I köket kvittrar papegojorna Rosa och Frithiof. Femårige Lukas berättar om sin dag på dagiset Solkatten. Lillebror Magnus, ett år, kämpar med att pricka munnen med skeden. En helt vanlig måndagskväll vid middagsbordet hemma hos familjen Andersson-Hansson i Västerås.

I dag tindrar familjeidyllen i det röda trähuset med vita knutar. För tolv år sedan var Bjarnes situation betydligt dystrare. Den 18 juni 1996 fick Bjarne Andersson veta att han hade cancer.

– Jag hade varit sjuk mycket innan och fick lätt blåmärken. Så jag åkte in och tog blodprov.

Morgonen efter ringde de från sjukhuset.

– De ville att jag skulle komma dit igen. Jag tänkte direkt att det var cancer. Men de kunde inte säga något förrän de tagit benmärgsprov, den värsta smärta jag har upplevt. Hela bröstkorgen drar ihop sig och det blir som ett vakuum när de suger ut benmärg.

Redan nästa dag fick han samtalet som innebar början på en tid av kamp. Proven visade att han hade drabbats av blodcancertypen kronisk myeloisk leukemi.

En tolv år äldre Bjarne sitter nu i vardagsrummet. På bordet framför honom ligger en pärm fylld av provsvar, läkarintyg och egna anteckningar från sjukdomstiden. Bredvid pärmen ligger en liten almanacka från 1996 och ett svart fotoalbum. De första bilderna visar hur Bjarnes kompisar hjälper honom att raka av det axellånga håret. Dagen efter ska han läggas in på onkologen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. De ser glada ut, trots att Bjarne precis har fått det tunga beskedet.

– Jag hade fått höra att jag hade bra förutsättningar för att klara mig eftersom jag var ung och i god fysisk form. Det enda jag tänkte på då var att bli frisk.

På oktoberveckornas sidor i almanackan har Bjarnes mamma skrivit ner händelseförloppet i punktform från dagen då Bjarne blev inlagd på onkologen i Uppsala. Hon har skrivit anteckningarna som om de vore Bjarnes. Han läser högt:

– 30 september klockan 13. Kom till Uppsala. Träffade doktorn, fick mitt rum. Maten var god. God natt klockan 00.30.

Innan Bjarne började med cellgifter och strålbehandling fick han frågan om han ville lämna spermaprov för nedfrysning på Reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset. Det görs i fertilitetsbevarande syfte, eftersom spermierna kan skadas av cancerbehandlingen.

– När jag fick frågan kände jag att det var självklart. Om jag skulle överleva ville jag ha barn, säger Bjarne.

Behandlingsprocessen var snart i gång med cellgifter, strålbehandling och transplantation av benmärg.

– Allt gick jättefort. Min syster kunde donera benmärg och i mitten av oktober var transplantationen klar.

Bjarne bläddrar fram några sidor i kalendern. Redan 11 november tar anteckningarna slut. Då var han färdigbehandlad. Minnena som han samlat i fotoalbumet, pärmen och kalendern gör honom inte ledsen längre.

– Jag har bearbetat den biten genom att prata, prata, prata om det här.

Det har behövts. När han kom hem till Västerås började en jobbig tid. I slutet av november kom ångesten och paniken krypande. Julen kom. Inga spår av cancern fanns kvar. Men han mådde sämre än någonsin.

– Jag bodde hos min mamma den julen. Jag klarade inte av att vara ensam och började äta antidepressiv medicin. Det gör jag fortfarande. Jag hade lagt all kraft på att bli frisk så när jag kom ut på andra sidan var energin slut. Det är mycket bättre nu, men ångesten kommer alltid att finnas där.

Han fick också lära känna sin kropp på nytt. Den vältränade kroppen fanns inte kvar längre.

– Musklerna hade tynat bort och konditionen försvunnit. Jag orkade inte ens gå en kilometer utan att bli helt slut. När jag började jobba igen hade jag träningsvärk i fjorton dagar.

I dag jobbar Bjarne 75 procent som trädgårdsarbetare och är sjukpensionär resten av tiden. Trots att orken inte riktigt är densamma som förut försöker han att leva så aktivt som möjligt. Och med två busiga småkillar blir det inte många lugna stunder.

En kväll i veckan turas han och sambon Helena Hansson om att dansa square dance. Det är deras stora gemensamma intresse.

När Bjarne och Helena hade varit tillsammans i tre år ville de bli föräldrar. Så småningom antog de att Bjarne hade blivit steril eftersom ingenting hände. De fick prata med en läkare på Reproduktionscentrum i Uppsala om hur de skulle gå till väga och bestämde sig för att göra en insemination med de nedfrysta spermierna som fanns bevarade.

– Vi var bara glada över att få hjälp. När man verkligen vill ha barn tvekar man inte att gå igenom saker som gör ont också, säger Helena.

Efter två misslyckade inseminationer gick de över till provrörsbefruktning i stället. Det är en säkrare metod, men också en mer påfrestande behandling för kvinnan. Hösten 2002 började Helena ta hormonsprutor i magen för att stimulera äggblåsorna. När hon hade tagit sprutorna regelbundet under en månad fick hon en ägglossningsspruta. I Reproduktionscentrums laboratorium plockade de ut tio ägg och av dem blev fem befruktade. Ett embryo placerades i Helenas livmoder och de övriga fyra frystes ner.

Helena blev gravid och nio månader senare föddes Lukas. När Lukas fyllt fyra år, gjorde de proceduren en gång till och fick Magnus. Att barnen har kommit till genom provrörsbefruktning är ingenting Helena och Bjarne ser som något konstigt. De är öppna både med det och Bjarnes sjukdom.

– Vi kommer att berätta för barnen också när de blir äldre och börjar ställa frågor kring hur barn blir till och så. När det kommer naturligt, säger Helena.

På Reproduktionscentrum i Uppsala har de ett nedfryst embryo kvar, men som det känns nu blir det inga fler barn.

– Vi är nöjda med de fina killar vi har fått. Det här med barn känns ju verkligen som en bonus i mitt liv, säger Bjarne.