Värst var ångesten på morgnarna, precis innan hon skulle spegla sig första gången. Vilket ansikte var där? I nian kunde Josefin stiga upp klockan fyra för att hinna rengöra huden, sminka och sminka om sig, fixa håret och studera resultatet innan hon gick till skolan. Till slut kom hon aldrig loss från spegelbilden utan blev kvar hemma.

Josefin vet i dag att hennes ångest har ett namn – BDD, Body Dysmorphic Disorder. Ett tillstånd då man blir besatt av sitt eget utseende och tvångsmässigt riktar ett hat mot olika kropps­delar. För Josefin var det mest huden, håret och ansiktsformen hon hatade.

– Det värsta var mina egna spegelbilder och känslan av att vara ful. Samt hur andra tittade på en. Det var det absolut värsta. Så det mest nervösa av allt var att gå upp på morgnarna – ögonblicket när jag inte visste vad som väntade i spegeln.

I sina svåraste stunder såg hon det som mötte henne som så groteskt att hon beskriver det som om ansiktet skulle varit brännskadat. Och man vill bara säga att hon är söt, att man inte kan se ett enda fel på henne någonstans.

Men det är en idiotisk kommentar, för det ”bekräftar ju bara hur viktigt också vi tycker utseendet är”, får vi veta av Josefin. Hon minns hur andras komplimanger gjorde allt värre – för då behövde hon ”hålla den standarden varje gång de möttes” ...

– Mamma sa bara så för att vara snäll. Och skulle hon tycka så, var det bara för att jag är hennes dotter och hon älskar mig ändå.

I dag är Josefin snart 20 år och har gått igenom kognitiv beteendeterapi, fått ögon­rörelseterapi och bor i stödboende en bit norr om Stockholm. Hon har blont hår i hästsvans, är osminkad och tittar sig inte i spegeln lika mycket som för några år sedan. Men ibland blir det ändå svårt för henne att berätta om hur hon kunde stå där tre-fyra timmar när det var som värst. Då ber hon om en paus i samtalet.

Vad gjorde du konkret där i badrummet?

– Jag kunde fastna med att pilla i huden. Jag kunde fastna i att titta på mig själv en centimeter från spegeln och i olika vinklar och ljus. ­Sedan skulle jag förbättra ­utseendet genom att fixa håret och sminka mig och höll på om och om igen tills det blev ’rätt’. När jag tyckte det funkade tog jag en sista titt i spegeln – och så fick jag syn på mig i en annan vinkel. Då var allt förgäves. Då såg jag ut som någon annan igen.

Så länge hon kan minnas har Jose­fin haft svårt att acceptera sitt utseende. När hon skulle börja högstadiet i Uppsala hade det blivit ett stort problem. Hon speglade sig i fönsterrutor och allt som gick att spegla sig i och på rasterna fastnade hon på toan. Hon hade bytt skola och klasskamraterna kallade henne ”ful, fet och äcklig”. Hon minns det som ren utstötning.

– Framför spegeln upprepade jag allt de sa och tyckte att de hade rätt. De fick mig att hata mig, minst lika mycket som jag hatade dem.

Josefin utvecklade en ätstörning och återkom efter sommarlovet som extremt underviktig. I åttan var hon plötsligt accepterad.

– Men jag var inte nöjd, för det kändes som om de vunnit. Jag hade ju anpassat mig till deras åsikter, vilket verkligen bekräftar att utseende är så himla viktigt. Jag hade inte tagit lika illa vid mig om det handlat om att jag varit konstigt och knäpp, men att få utseendet kritiserat är det värsta jag vet. Synd att det är värre att höra att man är ful än att man är en dålig människa.

Var du medveten om andras blickar?

– Absolut. Jag undvek till slut att gå ut. I nian kunde jag sitta i dagar, nätter och sminka mig framför spegeln. Eller hålla på med hudvårdsprodukter. Jag var rädd för bakterier och ville inte röra med handen mot ansiktet. Så jag höll på väldigt mycket med tvålar och rengöringsmedel.

Sökte du vård?

– Jag skulle aldrig ha låtit en ­läkare undersöka min hud, inte en chans. Jag kunde inte ens gå till tandläkaren där någon skulle se mig i strålkastarljus. Jag kunde bara sitta så här. Det är ju hemskt.

Josefin berättar om hur hon tyckte intensivt illa om ”sina ­ansikten och sina kroppar” – i pluralis. För hon uppfattade att ­utseendet hela tiden varierade. Även om hon inte såg sig som olika personer, ”jag kände ju igen mig själv”, såg hon olika versioner av sitt ansikte. Som när hon höll på som värst med sin tvångsmässiga ”skin picking” och det blev sår. Då ansåg hon att ansiktet inte bara var oattraktivt, utan också omänskligt och vanställt.

– Det var besvärligt att uppleva hur jag förändrades hela tiden. Att inte ha kontroll. De flesta ser inte sig själva med så extremt stora skillnader, men jag skrämdes av hur olika jag kunde se ut i olika ljus, i olika speglar.

Josefin blev sin egen betraktare, och i ett ”desperat sätt att hålla kontrollen” fotograferade hon sig själv. Bilderna såg hon som fruktansvärt motbjudande, även i stunder då hon inte var kvar i ”det måendet”, som hon säger.

– Det var ju sjukt, vad skulle man då tro på?

Gymnasiet brast i mitten av tvåan. Trots att hon börjat få vänner och kunde gå och fika också mitt på dagen blev hon många gånger kvar hemma – av rädsla för dagsljuset. Inte ens pojkvännen fick se henne osminkad. Det skulle alltid vara helt släckt när hon sov över – sedan steg hon upp långt i förväg för att göra sig i ordning.

Nu är det stor skillnad, säger Josefin som i dag kan se ”spegelns fruktansvärda makt”. Samtidigt som hon inte klarar sig utan den, har den förstört hennes liv, säger hon. När hon är i stan vet hon var varenda spegel finns och hon bär alltid en fickspegel med sig.

– Det känns väldigt hopplöst när man håller på – för jag kan aldrig förändra hur jag ser ut, bara justera och dölja. När jag väl gjort mig i ordning är det ju inte mitt riktiga utseende folk ser, samtidigt som jag aldrig kan få det jag vill ha. Att acceptera det utseende jag har känns som att lura mig själv. Som att se ett av ansiktena jag verkligen hatar och tro att det är okej.

Det låter som om det också finns en del skam?

– Extremt mycket skam. Man skäms över att spendera så mycket tid på en så obetydlig sak som att förbättra utseendet. Samtidigt som jag inte vill dra uppmärksamheten till utseendet, vill jag minst av allt visa att jag bryr mig. Jag vill inte uppfattas som någon som tycker det är viktigt, att jag är så besatt.

Hur vände det?

– Genom BUP som bland annat erbjöd KBT. Då var det fokus på exponeringsövningar, att jag skulle ta mig ut på dagarna och inte fastna i spegeln. Jag fick medicinering och testade olika terapier. Ögonrörelseterapi är det enda som givit något, kombinerad med psykodrama.

– Det går upp och ner fortfarande. Jag hade nyss ett bakslag när jag satt ett par dagar på mitt rum. Då bara gömmer jag mig, och när det är som värst kan jag inte visa mig, inte göra något. Det bara går inte. Det kan vara lika hemskt som då – men håller inte i sig lika länge och sker inte lika ofta.

Fotnot: Josefin heter egentligen något annat.