Yesim har till och med lite svårt att ta ordet snarkning i sin mun. ”Lät jag i natt?” brukar hon fråga när hon är oroad över att någon störts av hennes snarkande. I höstas när förhållandet med en man tog slut, efter tre månader, kände hon det som om snarkningen var en bidragande orsak.

– Lite nu och då vaknade jag av att han låg och pustade och stönade. Men han ville inte säga att jag snarkade. Av någon anledning så passar det sig inte att säga till en kvinna att hon snarkar. Jag upplevde att det var det som orsakade att han ville säga tack och hej. Jag tyckte mycket om honom så jag blev väldigt ledsen att det blev som det blev.

På morgonen kunde han säga att han inte hade sovit. Men han sade aldrig vad det berodde på. Till slut blev Yesim mer och mer otrygg och sov allt sämre.

– Man känner sig lite oduglig. Det är som om det tar ner det hela på något sätt när man är ny för varandra.

Yesim har länge vetat om att hon snarkar. I höstas gick hon på utredning och fick besked att hon också har sömnapné. Undersökningen visade att hon hade andningsuppehåll var sjätte minut. Nu har hon nyligen fått en snarkskena, en tandställning som skjuter fram underkäken lite och förhindrar snarkning och andningsuppehåll. Trots det känner hon sig inte övertygad om att hon verkligen slutat snarka.

Snart ska hon gå på en uppföljande undersökning och se om bettskenan har effekt.

– Det skulle nog underlätta för mig att gå vidare om jag har ­genomgått en sista utredning med sömnapparat och bettskena i munnen. Just nu känns det som jag kanske snarkar ändå eftersom jag vaknar med torr mun.

Hemma i sin egen säng sover Yesim gott, för då vet hon att ingen störs av det. Sönerna har aldrig klagat. Men så fort hon är hemma hos någon annan får hon svårt att slappna av och sover dåligt. När hon reser med arbetskamrater skäms hon för sin snarkning och brukar be om eget rum. Om hon inte lyckas försöker hon sova på mage så att hon inte ska snarka, men det är lätt att hon rullar över på rygg i sömnen.

– Det är pinsamt att prata om, speciellt med en karl. Det känns som om det är opassande för en kvinna. Tänk om man träffar en snygg karl på ett dansställe och börjar fatta tycke. Jag tror inte att det första man säger är ”jag kan ­tyvärr inte komma hem till dig för jag snarkar”. Man kanske hellre går hem till sig själv. Jag har gjort det, valt att gå hem och sova. Man vågar inte sova kvar hos ­någon. Men jag är inte en sådan person som vill träffa karlar till höger och vänster, jag är ute efter ett seriöst förhållande, säger Yesim.

Även när hon sover hos en barndomsvän, syster eller bekant så är det första Yesim frågar på morgonen ”har jag låtit?”.

– Min väninna sade att jag måste ha fått komplex, hon tyckte inte att jag lät. Men då blir jag också fundersam, vill hon vara snäll eftersom hon ser att jag mår dåligt av det?

Yesim arbetstränar efter att ha varit sjukskriven efter en operation. Det har också lett till problem med ekonomin. Hon är fortfarande lite nedstämd efter förhållandet som tog slut. Under andra omständigheter hade snarkningen kanske inte bekymrat henne så mycket, men nu har den helt enkelt blivit en sak för mycket i livet.

– Jag har börjat äta på kvällarna, tröstäta efter att kärleken tog slut eller vad det är, så jag har gått upp några kilon. Jag har funderat på om vikten kan ha att göra med det här. Men nu ska jag skärpa mig och äta frukt eller dricka vatten i stället. Om jag går ner fem kilo kanske det skulle hjälpa.

I de två långa förhållanden Yesim haft, med barnens pappa och sin andre man, visade ingen av dem att de blev störda. Yesim funderar på om hon lät mindre då, eller om de var mindre lättstörda.

Första natten när hon hade träffat en ny man var det Yesim som inte kunde sova. Han snarkade högt, trots att han hade opererat sig mot snarkning,

– Hos honom sov jag väldigt tryggt, för jag visste att han snarkade och då kunde jag låta. Han kunde skämta om hur jag lät och då kunde jag skratta åt det. Men det var inte lika lätt med den här sista, det var bara jobbigt.

Yesim är en parant kvinna, hon tycker om att gå ut och dansa och har inga problem att träffa män som är intresserade av henne. Men med åren, nu är hon 45 år, har hon blivit mer kräsen.

– Just nu försöker jag vänja mig vid bettskenan och hantera den. Det är också en grej, ska jag våga satsa på ett nytt förhållande? Hur ska det vara att ha den i munnen, det känns pinsamt och jobbigt. Men jag har pratat med min tandläkare om det. Hon sade att om det är någon som inte accepterar bettskenan då får det vara. Herregud, man är inte mer än människa. Ingen är perfekt.