin läkarutbildning på 70-talet hade man inte lika stor förståelse för den psykiska sidan av vår hälsa.
- Då kallade man fibromyalgipatienter för SVB-kärringar (Sveda, Värk- och Bränn). Man hade också en helt annan vård i praktiken. Patienterna låg inlagda på sjukhus i högre grad och under längre perioder. I dag finns huvuddelen av patienterna i öppenvården. Och det måste avspeglas i utbildningen. Där kommer ju det psykosomatiska perspektivet in mer.
Åsa Nilsonne är ställföreträdande programrektor för läkarstudenterna på KI och hennes uppfattning är att det är en självklarhet att utbilda läkare som har kunskap om att kropp och själ hänger ihop. Hon tycker att det perspektivet dyker upp rätt ofta på utbildningen.
- I dag behöver vi inte diskutera om det finns psykosomatik, det vet vi. Och vi integrerar perspektivet bland annat på psykologikursen, där vi talar om beteendemedicin - hur man hanterar en sådan här patient.
Lär ni läkarna att vara diagnosinriktade eller helhetsinriktade?
- Det där är en tvåstegsraket. När man kommit fram till att det inte finns några fysiska orsaker till symtomen får man jobba vidare utifrån det. Det ultimata är nog att samarbeta med en psykolog.
Varför görs det inte oftare?
- Det är kanske inte solklart för den som anställer folk att den kompetensen behövs. Men jag hoppas att vi kommer till ett läge där det är självklart. Vi vill att våra unga doktorer inte bara ska ha ett receptblock med sig ut, utan att de ska äga många redskap. Men där behöver vi utbilda patienterna också och här har medierna stor makt.
Läkarnas situation är pressad. En övervägande majoritet av allmänläkarna uppger att arbetsbelastningen blivit mycket tyngre de senaste åren. Hälften av dem har funderat på att byta yrke.
Man har svårt att orka med sitt arbete på grund av allt högre krav och en ökad arbetsbelastning i kombination med små möjligheter att påverka sitt arbete.
En orsak till denna ökade arbetsbelastning kan vara den ökade andelen patienter med psykosociala problem. Mycket tyder på att en ökad möjlighet att hantera dessa patienter skulle minska läkarnas arbetsbelastning.
Håkan de Klonia Killgren är distriktsläkare i Södermanland. Han hade från början planer på att utbilda sig till psykiatriker och har ett stort intresse för de psykologiska aspekterna av vår hälsa. Men det finns svårigheter, menar han, när det gäller att hantera dessa i praktiken.
- Dels är det ofta ont om tid, dels kan det finnas ett motstånd hos patienten att ta emot budskap om att deras symtom kan ha psykologiska förklaringar. Vissa blir kränkta.
Han berättar om ett exempel, en ung kvinna som han mötte på medicinakuten en natt. Hon kom in med värk i hjärtat och var övertygad om att hon skulle dö. Efter att ha uteslutit kroppsliga orsaker gav Håkan vänligt, vad han trodde, det glädjande beskedet att kvinnan inte hade några fysiska fel och att hon inte skulle dö. Det hela handlade om en tydlig panikångestattack. Men kvinnan blev inte glad. Tvärtom. Och hennes pojkvän blev argare ändå.
- De var inte mottagliga för någon vidare hänvisning till psykologisk hjälp. Då. Men det jag i bästa fall kan göra som läkare för psykosomatiska patienter är att utesluta somatisk sjukdom och öppna för tanken att symtomen kan ha att göra med en allmän belastning i livet.
På Håkan de Klonia Killgrens vårdcentral finns en beteendevetare som arbetar kognitivt. Det är bra, säger han, men anser att det allra bästa vore om det fanns både kognitiv och dynamisk terapi att erbjuda patienterna. I dag är det lätt att man som allmänläkare blir hänvisad till mediciner som symtomlindring.
- Om man inte själv är väldigt intresserad. Då går det att arbeta annorlunda.
En som ogillar begreppet psykosomatik är Sven Ingmar Andersson, professor vid psykologiska institutionen vid
Lunds universitet. Han menar att ordet inte inkluderar hela människan, med även sociala och ekonomiska faktorer samt genusaspekter, och han är mycket kritisk till dagens vårdapparat.
- Man kan inte isolera sammanhangen. Det som dominerar i dag, biomedicinen, gör ingen större nytta för alla de ledsna människor som söker vård. Man drogar dem, vilket knappast ökar deras resurser.
Just nu leder Sven ett forskningsprojekt kring kvinnor och män som är sjukskrivna för utbredd smärta och trötthet. I studien vill man titta på faktorer som förkroppsligande av problem, känslor av maktlöshet och allmäna levnadsvillkor.
I tidigare studier har man funnit att kvinnor med värk- och tröttshetssymtom relaterade sina problem till kroppen och de gav ofta uttryck för maktlöshet och ilska. Många gånger hade de ett slitsamt och lågavlönat arbete. De hade stora förhoppningar kring nya, undergörande läkemedel och på försäkringskassan beaktade man strikta medicinska grunder för sjukskrivning, vilket kvinnorna fann stressande.
Sven Ingmar Andersson är skeptisk till den industristyrda forskningen, läkemedelsindustrin, och vill att man i stället fokuserar mer på vilka resurser människor faktiskt har i sig själva.
- Jag var en av de första som började tala om distriktspsykologer. Och nu börjar det hända något. Det tar några år. Men det krävs att man läser hälsopsykologi på psykologprogrammet och att läkarutbildningen möter upp på sitt håll.
För att minska den övermedicinering som Sven anser existerar, vill han ge psykologerna förskrivningsrätt.
- Det kan låta märkligt, men psykologerna skulle på så sätt kunna sätta ut medicinerna. I USA har man fått väldigt positiva resultat av detta, även om det har väckt mycket kritik. Det handlar om prestige, ekonomi och politik.
