Om du går längs Ringvägen en tidig morgon och möter en späd kvinna i spretigt rött hår som lyfter armarna mot himlen och ser jublande glad ut: stanna upp en stund och betrakta henne med vördnad. För här går en som återvänt från de döda.
Det är i alla fall så Ann-Mari Sjögren beskriver sin behandling mot sockerberoende: att hon fått livet åter.
- Sista tiden kände jag mig som en som blivit oskyldigt dömd till döden och bara satt och väntade bakom murarna. Och nu har jag blivit benådad.
Det har gått på dagen 14 månader sedan hon satt på tåget till Hudiksvall och tyckte synd om sig själv. Tog farväl av sitt gamla jag med en kopp kaffe och ”en så här stor amerikansk muffins” (hon måttar en stadig kaka med båda händerna). Vistelsen på Bitten Jonsson Center blev en vändpunkt.
- Det var fem veckor som vände upp och ned på mitt liv. Jag lärde mig att säga ”Jag älskar mig själv”. Idag unnar jag mig själv ett bra liv, och det livet är nyktert.

I 50 år har hon levt med ett ständigt sötsug och plötsligt är det
borta, utan att hon riktigt förstår vart det tagit vägen.
- Förr kretsade alla tankar kring nästa kick. Det var en besatthet och nu är jag fri från den.
Från balkongen på sjunde våningen ser hon ut över Södermalm, ner mot Årsta. Pelargonerna prunkar och tomatplantorna bär klasar med gröna frukter som sakta mognar i solvärmen. Inne i köket sitter ett par affischer på kylskåpet, med Ann-Mari som rocksångerska i sånggruppen Iron Maids. De sitter där för att påminna henne om vad hon törs göra nu.
- Det var sånt som jag aldrig skulle ha vågat göra förut, fast jag tycker så mycket om att sjunga. Jag har fått tillbaka mitt liv.
På köksbordet ligger ett par foton, tagna den 24 april förra året. Ann-Mari hade varit på kliniken i Hudiksvall i tre dygn och just kommit ut på andra sidan avgiftningen, dagar och nätter av spyor och djävulsk huvudvärk. Det skiljer 31 kilo mellan Ann-Mari på bilderna och den glada 58-åring som sitter på andra sidan bordet.
- Jag kände ju själv att det var något fel med mitt ätande, jag kunde se att jag betedde mig precis som en alkoholist. Jag smög med mina sötsaker, gömde undan godsaker och ljög både för mig själv och andra om snaskandet.

Hon kunde sköta det snyggt när andra var med - högst en bulle till fikat - men när de andra hade gått länsade hon faten. När hon skulle baka en sockerkaka gjorde hon alltid dubbel sats, eftersom hon visste att hon skulle äta upp hälften av smeten. En vanlig dag kunde börja med fyra nygräddade, härligt doftande vaniljbullar från 7-eleven.
- Jag planerade för hur jag skulle fördela dem över dagen, och sen tryckte jag i mig allihop på en gång. Jag köpte färdig pepparkaksdeg och tryckte i mig hela paketet. Då förstår du att man är sjuk, va?

Idag tycker hon sig se att sockerberoendet började utvecklas redan i småbarnsåren. Hon valde konsekvent bort kött och grönsaker till maten och levde på potatis mosad i sås. Snabba kolhydrater för häftigare kickar.
Hand i hand med beroendet utvecklade hon vad hon kallar ett medberoende. Ann-Mari blev en sådan som
alltid skulle ta hand om andra och som alltid skulle vara duktig. Hon hade lätt för sig i skolan och var populär bland lärarna. Hon bildade familj tidigt och har alltid jobbat i branscher med hög servicefaktor.
- Andra har nog alltid sett mig som glad, positiv och verbal. Men det är något jag har lärt mig. Det är ett bra sätt att förhålla sig till andra för att inte behöva se till sina egna behov.

Och hela tiden har hon varit besatt av tanken på nästa sockerkick, nästa chokladkaka, nästa muffins. Snaskandet satte spår. Hon blev med åren tämligen fet och fick högt blodtryck, magsår, magkatarr, cellförändringar på magslemhinnan, täta andningsuppehåll nattetid (sömnapné), slitna knäleder, värk i nacke och axlar.
Och, säger hon, sist men inte minst satte det sig på psyket. Problemen ökade när hon blev sjukskriven efter att ha bränt ut sig som arbetsledare. Under tre år var sötsakerna hennes tröst.

En grundtanke på Bitten Jonsson Center är att sockerberoendet i grunden är samma sjukdom som alkoholism eller narkomani. Drogen skiftar, men själva beroendet är det samma. Varje individ är biokemiskt unik och vissa personer har en medfödd benägenhet att utveckla sockerberoende. Men det finns fler likheter än de rent fysiologiska, säger Ann-Mari.
- Man äcklas av sig själv. Beteendet bottnar i ett starkt självförakt, prata med en alkoholist eller narkoman så får du höra samma sak. Jag har alltid haft bra självförtroende, men dålig självkänsla. Min mamma var väldigt kärleksfull, men pappa kunde vara hemskt elak när han var full och gormade och skrek att han inte ville ha mig. Han lärde mig att jag inte var värd någonting.

Behandlingen börjar med avgiftning och bygger till stora delar på den så kallade Minnesotamodellen, alltså samma modell som används med framgång i behandling av narkomaner och alkoholister.
- Efter avgiftningen började det svänga, jag kände en underlig lätthet i kroppen, en renhet. Jag fick lära mig mycket om kost, om kroppens biokemi, vad som händer i kroppen när man äter olika saker. Och jobba
mycket med mig själv, man jobbar i grupp och går ner och rotar väldigt djupt, allt svårt och djävligt kommer upp, berättar Ann-Mari och grinar illa.
- Alla känslor som jag tidigare tryckt undan, de kom fram med raketfart, jag blev överväldigad, rädd, förvirrad. Men nu har jag lärt mig att det är okej och jag låter dem vara, jag är i dem. Jag har börjat se världen i färg i stället för i svartvitt.

Efter fem veckors behandling följer ett års efterbehandling och tre till fem års uppföljning. Ann-Maris medicinering består av matplan, matdagbok, möten med andra sockerberoende i tillfrisknande och kontakter med en stödperson. Ambitionen är att undvika blodsockertoppar. Hon har slutat äta alla sorters socker (”allt som slutar på -os, -ol och -in”), men också vitt mjöl, koffein och alkohol.
- Öl och vin är flytande socker. Dessutom finns en risk att beroendet flyttar runt, så att alkoholen tar sockrets plats, förklarar hon.
Det viktigaste är att planera. Att inte utsätta sig för situationer där hon är vrålhungrig och måste stoppa i sig något snabbt. Det finns alltid lagad mat hemma och hon har alltid med sig en akutväska med ett kokt ägg, en morot samt en liten burk med koffeinfritt kaffe.
- Det händer att andra tycker synd om mig som måste avstå allt gott. ”Stackare, hur står du ut”, säger dom. Men jag har aldrig ätit så gott som nu. Och jag mår så bra!

Idén om sockerberoende lanserades i USA i slutet av 1980-talet. Det är fortfarande en kontroversiell diagnos i Sverige. Beroendeforskningen i stort bygger på studier av hur råtthjärnor reagerar på olika ämnen. Kritikerna menar att man inte utan vidare kan överföra forskningsresultaten till människor. Andra hänger upp sig på att man jämställer sockret med tyngre droger som alkohol och narkotika. En tredje invändning är att sockerberoendet snarare är beteendemässigt än fysiologiskt betingat.
- Första gången jag tog upp mitt beroendet hos läkaren fick jag en klapp på axeln. ”Oroa dig inte”, sa han, ”det här går inte alls att jämföra med sprit eller
knark, du behöver bara gå ner lite i vikt”. Och så fick jag rådet att gå med i Viktväktarna. Men där hade jag redan varit med sju gånger.

Ann-Mari Sjögren är ordförande i nystartade Riksförbundet för sockerberoende, RSB. Organisationen verkar för att få sjukdomen accepterad, så att patienter kan få behandlingen betald av landstinget. Idag är det bara om man bor inom Gävleborgs landsting, som har vårdavtal med Bitten Jonsson Center, som det är möjligt.
- Jag hade aldrig haft råd med behandlingen om inte min arbetsgivare, försäkringskassan och AFA hade ställt upp med pengar. Jag tackar dem för att jag lever. Och för att jag, med mitt nya förhållningssätt, hinner vara med mina barnbarn. De är verkligen livets efterrätt. Sockerfri, dessutom.